sön 19 okt 2008, 12:36#37836
Det är så rätt så, när man fått så mycket av hunden under åren så skall den också få ett värdigt och bra slut utan lidande. Om man är en bra hundägare så skall man också ha kraften att se till att slutet blir rätt.
Vår andra setter, Rubus, blev 13 år. Sista tiden började han hosta, vilket visade sig bero på hjärtproblem, det samlades vatten i lungorna. Veterinären skrev ut en massa hjärtmediciner, vi påbörjade behandlingen. Hunden gick sen under några dagar som en zoombie, reagerade knappast på tilltal, bara sov och rörde sig stelt och konstigt. Vi slutade med medicinen och sen fick han lämna oss i lugn och frid och med sin hundliga värdighet tillbaka.
Lite roligare minnen av honom: Han var alltid väldigt vek, måste behandlas med silkesvantar, annrs blev han djupt olycklig. Men inte i skogen, där var han kung, inget kunde skrämma honom där. Han hade ett fullkomligt fenomenalt steg, jag brukade säga att den gamle settern, Salix, han tog sig fram som ett ånglok, om nåt var i vägen så blev det överkört. Rubus fixade alla hinder med lågflygning i stället.
Och han var en fenomenal draghund, vi brukade ge oss ut på långa skidturer på vintern. Han vägde bara 20 kg, men han hade en suverän teknik, sänkte bakändan och sträckte ut benen ordentligt så att draget från linan överfördes mot marken och hjälpte till att skapa fäste. Dessutom var han ytterst entusiastisk och hade styrka och kondition långt utöver sin storlek. Musklerna på utsidan låren svällde som ett par sadelväskor när han var i sina bästa dagar.