Sofflocksmodell?
Vid en första anblick kan man kanske missta sig för att Älgfoderodlare bedriver ett skogsbruk enligt sofflocksmodellen. D v s att strunta i plantering och sedan låta naturen ha sin gång. Men det stämmer definitivt inte om man tittar närmare på hur han gör. I början av cykeln är hans skötselmodell definitivt ganska passiv där naturen får ha sin gång med självföryngring. En del av hans marker ligger på sandjord och där verkade självföryngringen gå lätt. Rika uppslag av tall och björk samt en och annan asp.
Systematisk stamkvistning
Ett sådant område var på väg upp när han köpte skiftet och sedan har han låtit det stå, i stort sett utan röjning i mer än 20 år. Det han har gjort är att han systematiskt har stamkvistat alla större träd i de härskande skikten. Där finns tall och björk men även enstaka granar och aspar. Under detta skikt finns klen och tynande björk och den har han nu börjat röja bort vilket gör att beståndet börjar öppna sig och ge viss sikt. Totalt sett är det tätt med höga stamantal och det ska villigt medges att det kliade i både röjnings- och gallringstarmen när jag gick runt och tittade. I de härskande skikten fanns ingen direkt självgallring ännu så vitt jag kunde se trots stamtätheten. Tallarna och björkarna verkade hålla ungefär samma höjd och höjdtillväxt. Stamkvistningen ”håller ihop” kronorna så inga träd ges så stora möjligheter att ”bre ut sig”.
Just höjdtillväxten är ett intressant kapitel och det ska jag snart komma tillbaka till. Men innan dess så fanns det möjlighet att ”snabbspola” det här beståndet för alldeles intill fanns ett drygt 60-årigt bestånd som var just i 30-årsåldern när Älgfoderodlare köpte det. Det såg ut då ungefär som det 30-åriga bestånd vi tittade på idag. Tätt, tätt, tätt med blandning av tall och björk. Beståndet har sedan stamkvistats och han har också gallrat det underifrån i takt med självgallringen. D v s träd som håller på att tyna bort har huggits till ved. Inga regelrätta gallringar med stickvägar utan enbart uttag av klent virke som han burit ut till vägen. Idag var det ett stamtätt tallbestånd med hög volym per hektar.
Höjden på det 65-åriga (självryngrade) beståndet låg på ungefär samma höjd som grannskiftets drygt 100-åriga tallbestånd. Uppskattningsvis 22-23 meter. Marken ser ut att vara identisk. Det som är intressant att se är att de grövsta träden var hyfsat grova och att det går att hålla ett riktigt högt virkesförråd i en 65-årig tallskog på ca 400 m ö h utanför Sveg. Jag mätte inga stamantal men de är garanterat högre än vad man är van att se i sådan här skog. Bland tallarna stod även någon enstaka björk som vuxit med i det härskande lagret. En grov björk stod med ett knippe tallar tätt intill sig (typ 2 meter). Alla såg vitala och växtliga ut. Alla träden i gruppen hade lika höga kronor men några tallar lutade ut från björken.
Ökad höjdtillväxt tack vare stamkvistning och/eller täta förband?
Just det här med höjdtillväxten är mycket intressant att diskutera. Finns det ett samband där ett bestånd får större höjdtillväxt för att det står tätt och/eller för att träden stamkvistats? Älgfoderodlare är övertygad om att så är fallet och han hävdar att framför allt tallar som kvistas får längre årsskott än om de inte är kvistade. Effekten syns enligt honom under några år efter kvistningen för att senare avta. Han pekade på flera tallar som hade en tydligt ökad skottlängd under åren direkt efter kvistning. Tyvärr fanns inga jämnhöga okvistade tallar att jämföra med just där.
Finns det forskning?
Det skulle vara mycket intressant att veta om det finns någon forskning i ämnet som kan bekräfta eller förkasta att så är fallet? Jag minns från min studietid (Skogstekniker i Värnamo slutet av 80-talet) att vi räknade på några förbands- och röjningsförsök i självsådd tall. Där fanns då vill jag minnas ett positivt samband mellan förband och höjd. D v s ju tätare förband ju högre medelhöjd. Jag har letat på nätet men kan inget hitta så jag startar en ny tråd om detta ämne när jag postat den här.
Tillbaka till den 30-åriga skogen
Detta bestånd är alltså en blandning av björk och tall. Andelen tall varierar över ytan och Älgfoderodlare tycker att det är helt ok att det som vill växa där får lov att växa oavsett om det är tall, gran, björk eller asp. Här finns en ”före-bild” där man knappt kan se in i beståndet p g a tät underväxt av främst löv.
Inne bland lövslyet står de härskande trädskikten och där är alla träd stamkvistade fast det inte syns på bilden. Både tallar och björkar är kvistade. Stamkvistningen gör att de härskande träden inte tar lika mycket utrymme och inte konkurrerar rumsligt med andra träd som de hade gjort i en okvistad skog.
Så här ser det ut efter att Älgfoderodlare börjar röja ut underväxten.
Stamkvisningssåg istället för röjsåg
I en del av beståndet har en underröjning påbörjats. Där tas alla de klenaste stammarna ner men bara de som verkligen inte har en chans att fortsätta växa. För mitt röjaröga känns det befogat med en rejäl runda till men här är det som sagt Älgfoderodlares skogsskötsel som råder. De härskande och medhärskande skikten av tall utgörs av spikraka tallar med mycket fin stamform. Ingen röjning sker i det härskande eller medhärskande skiktet. Om björkarna börjar bli för ”närgångna” så kvistas de en bit till uppåt. Man kan säga att det som de flesta skogsägare gör med röjsågen, d v s ger andra träd mer utrymme, det gör Älgfoderodlare med stamkvistningssågen. Och får kvistfritt virke på köpet! Den här underröjningen som sen görs är ju inte direkt panikartad att den måste utföras nu direkt. Träden som han tar ut kommer ju ändå att dö självgallringsdöden på sikt.
Kvista högt
De flesta som utfört stamkvistning någon gång har väl främst siktat på att kvista en full stocklängd på rotstocken. I bästa fall 5,5 meter. Men inte Älgfoderodlare! Med hjälp av stege och säkerhetssele så kvistar han sig upp på allt högre höjd allteftersom träden växer. Målet är främst att ge mer utrymme åt fler träd. Mer ljus släpps in i beståndet och ner på marken och det går enligt Älgfoderodlare att hålla ett högre stamantal (och högre volym) med offensiv kvistning än utan.
Inga vargar
Att skippa ungskogsröjningen i tallbestånd brukar vara synonymt med att släppa utrymmet fritt för ”vargtallarna”. D v s de tallar som växer lite före och gärna mycket på bredden med grova kvistar. Här får inga tallar chans att bli vargar för här hålls de efter med kvistsågen. Kvistningen kan göras så hårt som att bara 2-3 kvistvarv finns kvar och är det en tall som går före så får man helt enkelt kvista ofta.
Ingen röjning, ingen gallring men max volym till slutavverkningen
Älfoderodlares skogsskötselfilosofi är att jobba med naturen och att driva ett skogsbruk med höga virkesförråd och hög tillväxt. Vill han ta ut virke så ska det tas i en mogen slutavverkning. Inte i gallringar som ger dåligt betalt samtidigt som det sänker tillväxten och ökar risken för stormfällningar och skador. Den ogallrade (eller kanske snarare självgallarde) skogen utan stickvägar har enligt Älgfoderodlare stått stadigt i stormarna.
Omvänd skötselcykel?
Man kan säga att den här skogsskötselfilosofin är lite omvänd. När de flesta skogsägare tidigt i omloppscykeln lägger stora kostnader och/eller stor arbetsinsats i föryngringsarbetet gör Älgfoderodlare ingenting utan låter skogen naturen jobba själv. När en ”vanlig” skogsägare röjer ungskogen både en och två gånger börjar Älgfoderodlare stamkvista de största träden istället. När en ”vanlig” skogsägare minskar sin arbetsinsats efter sista röjningen, ja då ökar Älgfoderodlare sin insats i beståndet med ännu mer kvistande.
Lättföryngrad mark
Markerna vi tittade på verkade vara skapligt lättföryngrade. Tall och björk kom upp utan markberedning på den sandiga marken. Det är nog en förutsättning för att den här metoden ska fungera med hjälp av självföryngring. Men i princip så går det ju att tillämpa på en planterad skog också men möjligen att stamantalen där till en början blir lägre.
Gillar även att plantera
Nu är det inte så att Älgfoderodlare inte planterar skog alls. Nej, vi tittade på några områden där han jobbade med plantering av en massa olika typer av plantor. Dels på några gamla inägor som håller på att växa igen. Och dels på ett gammalt hygge som togs upp av en tidigare markägare. Här sprudlar mångfalden och Älgfoderodlare testar och tänjer gränserna för vad som kan växa på 450 meters höjd i centrala Härjedalen. Den gamla inägan blir någon form av personligt arboretum och här spirar ekar, thuja, douglas, sitka och hybridasp tillsammans med tiotalet andra arter. Planteringen är fortfarande ung men det märks enligt Älgfoderodlare tydlig skillnad om hur stor nytta en lågskärm av vide, asp eller björk kan göra för överlevnaden.
Uvskogens lärkar!
Ute på hygget finns tallar, granar och lite contorta som planterats. Här hittar vi även uvskogens lärkplantor som istället hamnade i Sveg. (se tråden Älgfoderodlare - Imprid Vill någon ha 2800 lärk?)
De har tagit sig utmärkt och är nu efter tre växtsäsonger på väg förbi manshöjd.
Det var ett mycket intressant och tankeväckande besök hos Älgfoderodlare. Framför allt det här med att låta skogen växa och sedan med hjälp av långsam, selektiv röjning/gallring av det undertryckta och med hjälp av kvistsåg odla fram mycket virkesrika bestånd. Det kräver givetvis ett stort intresse för att jobba själv i skogen samt att man är beredd att lägga ner egen tid. Men jag upplevde det som att det är mindre brådska med insatserna. Att man inte behöver ha bråttom eller att allt måste göras klart samtidigt. Det växer ändå.
Det skulle vara mycket intressant att se lite forskning kring liknande skötselkoncept. Idag blir väl det närmaste man kommer de ogallrade jämförelseparcellerna som brukar vara med i alla försök. Ni vet de som brukar producera allra högst virkesvolym 😀
(Och ja, Älgfoderodlare odlar mycket älgfoder. Han röjer inte bort något löv i ungskogsfasen utan strävar efter att maximera älgfodret. Och tallarna får därmed vara i fred!)
Logga in för att se de bilder eller dokument som författaren har laddat upp.
Du måste vara medlem för att logga in. Det är gratis att bli medlem och registreringen går fort, Välkommen!
Skapa konto
