lör 19 nov 2016, 17:21#419141
Ett lass grus
Efter att jag beslutat mig för att avverka lite skog, och mest för att en granne tänkte göra det samma. Men som nybliven skogsägare och novis frågade han mig om hjälp. Och då tänkte jag byta med att driva ut mitt virke över hans mark. Det gick han med på, på stående fot.
Jag började med att ringa runt till några av de virkesköpare jag kände till. Men en av dem, en uppköpare för ett stort bolag, skrev jag till. I mitt mejl påpekade jag att jag hade gjort affärer med dem tidigare, på åttio och nittiotalet, men med en annan uppköpare, som hade gått i pension.
Den tidigare, som avancerat från att köra ut motorsågar till manuellhuggare, till att bli en i sina egna ögon ”big boss man”
Han körde runt med en borstad älghund i baksätet, och spred verkligen inte bolagets pengar runt sig. Med snikenheten rinnande runt sig gjorde han sig snart ovän med flera mellanstora skogsägare. De riktigt stora, och de som bodde granne med honom uppvaktade han flitigt och gav dem varje jul en ny keps (faktiskt helt ny, och inte bara tvättad) och en kulspetspenna som i bästa fall fungerade utan de behövde rita på gummistöveln först.
Av grannarna ansågs han som en sorts Gud. De riktigt stora skogsägarna behandlade han givetvis med all respekt, och undrar hur många kartonger med kepsar och kulspetspennor de fick?
Det bolag han förestod var några riktiga hejare på att köra sönder allt som hette skogsbilvägar på den tiden. Men det förekom faktiskt fall då de tvingades köra på grus. Så snart drivningen var klar kom uppköparen med skyffel och hinkar och tog med sig återstående grus hem!
Det och en del annat jag kunde dra mig till minnes skrev jag till den nye uppköparen, och påpekade lite försiktigt, om bolagets policy fortfarande var lika återhållsam, då behövde han inte svara på mitt mejl.
Han ringde bara två timmar senare.
Vi åkte några dagar senare och tittade på skogen. Han var hygglig så långt, (hade givetvis med sig en borstad älghund) och verkade vara rutinerad och noga vad det gällde gränser och naturvård.
Avlägget var tvunget att ske på en annan grannes stickväg från stora vägen. Uppköparen sparkade och stampade på vägen under tiden han muttrande gick fram och tillbaka. Vägen, som i den meningen inte var en riktig väg, utan mera en vägkropp som vägverket hade gjort, av mestadels sprängsten.
Nästa dag bestämde vi att både jag och grannen som skulle avverka, mötte uppköparen hos mig. Han hade med två stycken tidningar som det bolag han jobbar för, ger ut till skogsägare.
– De här kan ni ju få, sa han, efter han tummat och rullat runt dem i händerna flera gånger. De är ju bara till de som sålt till oss tidigare, men, sa han och gjorde en konstpaus, men ni kan väl ta dem då. De var nästan ett år gamla.
Han gav oss prislistor, och talade om hur in i helvetes generös han var. Men sedan tystnade han och böjde ner huvudet och höll båda händerna för tinningarna. Han vajade en stund fram och tillbaka. Sedan drog han ljudligt efter andan, och som en stor anförare inför tusentals soldater, höjde han rösten och nästan skrek:
– Vi får väl lägga på ett lass grus på vägen också, men det får gå då. Han tittade på oss och förväntade nog att vi skulle applådera.
Min granne och jag tittade på varandra, och sa att vi skulle fundera på det hela.
Efter några veckor ringde han och frågade när vi skulle skriva kontraktet.
– Jag har funderat, sa jag. Och pratat med grannen. Det är så här att inte någon av oss vill att ett så pass stort bolag, som det du representerar, skall gå omkull på grund av vårt virkes skull. Att ett lass grus skall stjälpa ett av de största företagen inom skogsnäringen. Och att tusentals människor skall bli utan jobb, och inte kunna ge sina ungar annat än en apelsin till jul, det tycker vi är för illa.
Det blev tyst i luren en stund.
– Du skulle bara veta hur mycket grus jag har tvingats köra på vägarna där vi har avverkat, hasplade han ur sig.
– Jag känner ändå ett ansvar för tusentals anställda, sa jag. Det blir ingen affär, spar pengarna, och spara framför allt gruslasset i stället.