tor 26 jul 2018, 11:27#519107
Jag känner liksom "inne i mej" att en statlig tjänsteman skall "vara sitt yrke" utåt sett. En statlig tjänsteman skall kunna åtnjuta förtroende. Skall var saklig, hålla en låg profil och kunna agera balanserat.
Såsom för en "offentlig person" skall man vara beredd att försaka vissa saker mot utbyte för allmänhetens förtroende. Det inbegriper det man har som privata intressen.
En skatterevisor kan inte ha intressen i bolag, vara aktiv i bolagssammanhang.
Man får göra sina val i livet.
Hur ser det egentligen ut om, säg ett länsråd på fritiden går med i ett tåg/upprop mot invandring?
I just "naturmål" som länsstyrelsen handlägger finns alla de komponenter som kan betecknas av uppslitande skilda ståndpunkter mellan offentlig makt och enskilda. Att man som Kiirpu, tjänsteman på myndigheten är så tydligt agerande för ofta ett "motstående" intresse i dessa "naturmål" urholkar förtrroendet för statens myndighet ute i provinsen ganska avsevärt. Arbetar med statlig lön och bygger samtidligt i offentlighetens ljus upp en "side-kick", en karriär. Jag garanterar att Kiirpu har ett sk finjobb som väntar på nån medlems- eller bidragsfinansierad verksamhet på gångavstång från Söder.
I naturmål ska man förstå att enskilda i utgångsläget totalt saknar resurser att agera för sin sak. Man är i den situation att man ska tvingas reagera närhelst frågan om intrång i äganderätten kan uppstå.
Man ingen rätt utan ställs inför faktum att någon traskat med lupp, suttit på kontor i centrum vid sin dator med alla tänkbara laserskannade aspekter i olika kart- och sattelitdatabaser. Man anser något subjektivt och känner vänstervinden. Sen vid fikabordet där i Uppsala eller Falun och med struken flanellskjorta kan man prata om sina fältfynd och prioriteringar, utan vilka men blir utan anställning.
Att staten då har anställda heltidsaktivister som lever sin hobby dygnet runt med statlig anställning i grunden leder till en slutsats. Sakligheten kan ifrågasättas. Det sticker i ögonen, som brandrök.
Om jag hypotetiskt blir kallad till Lst för ett möte med Kiirpu ang ett naturmål på min mark. Vad känner jag då? Jo, jag ser en segerviss, självgod, flinande person. Han har ju stridit och vunnit sin anställning mot landshövdingens vilja. Varför skulle jag känna förtroende att gå och diskutera med en sådan tjästeman? I den diskussionen finns inget ge och ta, bara ta.
Det enda maktmedel den enskilde har är i princip rösträtten att utövas vart 4:e år.
Men anser staten att ärendet med Kiirpu är avslutat genom domen i Arbetsdomstolen, så är det ett steg mot att staten försvagar sin legtimitet.