Det här är en del i en hel serie artiklar om New Englands skogsbruk. Du hittar länkar till de andra delarna längst ner i den här tråden.
Anlitar fristående konsulter
Skogsforum har träffat några av dessa skogsägare och ni kommer säkert att känna igen “typen”. Däremot finns det en del skillnader i skogsbruket och en av den största skillnaderna är att de flesta skogsägare verkar ha andra rådgivare än skogsindustrins virkesköpare. Det är gott om fristående mindre skogskonsulter som jobbar på direkt uppdrag av enskilda skogsägare. Antingen genom en direkt ersättning för nedlagd tid eller genom provisionsbaserad ersättning i samband med virkesaffärer som konsulterna, eller “foresters” som de kallas, förmedlar.
Låga kostnader - höga virkesvärden
En annan skillnad är den vi beskrivit i tråden om skogsskötsel, om att det inte görs några kalavverkningar och inte heller några markberedningar, planteringar eller röjningar. En skötselfilosofi som verkade utbredd bland de skogsägare vi träffade kallas för “Dauerwald” och är någon typ av kontinuitetsskogsbruk med ett minimum av kostsamma insatser. Det var väldigt lite prat om volymer och tillväxtsiffror utan mer om att maximera värden i form av grova träd av värdefulla arter.
Byråkrati och fastighetsskatt
Vi reste till USA med fördomen om att byråkratiska och skattemässiga pålagor skulle vara betydligt mindre än vad det är för en svensk skogsbrukare. Det visade sig nog inte vara helt sant. Här har vi lite tunnt på fötterna och det är stora skillnader mellan olika delstater men något av det vi uppfattat kommer här:
I Maine (och kanske flera av de andra delstaterna) betalar markägare fastighetsskatt. Utgångsnivån är att alla tillgångar beskattas med en årlig, ganska låg skatt. Det gällde både mark och fastigheter. I utgångsläget verkar markägaren också ha en stor rådighet över marken och i princip göra vad de vill med den. I utgångsläget betraktas all mark som “exploateringsmark” vilket, om jag fattat det rätt, betyder att man har full rådighet över den men att man betalar en högre fastighetsskatt.
Ett sätt att få ner skatten är att gå med i ett speciellt delstatligt “Current Land Use program”. Det finns för både jordbruks och skogsmark över 10 acre (4 ha). Då förbinder man sig att bedriva ett uthålligt skogsbruk (eller jordbruk) i enlighet med en skogsbruksplan som man upprättar efter vissa kriterier. Skogsägaren får då i gengäld en skattereduktion på fastighetsskatten. Ett av kriterierna var att allmänheten ska kunna vistas i skogen. Det blir lite som en certifiering men av myndighet (delstats) och inte fristående organisation. Skogsägarna vi träffade deltog i den här typen av program och de visade upp ansenliga pappershögar av byråkrati. Med bl a avverkninsanmälningar!
Privata naturvårdsavtal och certifiering
En företeelse som verkar vara vanlig är bidrag för uthålligt skogsbruk från olika, icke kommersiella stiftelser (Land Trusts). Det verkar finnas gott om Land Trusts, totalt ca 1200 i hela USA! Dessa stiftelser verkade mestadels bygga sin ekonomi från privata donationer. De bidrar med pengar till privata skogsägare som förbinder sig att bedriva sitt skogsbruk på visst sätt (se mer om “Conservation” nedan). I vissa fall köper Land Trusts upp hela skogsfastigheter eller större skogsområden och förvaltar dem själva i olika syften. Främst naturvård/biodiversitet, turism och liknande.
När det gäller certifiering så verkar det finnas många olika varianter. Skriver man avtal med en s k Land Trust blir det ju på ett sätt en certifiering då man förbinder sig att sköta skogen på ett visst sätt. Oklart dock om köpare betalar mervärden för virket?
En mer regelrätt certifieringsorganisation i USA är annars SFI (Sustaniable Forest Initiative). De certifierar runt 120 miljoner hektar skogsmark i USA och Kanada. SFI liknar mer PEFC eller FSC men de har varken skogsintressenter eller miljöorganisationer i majoritet i sin styrelse. SFI har sex ledamöter vardera från ekonomisk, miljö- och social sektor.
De skogsägare vi träffade använde dock inte SFI men däremot lokala certifieringsinitiativ. Som t ex “Certified family forest” i American Tree Farm system
“Conservation” betyder inte stopp för skogsbruk
Det var lite förvirrande för oss svenskar att förstå amerikanernas “conservation” som var en benämning som ofta användes i beskrivningen kring de frivilliga avtalen. För oss som i huvudsak tolkar naturvårdsavtal och nyckelbiotoper som en ett stopp för avverkning blev det lite udda (men intressant) att även virkesproduktion var en viktig del i åtagandet som skogsägaren gjorde i utbyte mot en årlig, eller en engångsersättning.
I begreppet “conservation” innebär, förutom hänsyn till biologisk mångfald, vattenmiljö och sociala värden, även att skydda skogen från annan exploatering. Alltså att skogsmarken får fortsätta att vara skogsmark och därmed bidra med sina värden varav virkesproduktion är ett viktigt sådant. Ingen verkar ifrågasätta skogsägarnas rätt att avverka i sin skog men man vill stimulera till ett skogsbruk som bidrar till höga naturvärden och i New Englands fall sammanfaller det ofta med höga virkesvärden.
Fokus på värden och inte volym
Den här skillnaden förklarar nog varför amerikanska skogsägare verkar vara avsevärt mer positiva till att binda upp sig i olika avtal eller förpliktelser än vad som är fallet här hemma. Jag måste säga att den här skillnaden mot hur det ser ut hos oss är mycket tilltalande ur ett privat skogsägarperspektiv. I grunden finns en avsevärt starkare respekt för ägande- och brukanderätt och man möts i dialogen om hur man kan skapa högsta värdet för såväl skogsägare som natur och miljö. Helt på frivillig basis.
Den som vill kan behålla sin mark som “exploateringsmark” och får då betala en högre fastighetsskatt. Men om man vill gå in i ett “skogsprogram”, där man framför allt förbinder sig att långsiktigt bedriva skogsbruk och då också på ett sätt som anses positivt för miljön får man en skattereduktion. Samt att man då även kan gå in i olika program via någon av alla de Woodland Trusts (stiftelser) som finns. Och givetvis certifiera sitt skogsbruk om man är intresserad av det. Hur mycket virkesflöde till industrin det sedan leder till verkar inte vara en fråga som är speciellt central för skogsägarna i nordöstra USA.
Några skogsägare vi träffade
Alan Robertson, Sheffield, Vermont
Alan, eller Al som han kallar sig, har ett yrkesliv som ingenjör bakom sig men är idag en pigg pensionär nyss fyllda 70. Ingenjörslivets klurigheter kan spåras i hans skogliga verksamhet och det finns också tydliga tyska influencer att se i både hem och skog. Al gjorde militärtjänst i Tyskland och blev då förälskad i tyskarnas välskötta skogar. Ett intryck han har med sig i sin egen skogsskötsel.
Al’s skogsfastighet är inte så stor, ca 24 hektar skogsmark, men det finns många sådana mindre skogsägare i hela New England så Al är ganska representativ på det sättet. Däremot är han nog inte helt representativ i den meningen att han äger både röjsåg och (kanadensisk) huggarvagn. Al gör allt huggningsarbete själv och det går ut på att dels ta hand om vindfällen och dels försöka gynna de trädslag han vill ha. På markerna finns mycket ceder (Thuja) och Balsam fir (Abies Balsamea) men dem vill han hålla efter till förmån för Red spruce (Picea Rubens), White pine (Picea Strobus) och värdefullare lövträd som Ek och Lönn. Mycket av fastigheten är hårt väderutsatt och vindexponerat vilket leder till att det hela tiden faller granar som måste tas tillvara. Al försöker skapa en olikåldrig skog enligt “Dauerwald-principer” och det är påtagligt lättföryngrade marker. Så fort det blir minsta ljusgenomsläpp p g a utglesning så sprutar det upp granar av både Abies och Picea-typ. Al kör då med röjsågen för att ställa isär samt gynna rödgranen. Utöver den skötseln så har han planterat och viltskyddat (kycklingnät) ek och lönn.
Al hugger egen brännved i skogen av det klenare virket och försöker få ihop tillräckligt mycket timmerstock så att det går att leverera ett lastbilslass nu och då när det har blåst ner granar. Målet är att på sikt få en mer artdiversifierad skog med fler stora lövträd. En skog som är stabilare mot stormskador och som producerar höga virkesvärden men i mindre volymer.
Genom Als skogsmarker går ett fint vägnät av smala traktorvägar. Där har han broat med mattor av klent virke över fuktiga partier och han kan fara obehindrat med sin fyrhjulsdrivna John Deere-traktor (av större kompakttraktor-typ) med huggarvagnen eller Tellefsdalsvinschen. Skogsbruket är en livsstil och tillfredsställelsen finns i att se resultatet av sitt egna arbete men också i att forma sin skog efter egna idéer. Utöver skogen så odlar Al lite äpple som han gör cider av. En förstklassig produkt kan vi intyga efter att ha smakat hans lagrade upplaga!
Richard Carbonetti, Greensboro, Vermont
Richard Carbonetti, eller “Carb” som han hellre kallar sig, är en annan typ av skogsägare. Richard är skogsutbildad och arbetar heltid som skogskonsult på ett större konsultföretag som heter Land Vest. Privat har han och familjen en skogsfastighet som omfattar ca 100 hektar och där bedriver de ett skogsbruk med stenhårt fokus på värdefullt virke. Marken ligger till stor del på mycket bördiga jordar och lövet växer bra även om Greensboro ligger långt norrut i Vermont. Rick visar oss täta knippen av ramslök som börjar sticka upp bland löven på de bästa delarna av marken. Här växer raka och grova stammar av White ash (Fraxinus Americana), Yellow birch (Betula Alleghaniensis) och Black cherry (Prunus serotina). Alla ger höga priser för bra rotstockar. Upp mot 10 000 kr/m3 för Asken. Här finns även en hel del lönn av de båda arterna Red Maple (Acer Rubrum) och Sugar Maple (Acer Saccarum). Därremot finns ingen ek. Det är för långt norrut enligt Carb. I bestånden finns inslag av Hemlock och Ceder och en och annan White pine.
De mest låglänta delarna av skogsinnehavet ligger runt en mindre sjö (mud pond) och där växer uteslutande barrträd av dålig kvalité. Främst Black Spruce (svarttall) men även den del Balsam fir och Red spruce samt en och annan Tamarack (lärk). Dessa områden lämnas helt som naturvård då de varken producerar värdefullt virke eller knappast ens går att köra på med maskiner.
Skogen sköts genom återkommande avverkningar (vart 15:e år typ) där sämre löv gallras ut och färdigväxta premiumträd också avverkas. Avverkning sker vintertid och hittills har all avverkning skett med fällare och skidders (lunnare). Men Carb vill i framtiden hellre ha avverkat med CTL-teknik vilket han även driver på för i sitt arbete som skogskonsult. Det är framför allt skotaren han är ute efter då den anses ge betydligt mindre med skador på mark och kvarvarande träd än vid stamlunning. Vi såg många skadade s k “bumper trees” efter skidder-vägarna och en del av dem skulle ha gett värdefulla fanerstockar om de inte skadats.
Det sker ingen plantering eller röjning utan all föryngring sker naturligt och urval sker först när man börjar hugga bland dimensioner som ger gagnvirke (massa- eller bränsleved). Undantaget är uppslag av bok som ibland sprayas bort med herbicider för att ge plats åt mer värdefulla arter. Boken konkurrerar med sitt skuggtåliga växtsätt annars ut de lövträd som behöver mer ljus.
Det finns heller inga kalhyggen i Carbs skogslandskap. All mark är bevuxen med skog. På de bördigaste markerna står det en ansenlig volym med lövskog per hektar. Det är svårt att få en bra uppfattning om hur mycket det kan stå per hektar men även om träden ibland står lite glest så finns det många som är riktigt grova vilket ger volymer.
Carb har god insikt i virkespriser och skogsekonomi och han hävdar att det definitivt lönar sig att äga skog i Vermont. Det går enligt Carb att låna pengar på banken och sedan finansiera lånet med intäkterna från uthålligt skogsbruk. Även om man deltar i någon av alla de program som erbjuds via en Land Trust. Det gör ju en del för totalkalkylen att ha 0 dollar i föryngringskostnader och i princip 0 dollar i skogsvårdskostnader.
En liten del av inkomsten kommer från jakt som utarrenderas till en större jaktklubb. Utöver upplåtelser för jakt så håller Carb en del vägar och leder öppna för “Snowmobilers” och friluftsfolk som vill vandra eller skida. Det ger inga intäkter men är en det av att profilera skogsbruket i Vermont på ett positivt sätt och ibland ett krav för att delta i någon typ av Land Trust- eller myndighetsprogram.
Som flera av de andra skogsägarna vi träffar så pratar även Carb bekymrat om klimatförändringar. En stor oro är hur det ska gå för asken. Den fruktade skalbaggen “Emerald Ash borer” sprider sig snabbt norrut i New Englands delstater och hotar i princip att slå ut hela askbeståndet i hans skog. Han uppfattar även att det blir mer och mer skador p g a svamp- eller insektsangrepp även på andra trädslag. Andra som sprider sig snabbt norrut är fästingarna.
Stormfällningar förekommer med stora lokala skador men är inget nytt. Det förekommer även s k “Ice storms” vilka kan orsaka stor ödeläggelse när snö och is fryser fast i trädtopparna i samband med blåst vilket ofta ger 100% snöbrott inom drabbade områden. Däremot verkar inte skogsbrand vara något som oroar i den här nederbördsrika delen av USA. Det är endast under någon vårvecka med torrt fjolårsgräs som det finns brandrisk.
Josiah Pierce, Baldwin, Maine
Jo, som han kallar sig, bor med sin fru på familjegården utanför Baldwin i sydvästra Maine. Gården har varit i familjens ägo i många generationer. Jo’s far, som arbetade som advokat i New York, utökade markinnehavet och idag finns ca 1000 acres (400 ha) skogsmark runt själva gården. Sedan har Jo och hans fru fortsatt att köpa skogsmark även på andra ställen i Maine och de har idag ett betydande markinnehav.
Tillsammans med Jo träffar vi även Rene Noel som sedan lång tid tillbaka är Jo’s och hans frus förtrogne man när det gäller att sköta skogen. Rene arbetar som skogskonsult och hjälper dem med en hel del administration men även att planera och genomföra avverkningar. Jo har stort förtroende för Renes kompetens men det viktigaste av allt är att han är oberoende från virkesköpare. Det mesta av ersättningen Rene får för arbetet åt Jo är en provision på de virkesaffärer som görs. Båda har därmed ett gemensamt intresse av att få ut ett så högt virkesvärde som möjligt.
Jo verkar inte ha ett speciellt stort fokus på att pressa ut maximalt virkesflöde ur skogen utan mer på att bygga upp värden. Men enligt Rene tycker Jos fru ibland att han hugger för hårt. Skötseln liknar det föregående fallet hos Carb men på Jo Pierce marker i Baldwin finns det betydligt mer Ek vilket är ett värdefullt och prioriterat trädslag. Det växer också en hel del White Pine (Pinus Strobus) på fastigheten runt gården och de sköter man med upprepade gallringar för att driva upp grova dimensioner. Annars är det den vanliga mixen av många både löv och barrträd varav det mesta främst används till bränsle eller massaved.
All föryngring sker naturligt även här och Jo deltar med sitt skogsinnehav i certifieringsprogrammet “Certified Family Forest” från American Tree Farm System.
Här hittar du de andra trådarna i vår artikelserie från New England:
1. Skogsforums serie om skogsbruket i nordöstra USA
2. Skogsskötsel och skogsfakta - New England
3. Många olika trädarter i New Englands skogar
4. Virkesmarknad och priser i New England & New York
5. Avverkningsteknik i New England och New York
6. CTL-avverkning med fällare, processor och skotare, Maine (video)
7. CTL-avverkning med skördare & skotare, Vermont (video)
8. Helstamsavverkning med fällare & skidder, New York (video)
9. Leaf Peeping - höstfärger som intäktskälla
11. Hancock Lumber - Amerikanskt tallsågverk (video)
Logga in för att se de bilder eller dokument som författaren har laddat upp.
Du måste vara medlem för att logga in. Det är gratis att bli medlem och registreringen går fort, Välkommen!
Skapa konto
Kort information om skogsforum.se