sön 29 okt 2023, 10:35#816343
Rönn och sälg skall stå kvar för den biologiska mångfaldens skull och spridningen av rönnbären sköter fåglarna om utan krångel.
I plantskogen röjer man inte någon rönn eller sälg överhuvudtaget.
Om någon rönn eller sälg måste tas ner pga trafiksäkerhet eller liknande så skall den ligga kvar och multna.
Asp är lite annat.
Man kan lämna grova aspar vid avverkningarna men med tiden blir de en säkerhetsrisk. I granplanteringarna är det bästa att fälla ikull dem efter att plantorna blivit någon meter.
Sen kan de ligga kvar och stubbskotten som slår upp blir förnämligt viltfoder.
Asparna är borta till förstagallringen ungefär.
Tallföryngringar däremot är omöjliga att göra annat än högstubbar av asp och ringbarkning av evighetsträden av asp.
Stubbskott av asp i en tallföryngring är katastrof för tallplantorna.
Knäckesjukan kräver i det närmaste totalrent på aspskott om tallen skall bli något.
Gärna asp som begärligt viltfoder och i lövföryngringar men håll dem borta från tallplanteringarna.
Ek sparar vi mycket av i främst granplanteringarna, ger fina huvudstammar som kan ingå i bestånden.
Man kan inte ha mycket vilt om man inte samtidigt skapar mycket viltfoder i föryngringarna , då återstår endast tallen som foder och det har vi sett effekterna av sedan 1970 talet.
Tillgången på bärris och örter är viktig och skapas endast genom tall på tallmark och blandskog tall/gran som övergår i ren tallskog.
Granifieringen i Södra Sverige har förändrat detta avsevärt sedan 1960talet och kommer att fortsätta om vi inte kan hålla älgstammen på en rimligt låg nivå och uthålligt dessutom.
Skall vi ha älg så jägarorganisationerna blir nöjda så återstår nog storskaliga viltstängsel kring tallplanteringarna. Och kostnaden blir orimlig för detta men kostnaden för att 50 % av tallstammarna inte håller timmerkvalitet är än högre över en längre tid…😉