Med misstanke om att detta korta inslag inte visade hela sanningen om projektet har vi grävt vidare kring den forskning som finns, främst hos SLU i Alnarp, om viltfoder och viltbete. Det ger mycket intressant information och kunskap och jag ska försöka förmedla något av det jag hittat.
Grundproblemet och upphovet till denna forskning är de svåra viltbetesskador som förekommer i hela landet. Betesskador som inte bara påverkar skogsägarnas ekonomi utan de får även långtgående konsekvenser för hela skogsekosystemet.
Hur kan man minska betesskadorna? Vad beror de på? Är det för mycket vilt? Eller för lite foder? Eller båda delarna. SLU har gått grundligt till väga och under många år har det drivits flera omfattande forskningsprojekt som var och en på sitt sätt bidragit med intressant och viktig kunskap.
Vem är det som betar?
Den mest påtagliga viltskadan på skog är älgens bete i tallungskog. Det är denna som mäts via årliga Äbin-undersökninger och den blir på något sätt symbolen och sinnebilden för betesskadorna. Men sanningen är inte riktigt så enkel och alla som sett demohägn i tallföryngringar där man även satt upp ”halvstängda” hägn dit rådjuren kommer in har sett vad de kan orsaka. Idag har vi en rik fauna med fyra hjortdjur som finns mer eller mindre utbredda i stora delar av landet: Älg, rådjur, dov- & kronhjort. Alla har det gemensamt att de under stora delar av året betar samma typ av växter.
Hur många hjortdjur finns det?
För älgen finns ett bra och relativt tillförlitligt underlag om hur stor populationen är. För rådjuren och hjortarna råder betydligt större osäkerhet. Här finns i alla fall lite siffror som kommer från Svenska Jägareförbundet och avser jaktsäsongen 2020/2021:
Älg
Uppskattad population: ca 250 000 - 300 000 individer
Årlig avskjutning: ca 80 000
Rådjur
Uppskattad population: ca 400 000 - 500 000 individer (ca 700 000 enligt Wikipedia)
Årlig avskjutning: ca 115 000
Dovhjort
Uppskattad population: ca 200 000 - 250 000 individer
Årlig avskjutning: ca 70 000
Kronhjort
Uppskattad population: ca 20 000 - 30 000 individer
Årlig avskjutning: ca 7 500
Vad äter viltet?
En del i SLUs viltbetesforskning var att verkligen ta reda på vad hjortdjuren äter. Forskaren Annika Felton spårade älgarnas diet med hjälp av ett stort vom-analysprojekt där maginnehåll från ett stort antal skjutna älgar analyserades. Älgens föda skilde sig åt mellan olika geografiska områden och man jämförde även dieten i relation till kalvarnas slaktvikt och hittade intressanta samband. Ni kan läsa mer om detta projekt i tråden
Tallen och viltet
En annan studie kartlade vad de fyra olika hjortdjuren åt under olika tider på året. Det här gjordes med hjälp av en avancerad spillningsundersökning. En insamling av spillning med påföljande DNA analys av växterna som djuren ätit. Undersökningen gjordes på två platser i landet: Öster Marma i Södermanland och Nordmaling i Västerbotten. Kontentan av detta projekt var att dieten varierade stort under året och att det fanns både skillnader och likheter i de fyras födoval. Samtliga hade mycket bärris på menyn under stora delar av året medan det mest är älgen som äter tall.
SLU presenterar resultatet från spillningsundersökningen i en mycket bra och pedagogisk form: kalendern Månadens Hjortmat. Här kan man se hur dieten är sammansatt månad för månad för respektive art. Det finns också intressanta jämförelser i varje månadsbeskrivning.
Älgen får skulden
Det finns en tydlig "förskjutningseffekt" när man tittar på vem som äter vad. Älgen äter gärna bärris och RASE (Rönn, Asp, Sälg, Ek) men när populationerna av rådjur och hjort är stora så betar de denna foderresurs hårt. Det här får till följd att älgen tvingas beta högre upp i menyn dit inte småhjortarna nått och då hamnar den i ungskogstallen. Denna betning är väldigt synlig och för skogsägarna ekonomiskt kännbar och det är mångt och mycket den här betningen som också styr jaktpolitiken.
Enligt Svenska Jägareförbundet så kan 100 rådjur på 1000 hektar i betestryck motsvara en älgstam på 14-17 älgar/1000 ha.
Enligt samma förbund kan det finnas så mycket som upp till 40 rådjur per 100 hektar i södra och mellersta Sverige. Varken markägare eller jägare reagerar nog så starkt om det finns fyra rådjur per 10 ha mark men hade det funnits en älgstam på 50-60 älgar per 1000 hektar så hade det ansetts som extremt och blivit föremål för en tydligt reglerad avskjutning av militära proportioner.
Fodertillgången?
Alla fyra hjortdjuren äter som sagt bärris och det finns återkommande studier som visar att marktäckningen av bärris minskar i Götalands skogar. Tittar man t ex i Riksskogstaxeringens data för fältskiktets täckning så kan man se att mark med fältskikt (bärris, ljung, gräs..) har minskat från 39,9% andel av den produktiva skogsmarken 2007 till 34,1% andel 2017 (femårsmedelvärden, tabell 3:13a). Det kan låta som en liten skillnad men det handlar om en minskning av fälskiktsbeväxt yta motsvarande 260 000 hektar. Grovt räknat så kan det här motsvara försvunnet foder för mer än 25 000 rådjur eller 4000 älgar.
En förklaring till att fältskiktet minskar är att skogen blir tätare. Andelen granskog ökar och tall- och barrblandskog minskar. En stor studie som forskaren Lisa Petersson, SLU Alnarp gjort visar tydligt på de stora skillnaderna som finns när det gäller bärrisets utbredning i tall- respektive granskog. Det går att läsa mer om i tråden Samma artrikedom men mindre älgmat i granskog
Hon har jämfört fältskiktets utbredning i ett stort antal provytor i sydöstra Sverige och konstaterar att det finns bärris i all tallskog oavsett ålder. Däremot saknas fältskikt nästan helt under stora delar av granens omloppstid. Det är först när granen kommer upp i 80-årsåldern som bärris etablerar sig i granskog.
I sin doktorsavhandling i ämnet visade hon på att endast 10% av föryngringarna i Götaland har gjorts med tall under de senaste 10 åren och att många av dessa dessutom har misslyckats (på grund av viltbete). Troligtvis har situationen förbättrats något i och med satsningar som Mera tall och antalet tallplantor som sätts ut har nu ökat. Men sannolikheten för att ”förgraningens” effekter kommer att fortsätta påverka bärrisens utbredning negativt är väldigt stor.
Betestrycket påverkar inte utbredningen
En intressant reflektion är att bärrisens minskade utbredning inte verkar bero på betestrycket. Volymen bärris per hektar påverkas starkt av betestrycket men inte var bärriset växer eller inte växer. Det verkar istället vara ljusinstrålningen som är den mest påverkande faktorn. När det däremot gäller RASE-arternas utbredning tycker jag att det verkar finnas ett starkt samband mellan deras existens och viltbetestrycket. Vi kan t ex se det tydligt i anslutning till vårt lövhägn i lövskogsprojektet i Säffle. Innanför stängslet är aspens rotskott 4-5 meter höga efter fyra växtsäsonger. Direkt utanför stängslet kan man knapp se några spår av asp-plantor överhuvud taget.
Men tillbaka till ljusinstrålningens påverkan på bärrisets utbredning. Det leder oss tillbaka till där vi började: Forskningsprojektet om det går att öka mängden bärris i granskog genom att gallra hårdare?
Gallringens påverkan på bärriset
Jag pratade med Annika Felton, docent och universitetslektor vid institutionen för sydsvensk skogsvetenskap, SLU och fick lite mer information. Ett syfte med deras gallringsexperiment är att förstå hur blåbärsriset reagerar på vanlig gallring i granskog. Räcker en sådan för att ett undertryckt blåbärsris (som levt i mörker i många år) kan återhämta sig? De jämför detta med helt ogallrade ytor, och ytor där man gallrat hårt. Från en växtekologisk synvinkel är det intressant att veta hur mycket ljus som faktiskt behövs för att buskarnas täckning ska förbättras och återigen fylla sina ekologiska funktioner i skogen, tex som foder för klövviltet. Det innebär inte att man vill forska fram nya skötselmetoder utan man vill ta reda på vad som händer vid olika typer av insatser och vad de får för konsekvenser. För bärrisets utbredning, för tillväxten, för ekonomin och för skaderisken mm. Genom att testa extrema behandlingsmetoder (uttag över 60% av grundytan) vill man se och lära mer om vad det får för effekter.
Dagens skogsskötsel dubbelt negativ för viltfodertillgången
Med en ökande andel granskog kommer vi troligen att se en fortsatt minskad mängd bärris i skogen. Även om vi nu vänt trenden och lyckas föryngra större arealer med tall så kommer de senaste decenniernas granplanteringar att förmörka skogslandskapet ytterligare innan det vänder. Lägg därtill att vi successivt sänker slutavverkningsåldrarna så riskerar arealen äldre granskog där det finns lite bärris också att krympa. I det läget så kommer skogsbruket kanske bli tvungna att fundera över om man vill gallra sönder granskogen för att fortsatt kunna hålla höga hjortvilts-stammar eller om man på allvar vill göra något åt rådjurs- och hjortpopulationerna för att få ner betestrycket?
Är det fodertillgången eller viltstammarna som är problemet?
Jag skulle vilja hävda att det är båda två som utgör problemet. Vi har ökat antalet hjortdjur totalt sett. Även om älgstammen har skjutits ner rejält på sina håll så är rådjursstammen stor (men ingen vet riktigt hur stor?). Därtill har vi fått delvis två nya arter som brett ut sig i stora delar av landet: dov- och kronhjort. Samtidigt så har granen brett ut sig alltmer i skogslandskapet på tallens bekostnad. Slutavverkningsåldern tenderar att sjunka och öppna eller halvöppna betesmarker har beskogats. Totalt sett så minskar arealen skogsmark med det för viltbetet så viktiga fältskiktet. Ekvationen går helt enkelt inte ihop om vi vill fortsätta att odla skog. Forskningen kring gallringsuttagens påverkan på bärrisens utbredning är intressant. Min uppfattning är dock att det redan gallras hårt nog i sydsvenska granskogar. Eller för att citera vad forskaren Martin Ahlström, SLU sa i ett radioinslag 2015 med anledning av stormen Gudrun:
Det var jakten på massaved till pappersindustrin som ledde till det omfattande gallringsskogsbruket som gjorde skogen extra känslig för hårda vindar. Det tar många år för träden efter en gallring att bygga ut rotsystemen igen efter att de stöttande trädkompisarna som stod intill försvunnit.
Efter flera stormar 1969 skrev skogsforskaren Per Persson en viktig avhandling som stark betonade att man måste gallra försiktig med tanke på hårda vindar och storm.
– Det är väldigt tydligt i hans avhandling, säger Martin Ahlström.
Men det kan ju i och för sig vara viktigt att få vetenskapliga belägg för hur gallringen påverkar viltbetet i granskogen.
Vill ni ha tips på andra viltfoderfrämjande åtgärder så finns det många bra tips i den här tråden:
Skapa mer foder i skogen och minska betesskadorna
Logga in för att se de bilder eller dokument som författaren har laddat upp.
Du måste vara medlem för att logga in. Det är gratis att bli medlem och registreringen går fort, Välkommen!
Skapa konto
Kort information om skogsforum.se