ons 20 jan 2021, 12:12#695301
Det här är en intressant diskussion tycker jag. Om man bortser från helt orimliga förhållningssätt som beskrivs i artikeln (köra över tjädrar, plåga djur, hälla ut diesel...) och som jag inte tror att nån vettig människa egentligen ställer sig bakom, så finns det några dimensioner i debatten som gör den väldigt polariserad. Jag upplever att skogsägare och "miljömuppar" sällan pratar om samma sak. Jag försöker att utveckla:
-Miljöorganisationerna siktar på skogsbolagen men kulan träffar den enskilde skogsägarenDe flesta enskilda skogsägarna har små markinnehav jämfört med andra ägare och då framför allt skogsbolagen och Sveaskog. Genomsnittsfastigheten för enskilda ägare är 58 ha skogsmark (49 ha produktiv skogsmark) i Sverige. Lite större i norr (97/77 ha i N Norrland, 75/65 ha i S Norrland) och mindre i södra halvan (47/40 ha i Svealand och 45/39 ha i Götaland. De privata skogsägarna känner inte igen sig av miljörörelsens beskrivning av svenskt skogsbruk. Den handlar kanske mer om skogsbolagen? Däremot reagerar de på kritiken.
-Det finns en stor nord/sydlig skillnad i svenskt skogsbrukSverige är ett avlångt land och förutsättningarna för skogsbruk skiljer sig starkt från Skåne i söder till tundrans kant i norr. Dessutom skiljer sig ägarstrukturen (mer bolagsmark i norr, mer privat i söder) och det finns en rennäring som påverkar skogsbruket i norr. Jag uppfattar att mycket av miljörörelsens kritik mot skogsbruk siktar mot skogsbruket i norr och bolagens skogsbruk. Framför allt Sveaskog.
-Intrång drabbar en liten markägare mer än en storEtt skogsbolag har inga större problem att avsätta arealer till naturvård. De har dessutom resurser att processa och förhandla för att få mark inlöst eller ersatt. För en enskild skogsägare blir även en liten begränsning i skogsbrukandet ett stort intrång. Det är också skogsbolagen som drivit på för att implementera certifieringsprogramen och även där blir det haltande vilket inte minst visade sig i arbetet med nyckelbiotoperrna.
-Skogsägarna har fått skogsindustrin som företrädareEftersom miljömässiga begränsningar att bruka skog riskerar att minska virkesflödet har skogsindustrin tagit upp äganderättssfrågor (för privata skogsägare) på sin agenda. Det kan ju tyckas bra vid en första anblick men det innebär också att skogsägaren företräds av aktörer som inte har något förtroende hos miljöorganisationerna och som kanske inte fullt ut representerar de mindre skogsägarnas intressen.
-Möjligheten för skogsägare att få ersättning för intrång och avsättningar har minskat Nyckelbiotopshanteringen (som baseras på frivilliga överenskommelser inom certifieringsprogram) och även implementering av artskyddsförordningen har hamnat utanför Skogsvårdslagen och även utanför möjligheterna för skogsägarna att få ersättning för intrång. Istället för att gå i riktning där man kräver att alla intrång hos privatskogsägare ska ersättas har man försökt att istället bromsa intrången (t ex stoppa Nyckelbiotopsinventeringen) vilket än så länge inte varit en framgångssaga. Det kanske hade varit bättre att det gjorts en genomgripande inventering och kartläggning av naturvärden och istället sett till att skogsägare som får orimliga intrång får en rejäl ersättning för detta?
-Naturvårdsorganisationerna har ibland en bristande kunskap om boreala skogsekosystemGår man tillbaka i tiden (80-90-tal) så var man på väg mot att tillämpa utpräglad ståndortsanpassning och att anpassa naturvården efter ASIO-regimer. D v s naturliga störningsregimer: A= Mark som aldrig drabbades av störningar (skogsbrand), S= mark som sällan utsattes för störning, I= mark som ibland kunde utsättas för störning och O= mark som ofta utsattes för t ex skogsbränder. I A- och S-områden (där det ofta är gran) passar kontinuitetsskogsbruk bäst. Då bedömdes dessa områden motsvara kanske 10-15% av skogsmarksarealen. När det gällde I- och O-områden behövs störningen (brand , storm eller hygge) för att de arter som trivs här ska klara sig. T ex pionjärträdslag som tall som inte går att föryngra i bestånd utan behöver en större störning. Idag förespråkas allt mer "hyggesfritt" skogsbruk men det kan inte vara en lösning överallt.
Enskilda skogsägare borde frikoppla sig mer från industrin och debattera mer ur ett enskilt skogsägarperspektiv. Där borde det vara lättare att hitta en mer balanserad dialog med miljöorganisationerna. Om man däremot har hela fokuset på att inte störa virkesflödet så blir det svårt att hitta en bra dialog. Privata skogsägare behöver inte dela industrins skräck för att virkesvolymen blir svårare att få fram och dyrare. Snarare tvärs om!