Nu, med facit på hand så fanns det nåt bättre säger Edvard. Biokoltillverkning där värmen från själva tillverkningen värmer i princip hela gården och lite till. Häng med på vårt hemma-hos reportaget hos en spännande entreprenör med många strängar på sin lyra och definitivt biokol.
Det var många år sedan undertecknad var fysiskt på Kinnekulle. Jag får gå tillbaka till tiden som barn. Värmlänning som man är så är istället Kinnekulle ständigt närvarande när det kommer till höjder man kan bestiga. “Går du öpp där så ser du Kinnekulle”. Om det är klart väder skulle nog behöva tilläggas.
Men nu har jag stämt träff på Hjelmsäters egendom som ligger på västra sidan av det historiska platåberget vid Vänerns södra kant. Man skulle kunna utveckla det hela med att platåberget har funnits långt före “Arns tid”, har en knepig sammansättning av bergarter i sin grund som gör att det växer både Guckusko och Ramslök. Men vi stannar där.
Sedan början av 1700-talet har familjen Hamilton ägt och drivit Hjelmsäters egendom och det är Edvard som det förvaltningsansvaret nu ligger på. Han säger att filosofin om att vårda ägorna för nästa generationer är stark och jag tror honom. Det är en fin gård som har anor, och byggnader kvar från tiden före Gustav Vasa. Dessutom med en otrolig utsikt över Vänern och ordning och reda på gårdsplan.
Om att vara först och ploga väg
Hjelmsäter var en av de absolut första att starta upp en biokolstillverkning i Sverige. Nej du, säger vän av ordning som precis trampat i en kolbotten och visst är det så. Torrdestillering genom pyrolys av trä har funnits sedan medeltiden. Så även delvis på bilar under andra världskriget. Men det som avses är den moderna biokolstillverkningen, den som det kanske har pratats om i något decennium men som först nu börjat fått genomslag. Med en panna som optimerar processen genom en dator och med kringutrustning som gör hanteringen av slutprodukten enklare.
Att vara bland dom första kan vara en rejäl utmaning, så har det också bitvis varit för Hjelmsäters. Vilka är kunderna och hur når man dem? Vilket trädslag ger bäst resultat? Vilken fraktion ska det vara? Kan det självantända och vad händer då?
Och så vidare och så vidare. Det som blir intressant och spännande är att Edvard är öppen och mer än villig att prata om både framgångar och motgångar. Anledningen är som han själv säger att marknaden för biokol nu börjar öka rejält och han kan på inga sätt mätta den med sin egen anläggning. Att han sedan hjälper till med nyinstallationer i Sverige av den Tyska panna han själv satsat på bidrar givetvis också.
Frågan man ändå ställer sig, hur kunde de själva satsa på en så pass stor investering där och då?
Skelettjordar och Kinderägg
Ur-invånarna i Amazonas har lärt oss att om man plöjer ner tillräckligt med kol i jorden så växer det bättre. Det har i sin tur att göra med att kol har en förmåga att suga åt sig både vatten och näringsämnen. Två viktiga beståndsdelar för växtligheten hos floran.
Det visar sig att marken på Hjelmsäters egendom består av ett ganska tunt lager jord för att sedan bytas ut mot skiffer i form av kalk eller lera. Jordlagret är så tunt att det inte går att sätta en plog i backen utan att det ser ut som på ryggen av en dinosaurie efteråt på åkern.
Äger man sådana marker, har läst på om ur-invånare i Amazonas och dessutom behöver värma huset så tänker man att en biokolsanläggning kan vara ganska smart. Man kan värma huset i processen och sedan plöja ner biokol i jordarna för att få bättre skörd. Detta har alltså Edvard gjort på delar av den mark han förvaltar till nästa generation.
Resultatet har inte låtit vänta på sig. Extremsommaren 2018 klarade åkrarna med biokol bra, ungefär som en vanlig sommar i skördemått mätt. Annat var det på åkrar som inte hade biokol i jorden. Där var det klent utfall. Minst sagt.
Biokol har nu alltså fler insett fördelen med och numera säljer han vidare sin biokol till andra. Men vänta nu, det ska väl vara tre önskningar i en om man refererar till ett Kinderägg i en rubrik. Just ja. Kolsänkan.
Klimatsmart på riktig
Träden som man eldar för att skapa värme har ur atmosfären bundit in kol när trädet i fotosyntesen gör om koldioxid till kol. Eldar man konventionellt så släpper man ut i princip all koldioxid som trädet en gång bundit in. Det fina med pyrolyseldningen är att man fortfarande får värmen (fast inte lika mycket) och det mesta av kolkedjorna som fanns i trädet förkolnas till stabil ren kol. Gräver man ner kolen så kommer den sakta brytas ner men pratar vi om att göra kol av våra trädslag här i Norden så kommer det ta mellan 1000 och 3000 år innan denna nedbrytning skett. LSÅ släng dig i väggen alltså.
Det är med andra ord också ett smart sätt att binda koldioxid. Så smart så man kan ta betalt också för det. Lägg därtill att man får värme under processen och att kolet, när det är i jorden och hjälper till att göra så det växer bättre så att ännu mer koldioxid ur atmosfären binds.
Kolbörs men inte på Brysselkol
Likt att man kan binda in koldioxid i växande skogar och få betalt för det så kan man göra det samma med att plöja ner biokol i jorden. Hjelmsäters har relativt nyligen gått med i puro.earth, något man kan kalla en kolbörs där man kan sälja sin kolsänka.
Edvard tror på idén och har redan fått förfrågan om att sälja sin kolsänka. Han tror det kommer bli ännu bättre när det kommer svenska börser. Puro är finskt och drivs av Fortum.
Fenomenet med dessa kolbörser är relativt nytt och att de också fått ta emot negativ kritik är kanske att ta i i underkant. Man kan säkert också hitta de lösningar som kan vara lite shady så här i början av en ny marknad. Men dom kommer, kan inte stoppas och på sikt kan säkerligen en ny spännande marknad växa fram. Kanske till och med kolsänka genom tillväxt i skogen.
Edvard är som sagt med på tåget och positiv. Ända tills vi börjar komma in på statliga system och EU. Nej, det tror han inte på. Marknaden måste få sköta ett system med kolsänka. Allt annat kommer dränkas i byråkrati och omständlig Brysselkol. Tror Edvard.
Kôstar dä nöt?
Föräras man med ett besök i den Västgötska myllan så blir rubrikerna därefter. Men ja, det kostar att investera i en biokolanläggning. Tyvärr är det också så att systemen är mer komplexa än en vanlig flispanna så det finns idag inte heller så bra korrelation mellan storleken och priset — Ska man satsa idag så är det lika bra att satsa stort.
Edvards panna från tyska Biomacon är på 160 kW och tuggar i sin ~6 kubikmeter granflis per dygn. Detta gör att produktionen av biokol ligger på runt 1250 l per dygn. En storsäck alltså. Denna storlek på panna inkl installation och pannhus kostar ungefär som en ny slutavverkningsskotare.
Går den för jämnan (vilken den bör) så snittar den på ca 45000 liter per månad och detta ger en intäkt på knappt 100.000 per månad om man anammar Edvards prismodell och inte har certifierat sin tillverkning. Från biokolen då. Under tiden har den legat på en effekt om ca 160 kW och värmt både hus och lite till. Din eventuella(!) vinst får du räkna ut själv baserat på vad råvaran kostar dig. Två fastkubikmeter eller fyra kubikmeter flisat ger 1000 liter kol.
Så, vad är baksidan myntet?
Det finns några saker som den nu kanske inspirerade måste ha i åtanke. För det första så krävs det att man har ett visst mått av kundfokus. Idag finns kunderna hos större och mindre trädgårdar men främst kommuner. Marknaden är så pass ung att det inte finns några större förmedlare av produkten ännu. Jämför man sedan med att elda med gårdspanna med exempelvis flis så är det mer teknik i en biokolspanna och det kräver lite mer pass av dig som ägare.
Sedan måste slutprodukten lagras ute i nån månad. Det har att göra med att det kan ha kommit med delvis oförbränt flis och denna kan självantända. Bevattning och bevakning i en månad utomhus på pall råder bot på detta.
Vill man maxa produktionen så får man också se till att kunna göra av med värmen sommartid. Jag frågar Edvard hur han gjort och han svarar att han har avkommor som av någon outgrundlig anledning är mycket bra på att simma. Han löser det med en pool alltså.
Vill man dessutom leverera till alla typer av kunder så bör man certifiera sin tillverkning. Detta kostar lite pengar och pappersarbete men i gengäld kan man ta mer betalt för produkten. Edvard är i sin slutprocess av certifieringen och kommer snart kunna leverera till flera kunder och dessutom kunna ta mer betalt för kolen. Om han har något på lagret vill säga.
Framtiden för biokol
Trots till sin yttre (kol)svarta färg så ser det ut att biokol kan gå en ljus framtid till mötes. Jag baserar detta på den unika kombination av positiva saker som framkommer vid produktionen. Dels så kan man skapa värme utan att släppa ut majoriteten av koldioxiden i råvaran. Denna blir helt enkelt kol i stabil form som kan stoppas undan i jorden och bilda en långsiktig kolsänka. Som grädde på moset så ökar tillväxten där kolet plöjs ner.
Man fråga sig varför inget kraftvärmeverk eller sågverk satsat på att tillverka biokol. Det hade ju varit en smart lösning för att skapa värme till både bostäder och virkestorkar. Anledningen kan vara att fenomenet, trots att det är mycket gammalt, ändå är relativt nytt för vår tid. Det finns få, om några, riktigt stora anläggningar som kan processa fram biokol ur ved. Vi kanske ska hoppas på att det kommer. Teoretiskt sett kan då miljörörelsens stora fiende idag bli bästa vän imorgon. Kanske.
MvH Fredrik (tidigare admin@skogsforum). Rapportera virke i vår nya virkesrapport! Det finns inga dumma frågor! Var med och diskutera skog!
Kort information om skogsforum.se