Tillbedja skogen.

Har varit förkyld snart 10 dar, precis så mycket att man kan jobba som vanligt men inget orkar. Läste Aftonbladet och fick ett namn som passade in på mina plågor, mykoplasmabakterie. Lät besvärligt och bra, känns redan bättre . Men idag när jag vaknade, så kändes det lite piggare. Kallt ute, en -15, men det steg upp till en 10 så jag bestämde mig för att pröva formen. Knallade runt i skogen en dryg timme, backe upp och backe ner. Är visst i rätt bra from. När jag går där, mitt i skogen och hör hackspettens trummande på torrträdet. Jo han har ett favoritträd där han är jämt. Jo som sagt, jag gick ju där, och stannade upp. Blev stående i säkert 5 minuter och bara tittade och lyssnade. Kom att tänka på några rader som Albert Engström skrev för länge sedan. De sammanfattar rätt väl vad jag kände där i vinterskogen:

Det är verkligen själva fan, vad en skog kan vara skön. Ingen linje som stör, det är som om man skulle andas och leva i en atmosfär av ornament. Ingen brutal linje- allt är plastiskt ädelt och hänsynslöst vackert modellerat. Man vill stanna och knäppa händerna och tillbedja detta felfria ordande kaos av vitt och grönt och milliarder färger och milliarder linjer.

Det är bara att knäppa händerna och låta en tår rinna ner efter kinden för att falla likt en ispärla till backen. Eller hur?