Kopierat från Lars Christersson, professor emeritus SLU, Uppsala forskare:
I ett civiliserat samhälle finns självklart alltid begränsningar i förfoganderätten. Vad gäller skog finns en mängd lagstadgade sådana – skogsvårdslag, jordförvärvslag, jaktlag med flera – som av de flesta betraktas som hyggligt rimliga. Härutöver kan staten köpa skog för att skydda den.
Målen för skyddad areal höjs ständigt. Och debatten skärps när nya instrument för att skydda mer – utökat artskydd, nyckelbiotoper, tillståndskrav – förenas med en ovilja att ersätta markägarna för inskränkt förfoganderätt. Mycket mer så än vad gäller andra naturresurser, jordbruksmark eller hav. Jag har aldrig hört talas om att en jordbrukare skall avstå från att bruka en avsevärd del av sin mark utan ersättning på grund av att där finns en ovanlig fågel eller dito svamp. Tvärtom utgår genast bidrag för detta. Och trots – eller snarare på grund av – att stora delar av havet är allmän egendom tycks det märkligt svårt att skydda det från rovfiske och föroreningar.
Men ändå, det är nu statens vilja att mer skog skall skyddas från att brukas. Men staten äger ju själv, via Sveaskog och Fastighetsverket, en fjärdedel av Sveriges skogar. Varför äger man så mycket skog om den inte skall användas för att uppnå politiska mål som är svåra att förena med privat ägande? Visst används en liten del av Sveaskogs mark för markbyten med privata (inklusive bolagsägda) marker med höga naturvärden. Men borde man inte gå mycket längre och så långt det går tillgodose statens behov av skyddad skog med den skog man redan äger?
