Skogsstyrelsens färska "Klimat- och sårbarhetsanalys 2025" är ingen upplyftande läsning. Den kompletterar bilden från deras tidigare rapport om skogsskadorna 2023, där nästan 10 miljoner kubikmeter skog – motsvarande cirka 8% av den årliga tillväxten – gick förlorad. Och då var 2023, som flera konstaterade, kanske inte ens ett katastrofår. Stormar som Hans visar att naturens krafter är oberäkneliga, och listan på andra skadegörare, från viltbete till svampangrepp och "okända" problem, blir bara längre.
Men det var då och nu kan det mest oroande i den nya klimatanalysen kanske inte bara vara de enskilda skadetyperna, utan den underliggande sårbarhet som präglar stora delar av skogen – en sårbarhet som vi själva troligtvis aktivt bidragit till.
Proveniensblandning en risk?
Skogsstyrelsen lyfter bl.a. en kritisk punkt: osäkerheten kring hur vårt historiska val av plantmaterial (proveniens) påverkar skogens motståndskraft idag och i framtiden. I jakten på snabb tillväxt har vi i decennier importerat och förflyttat stora mängder skogsfrö. Vi har planterat gran och tall från andra delar av Europa, ibland i tron att de skulle växa bättre här. Lokala, anpassade populationer har blandats upp eller helt ersatts.
Rapporten medger att det är "svårt att veta i vilken omfattning" detta påverkat effekterna av klimatrelaterade händelser, men konstaterar krasst att det "sannolikt kommer att påverka skogens utveckling i framtiden." Detta är en försiktig omskrivning för att vi kan ha skapat skogar som helt enkelt inte är rustade för det varmare, torrare och mer extrema klimat vi nu ser. En planta från ett milt, fuktigt klimat i Centraleuropa – hur klarar den den svenska sommartorkan eller en plötslig köldknäpp efter en tidig vår? Svaret är att vi inte riktigt vet, men det ser inte ljust ut.
Monokulturer och dikad mark – ett arv som kan kosta
Denna "proveniensblandning" är bara en del av ett större mönster. Vår tidigare tilltro till storskaliga monokulturer av gran och tall, som skulle maximera virkesuttaget, har skapat homogena bestånd som är rena festmåltiden för skadedjur och kan dessutom vara extremt känsliga för storm och torka. Dikningen, som skulle öka produktiviteten på fuktiga marker, har istället gjort dem mer torkkänsliga och bidragit till förlusten av värdefulla våtmarker som kunde agerat buffertar.
Skogsstyrelsens nya analys bekräftar detta. Torkstress kommer bli vardag i stora delar av landet. Granbarkborren väntas öka till "hög risk" i hela Sverige. Skogsbränderna blir vanligare. Och kostnaderna? Redan idag minst 11 miljarder årligen, en siffra som rapporten kallar "troligen mycket underskattad".
Lösningen?
Skogsstyrelsen rekommenderar skogsägare att "klimatsäkra" sin skog, där blandskogar lyfts fram som ett "lågriskprojekt". Det är en bra början, men det räcker inte. Vi behöver en fundamental attitydförändring. Vi måste erkänna att det gamla receptet på "maximal tillväxt" har lett oss in i en återvändsgränd. Dagens diskussion om ökad skogsgödsling kan vittna om detta.
Den genetiska variationen, som rapporten understryker är kritisk för skogens anpassningsförmåga, är hotad på landskapsnivå. Att fortsätta plantera homogena bestånd med material vars långsiktiga härdighet är osäker är att spela rysk roulette.
Det är kanske dags att lyssna på larmen, inte bara från Skogsstyrelsens återkommande rapporter om skador och sårbarheter, utan från skogen själv. Den verkar knäa under trycket av ett klimat den inte är anpassad för, och ett skogsbruk som alltför länge prioriterat volym framför resiliens. Att fortsätta ignorera den ackumulerade risken från tidigare generationers "tillväxtfokus" kanske inte bara är oansvarigt – det skulle kunna vara ekonomiskt vansinne.
Logga in för att se de bilder eller dokument som författaren har laddat upp.
Du måste vara medlem för att logga in. Det är gratis att bli medlem och registreringen går fort, Välkommen!
Skapa konto
MvH Fredrik (tidigare admin@skogsforum). Rapportera virke i vår nya virkesrapport! Det finns inga dumma frågor! Var med och diskutera skog!
