Hur man driver iväg utan att riktigt märka det

Är ute och underröjer på en av avdelningarna som ska gallras om ett år eller två. Nog är det allt lite konstigt att man kan komma hem efter 6 timmar i skogen med regn och ändå känna sig genomlycklig? Fast det där vet du du förstås, en känsla vi alla delar på det här stället tror jag. Men en sak som är lite märkvärdig när man ska röja, är att jag bestämmer för att jag ska gå i såna där snygga slag fram och tillbaka. Precis som det ser ut på bilderna i läroboken. Men lik förbaskat så driver jag iväg, ibland alldeles på tok fel. Kan inte låta bli att "bara ta de där björkarna också där borta, är ju så nära". Eller "den där grantätning var en mörk och tråkig en, den måste bort bums". Vips så är man på ett helt annat ställe än tänkt.
Fast ingen katastrof i det, tillbaka hittar jag ju alltid! Underröja i en i huvudsak tallskog är väldigt tacksamt, det blir så öppet efteråt och jag ser genast färre björnar bland buskarna. Har lagt med några bilder på ett par tallar som växer lite på sitt eget sätt. Båda i gamla skotarspår, undrar just om det har ett samband?
Sen fick kojan användas på allvar idag, väldigt skönt att ha och komma in i. Lagade till varm mat! Det var en lyx och dessutom gav en energispark som var bra. Men måste få till ordentligt med torklinor och nån smart grej att sätta kängorna i så de torkar bättre.
Trivdes som sagt förträffligt därute, tänkte egentligen hålla på och gallra nu men eftersom vädret som det är så fortsätter jag med röjningen. Gallringen, och framförallt utkörningen, blir så väldigt mycket enklare när snön är på plats. Var tvungen och ge mig strax före 3, började bli för mörkt inne i skogen, särskilt med visiret nere. Försökte lite med det uppfällt, korkat förstås, men två kvistnärtar från ovanligt fjädrande björkar fick mig snart på andra, bättre, tankar!