Så rullar (nåja) jag in 2017!
av Uvskogen ons 04 jan 2017, 19:07
Det blev en period här mellan jul och tills nu som innehållit lite av det mesta. En massa mesta som varit oväntat och kanske lite oönskat. Samtidigt bra då det gjort mig än lite klokare, tror jag. Fast kanske inget jag borde säga som lyckades köra in en spik i handen idag när jag skulle pilla ur ett lager ur ett bandhjul. Tänk att jag tror jag har skaffat mig alla "jä-la" verktyg som man kan tänkas behöva, inte minst sen "Nuffe" tiden. Men tror du inte låsringstången var för liten i gapet. Men hursomhelst, jag vann över låsringen!
Annars har året inletts med vält fyrhjuling och avkrängt band. Allt förstås på det mest krångliga ställen jag har i skogen. Det är väl på den gnälliga sidan. På den mer positiva är att jag lyckades komma till ett beslut angående Alstor, Bison eller en nya ATV-vagn. Det blev en Kranmanvagn, inte utan pustande och velande. Men nu är den min och hemma och provkörd till belåtenhet, så nog om det. Jag har slutat ångra saker och det medför att jag inte omvärderar beslut heller. Längre.
Jag och Karin hade båda barnen med respektive hemma över jul. På det svärmor, svärfar och mamma. Ja och så förstås mitt kommande barnbarn i magen, den är stor nu. Inte min mage alltså, utan dotters! Det var många år sedan vi var så många runt bordet och så. Hur det än är så har julen en speciell och väldigt varm innebörd för mig. Man blir att tänka både de som komma ska och de som lämnat tidigare. Vilken glädje det finns i att få vara med vänner och familj i fred, när världen är som den är. Fast jag har bestämt mig att verkligen försöka leva här och nu samtidigt som jag ska göra nytta där jag är. Gör alla så blir världen bra. Men ångest över allting elände ger ju inget alls, eller hur?
Vi fick också besked här i dagarna att mamma fått ett boende som verkar jättebra. Hon har en demenssjukdom som börjar bli allt svårare. Det är en besvärlig sjukdom det där. Men jag har nog lärt mig att bakom allt det förvirrade finns det en människa som känner av värme och så. Så även om i alla delar inte är medveten om allt, eller mig, så märker jag att en kram eller strykning över kinden betyder mycket. I det får man hitta kraft när det är extra jobbigt att se sin mor försvinna bort som person men vara kvar i fysisk form.
Nä, det här kanske blev ett för allvarligt blogginlägg det här. Men du ska veta att jag har aldrig tidigare mått så bra som nu! Massor att se fram emot och inte minst nya företaget som går igång den 1 februari.
Jag är en lycklig man!
(sen är det skräp att det inte finns en bild här, och än mindre en film. Har drabbats av total prestationsångest när det gäller video. Ställer väldiga krav på mig själv. Det ka vara i olika vinklar, ljudsatt och med olika tempo i redigeringen före jag publicerar. Men det går snart över så du kommer få så det räcker och bli över av "uvskogskanalen"
Annars har året inletts med vält fyrhjuling och avkrängt band. Allt förstås på det mest krångliga ställen jag har i skogen. Det är väl på den gnälliga sidan. På den mer positiva är att jag lyckades komma till ett beslut angående Alstor, Bison eller en nya ATV-vagn. Det blev en Kranmanvagn, inte utan pustande och velande. Men nu är den min och hemma och provkörd till belåtenhet, så nog om det. Jag har slutat ångra saker och det medför att jag inte omvärderar beslut heller. Längre.
Jag och Karin hade båda barnen med respektive hemma över jul. På det svärmor, svärfar och mamma. Ja och så förstås mitt kommande barnbarn i magen, den är stor nu. Inte min mage alltså, utan dotters! Det var många år sedan vi var så många runt bordet och så. Hur det än är så har julen en speciell och väldigt varm innebörd för mig. Man blir att tänka både de som komma ska och de som lämnat tidigare. Vilken glädje det finns i att få vara med vänner och familj i fred, när världen är som den är. Fast jag har bestämt mig att verkligen försöka leva här och nu samtidigt som jag ska göra nytta där jag är. Gör alla så blir världen bra. Men ångest över allting elände ger ju inget alls, eller hur?
Vi fick också besked här i dagarna att mamma fått ett boende som verkar jättebra. Hon har en demenssjukdom som börjar bli allt svårare. Det är en besvärlig sjukdom det där. Men jag har nog lärt mig att bakom allt det förvirrade finns det en människa som känner av värme och så. Så även om i alla delar inte är medveten om allt, eller mig, så märker jag att en kram eller strykning över kinden betyder mycket. I det får man hitta kraft när det är extra jobbigt att se sin mor försvinna bort som person men vara kvar i fysisk form.
Nä, det här kanske blev ett för allvarligt blogginlägg det här. Men du ska veta att jag har aldrig tidigare mått så bra som nu! Massor att se fram emot och inte minst nya företaget som går igång den 1 februari.
Jag är en lycklig man!
(sen är det skräp att det inte finns en bild här, och än mindre en film. Har drabbats av total prestationsångest när det gäller video. Ställer väldiga krav på mig själv. Det ka vara i olika vinklar, ljudsatt och med olika tempo i redigeringen före jag publicerar. Men det går snart över så du kommer få så det räcker och bli över av "uvskogskanalen"
12 kommentarer | Läst 3216 ggr