lör 21 feb 2009, 22:07#51654
Det brinner kanon sen man lärt sig elda med det.. Det tog ett tag...
Det får inte vara torrt.. Då blir det för kompact o för lite syre.
Första året jag eldade Alm var det snustorrt! Resultatet blev att det fick stå ett par bitar i vatten som varvades in i laven.
Grön alm är hård, lite trådigare än ek, o bryter inte av lika lätt.
Det är lite lurigare o fälla eftersom fiberna inte alltid går upp o ner utan det kan vara snurringar o äckligheter lite varsrtans.
Även frisk alm släpper grenar lite då o då när kronorna är täta. Man får bokstavligen se upp ordentligt. Särskilt när det börgar röra sig.... Trigger/Säkra hörnet gör alm fällningen betydligt mindre spännande.
Att en stam snurrar ett varv på 3-4 meter är inget ovanligt.
Tänk er ett fällskär med instick. När du stuckit in o börgat gå bak så nyper det till o skrotet sitter som berget!
Det är inte klämt av vikt eller nåt nprmalt utan fiber som vridersig efter de kapats. Skitkul!
Park och skogs Alm som planterades in för 200 år sen härikring är helt ok, men de tidigare o senare Engelska All'e almarna är luriga.
I alm kan man glömma 1,3mm spårvidd, torr som grön...
Att tanden vill dra sig ut har o göra med med vinkeln och ryttarställning.
Ju mer var tand ska ta i tjocklek destu mer vill den ut.
Riktigt vass, max 28/30 grader o orörda ryttare fram till minst halvsliten, 0,6-0,8mm höjdskillnad från ryttare till tand.
Man ser på svärd o sidolänkarnas slitage hur de belastats.
Syns direkt skillnad om de pressat eller haft låg ryttarställning.
Att kompensera skörpa med låg ryttare känns trevligt, men sliter onödigt o kostar massor i effekt.