Jag har en drygt 10 år gammal Stiga röjsåg som har varit i min ägo de senaste 5 åren och jag sticker nu ut hakan och säger att det är nog den bästa gräsröjare jag någonsin ägt. Jag kommer att skriva ett lite utförligare blogginlägg om den men idag tänkte jag skriva ett inlägg om lågprismaskiner som väldigt ofta är av dålig kvalitet och tyvärr är Stiga ofta omnämnd i det sammanhanget. Och även om många av dessa produkter i konsumentsegmentet är skräp så finns det även lågprismaskiner som håller hyfsad och ibland riktigt bra standard så går de ändå likväl sönder. Varför det är så kan man spekulera om och min högst subjektiva tanke om detta är att i vissa fall är det inte maskinerna som det är fel på, det är hos konsumenten det brister. Dock är det inte helt rättvist att enbart skylla på okunnighet hos konsumenten för det brister hos återförsäljarna också. Går man in hos en auktoriserad ÅF så får kunden oftast hjälp att hitta en maskin som uppfyller de behov denne har. Men kunder som går in på ett lågprisvaruhus är oftast utelämnade till sig själva och får på eget bevåg plocka åt sig en maskin denne anser sig vara mest prisvärd eller ha den snyggaste färgen eller vilken bevekelsegrund man nu kan ha för att köpa en maskin och då blir det oftast som det blir nämligen inget bra alls. För väldigt ofta saknar kunden nödvändig kunskap och glömmer kanske det som kanske är viktigast av allt, kan jag hantera den här maskinen och kommer den att klara jobbet jag ska ha den till?
Bara för att ta ett exempel, Stigas 37 kubiks motorsåg säljs på ett känt lågprisvaruhus och det är många hårda ord som sagts om den. Men är det verkligen bara skräp? Att det inte är en höjdarsåg råder ingen tvekan om men är den faktiskt så dålig? Vanligaste felen verkar vara att den är svårstartad och orkeslös. För en som är van med en motorsåg är det ganska enkelt att åtgärda men för novisen som köper en motorsåg för att det behöver röjas i trädgården är det ett stort problem när sågen inte går som den ska. Hade novisen köpt en såg hos en auktoriserad ÅF hade denne provkört och ställt in sågen och då hade det inte varit några som helst problem. Men problem kan det bli när novisen får sågen att gå och när denne röjt i trädgården och sågat kvistar så kanske novisen får för sig att såga något som maskinen kanske inte är lämpad för, speciellt om man är novis. Och då kan det i värsta fall sluta med personskador, i bästa fall med att sågen körs fast och när novisen försöker bryta loss den står han plötsligt där med handtaget i handen och resten av sågen inkörd i en vresig björk. Frågar man mig så tycker jag inte att det var "den där jävla värdelösa skitsågen" som orsakade haveriet, det var helt klart ett handhavandefel.
Bare en ren skitsåg eller en motorsåg som har sina begränsningar?
Jag har jobbat som mottagare på en återvinningscentral och det är ingen överdrift att säga att jag sett det mesta i maskinväg som på olika sätt förvandlats till skrot. Det är fråga om gräsklippare där vevaxeln krökts, grästrimmare vars trimmerhuvuden smält ihop till en enda plastklump och motorsågar där man ryckt loss linhjulet från startkåpan. Dessa maskiner har ofta dumpats med kommentarer som "jävla sopor", "billigt jävla värdelöst skit" och annat nedsättande. Men aldrig med ord som "jag tror jag inte kan det här så bra" eller "jag klantade till det". För ärligt, en vevaxel på en motorklippare spontankroknar nog inte, det beror nog snarare på att man kört på en stubbe eller en sten. En grästrimmer på 25 cc som är avsedd att ansa kanterna på gräsmattan med är inte lämpad att börja röja tjockt knähögt gräs, då kan det hända grejer som att huvudet blir så hett att plasten smälter. Och att starta en motorsåg kräver en viss fingertoppkänsla, det är inte bara att slita tag i snöret och rycka utav helvete för då står man där med linhjulet i handen. Men visst kommer det in grejer som borde ha klassats som skrot redan i butikshyllan också. Gräsklippare som tappat hjulen för dessa var tillverkade av dålig plast eller för att upphängningarna och höjdjusteringen tillverkats i tunn plåt. Det kan komma in röjsågar vars koppling rasslar och skramlar fast sågen i övrigt ser ut att vara helt oanvänd. Ibland är det fråga om maskiner från Stiga, ibland är det blåa maskiner från kedjan som är känd för sin blåa färg och korv med bröd och ibland är det fråga om märken som man aldrig sett eller hört talas om tidigare. Men det kommer in kända märken också, maskiner som användaren helt enkelt kört skiten ur. Underhållet har bestått av att patcha ihop det som gått sönder med Jesustejp och ståltråd. Och ibland kommer det in 30 år gamla maskiner som verkligen är utslitna men även om ägaren tagit väl hand om dem så kommer man till sist till vägs ände, maskinen har helt enkelt gjort sitt.
Till syvende och sist, min konklusion av mitt svamlande är att en klantskalle kan köra sönder precis vilken maskin som helst oavsett det är en lågprismaskin eller en pro av känt märke och att en van person med viss fingertoppkänsla kan få den billigaste maskinen att hålla i en halv evighet. Så det här med lågpris kontra känt märke av bra kvalitet är inte helt svart och vitt. Ta det försiktigt och ta hand om dina maskiner och tack för att du orkade läsa ända hit!
Intressanta funderingar. Om Stiga kan jag bara säga att den Stiga-klippare jag hade fungerade som den skulle. Motorn var lite speciell, fyllde man olja upp till maxmärket så rök den som en tvåtaktare på 50-talet och storknade t o m ibland. Höll man oljan strax över min så gick den bra. Var alltså en självgående gåbakom-maskin. I övrigt kan jag inget säga, eftersom jag annars inte haft med märket att göra.
Så länge de maskiner du köper är fungerande och säkerheten inte är eftersatt så är det väl OK att det finns någorlunda billiga maskiner. Det som jag hela tiden har vänt mig emot är att rätt mycket av det billigaste varuhuskrafset är direkt farligt, särskilt motorsågar. Handtag som lossnar (utan att man sliter av dom), kedjebromsar som inte funkar, kedjespännare som släpper. Och då är det extra illa att smörjan säljs till de som inte har kunskap nog att förstå. Bara ytterligare en aspekt av det där med billiga, dåliga grejor.
Det är väl det som är problemet numera, att så mycket säljs i billighetsvaruhus eller online utan kontroll och stöd och råd till kunden. Det betyder ju också att den som förr hade tagit fram bågsågen nu åker och köper en motorsåg och en korv med bröd. Så går det som det går sen, felet finns i många led. Är väl bara att vara glad varje gång det bara är maskinen som blir skadad.
Håller fullständigt med att det finns maskiner som aldrig borde ha sålts eller ens tillverkats. Man kan väl säga att de utgör ett segment, nästa segment är maskiner i varierande prisklasser och kvalitet som funkar bara man är medveten om dess begränsningar och det tredje segmentet är maskiner som verkar tåla precis vad som helst, de bara fortsätter att fungera.
Det som jag tycker är lite speciellt med Stiga är att deras produkter tycks finnas i alla de här segmenten och det är kanske det som gjort att Stiga har fått ett kanske lite oförtjänt dåligt rykte. Jag tror att Stiga skulle ha mycket att vinna på att se över sina produkter och satsa mera på lokala återförsäljare och skippa varuhuskedjorna. Här jag bor finns en lokal Stiga återförsäljare som har ett brett utbud, en mängd tillbehör och ett ganska omfattande reservdelslager, deras reservdelar är inte heller speciellt dyra. Och motorsågen som säljs på varuhus återfinns också i deras sortiment men den är inte dyrare och kunden kan få hjälp i sitt val av kunnig personal om det verkligen är rätt såg för dennes behov.
Ibland undrar man hur det blir till när ett märke som Stiga börjar sättas på trädgårdsmaskiner. Vad jag minns var det bordtennisbord och sånt som hette Stiga på 60-talet. Finns visst fortfarande under namnet Stiga Sports och där är det väl inte fråga om dåligt rykte.
Det är onekligen en intressant historik för Stiga grundades väl redan på 30-talet. Pingisbord, hockeyspel och snowracer är ju kända produkter från Stiga men man började redan på 50-talet med att också tillverka gräsklippare. Sedermera bröts en del av Stiga ut i nåt som blev Stiga Sports (tror det heter så) och trädgårdsmaskinerna gick in i en koncern som också köpte Belos. Kan se direkta paralleller till finska Nokia som gjorde sig ett namn med tillverkning av gummistövlar och bildäck men också köpte TV-tillverkaren Salora. Efter et tag lade man om tillverkningen i TV-fabriken för att istället börja tillverka persondatorer och efter detlade man om igen och började med mobiltelefoner och telefonväxlar. Senare såldes mobiltillverkningen men inte varunamnet Nokia till Microsoft och efter 5 år sålde man rättigheten till Nokia till en global koncern som började nytillverka Nokia telefoner i Kina. Däckstillverkningen reviderades och däcken heter idag Nokian. Av det ursprungliga Nokia återstår tillverkning av telefonsystem och telefonväxlar. Onekligen tvära och långa kast, från bordshockeyspel till åkgräsklippare och från gummistövlar till telefonväxlar....
Nutida industrikoncernbildning är en helt oöverskådlig röra. En gång i tiden var ett företag en fabrik som tillverkade något som hette samma som fabriken. Sen började de köpas upp och det bildas investmentbolag och så köper man upp varumärken och lägger ner fabrikerna. Så fick vi såna saker som att en och samma motorsåg gjord i Italien kunde säljas här som Partner och i USA som McCulloch utan att ha något gemensamt med de ursprungliga produkterna. Har f ö en sån Partner, 4200, riktigt anständig konsumentsåg.
