Ett livstecken från Skogsrået.

Ni som varit med på forumet några år minns kanske ett litet skogsrå som bloggade för ett par år sedan. Sista inlägget skrevs vid juletid , då visste hon att det var en hjärntumör som drabbat henne o att en tuff kamp väntade henne framöver. Vad hände sedan?

Jag lever i allra högsta grad kan man säga-även om vissa dagar känns som ett enda stort mörkt hål för mig som man bara vill glömma. Jag som älskar att blogga, skriva och nätverka ber alla om ursäkt men denna hjärntumör som fortfarande sitter i mitt huvud sätter hela tiden krokben för mig. Visst tillbringar jag en hel del fritid vid datorn, som administratör för fyra facebookgrupper med skoglig inriktning på facebook samt har hand om en jobbsajt för skogsfolk också blir det mer än fullt upp för mig. Orken räcker inte till samtidigt som jag fortfarande skotar eller kör grävmaskin det jag orkar.


Jag måste säga att jobbet som maskinförare har fått sig en liten smärre utmaning med en hjärntumör på köpet. Körning idag är inte lika smidig som jag vill ha det, har svårt för att komma ihåg vissa saker o sambon påpekar gång på gång att jag måste komma ihåg att dra in utskjutet till exempel. Men det ärpetitesser tycker jag...jobbet blir gjort..tar lite längre tid..men man får njuta längre då!!!

Mitt största bekymmer nu är nog en fruktansvärd hjärntrötthet som brukar komma hux flux bara och som mest liknar att någon kopplar bort mina batterier eller tar bort all ström..jag somnar på stört..var som helst. Sambon tycker det är bra iallafall då vi åker någonstans..naturligtvis då han kör, eftersom vi har lite olika åsikter om trafikregler , hastigheter och körstil!!!

Det är alltså över två år sedan jag fick veta att den envisa huvudvärken jag dragits med o som jag själv trodde kom från en dålig arbetsställning när jag klippte vägkanterna egentligen var en hjärntumör. En tumör som läkarna sa var av en långsamväxande sort. Dock har det visat sig att tumören hade mer bråttom än så att växa o har på ett år mer än fördubblat sin storlek-något som man på läkarspråk kallar för att den ändrat karaktär. Helt klart är det ju hur mycket plats som helt i huvudet för något att växa...vill ju ändå påstå att huvudet inte har varit helt tomt från början!

Efter ett tag stod det klart att tumören inte bara var en jäkel på att växa...den skulle vara envis också o förmodligen komma tillbaka efter en operation. Det har gjort att läkarna beslutat vänta med operation tills det absolut inte går längre..alternativen är inte så mycket att hurra för. Väntar man för länge går den inte alls att operera, opererar man nu finns stora risker att komplikationer som stroke eller liknande uppstår pga tumörens lite dåliga placering. Det är som att måsta välja mellan två onda ting.....

I början av januari är det så dags för den första ödesdigra operationen i Umeå, jag kan väl säga så att mina tankar är uppfyllda nu av annat än julefrid o tomtar.
Det är så mycket man vill hinna göra innan det är dags.... tänk om nåt går fel? Hur förbereder man sig på att livet kan ta en annan vändning....man kan inte det....åtminstone inte jag. För mig har livet känts som mest meningsfyllt när jag tillbringat tiden i min Buffalo eller då jag byggt skogsbilvägar med grävaren. Då har jag glömt alla krämpor...åtminstone för ett tag. Har fått fantastiskt stöd från helt okända människor i mina skogsgrupper, mail droppar in då o då där man berättar om sin egen situation. Jag är djupt tacksam för detta.

Självklart är livet inte bara sjukdom för mig, allt måste liksom rulla på ändå. Bokskrivandet som uppfyllde mig totalt tidigare har stannat av men så fort orken kommer tillbaka vill jag slutföra den historien. Sonen har glädjande nog funnit kärleken i sitt liv....i Norge .. o håller som bäst på att flytta dit, kul o inte kul förstås. Möjligheten att ses blir mindre förstås, men det är nu man är extra tacksam för att tekniken gått framåt, skype är fantastiskt sätt att hålla kontakten på. Dock har jag fortfarande svårt att komma ihåg att inte bara min röst är tillgänglig för "mottagaren" utan även bilden av mig......o ibland har man väl kanske inte tänkt sig för innan man ringer upp någon. Sonen är dock taktfull o tycker att mina samtal alltid är trevliga !!!!!!!!!!!

Vi har som sagt ingen sampo kvar längre utan nu är det Ponsse som mitt hjärta klappar extra för. Vi har en Buffalo skotare o en Beaver skördare vi kör med. Jag hoppas att jag snart är på fötterna igen o kan tillbringa värdefull tid i skogen ...jag tror att det kan hjälpa om man brinner för något, o ger sig den på att komma tillbaka. Jag har fortfarande en hel del kvar i skogsbranschen att ge tror jag o kommer inte ge upp denna kamp i första taget.

Till sommaren väntar flera skogsmässor som jag vill besöka...kanske vi ses där?!Försöker dela min skogliga vardag även på instagram för den som är intresserad. @bagneta hittar ni på.

I morgon sätter jag mig på bussen o åker hem till västerbotten över jul, det ska bli några värdefulla dagar som jag ska passa på att vila upp mig på. Det blir julmat, julmys och vila för hela slanten...mamma kommer att tvinga mig till att varva ner , något som jag inte kommer att säga emot så mycket längre.

Någon snö har vi knappt här uppe än..men sånt förändras ju snabbt...det ska nog bli en vit jul till slut också, det är ju ändå några dagar kvar.
Hoppas ni andra har möjlighet att finna julefriden också i era liv.

Sköt om er alla o ha en riktigt God jul o Gott Nytt år!!!!!!!!!!!
[youtube-klipp]http://youtu.be/ifHMqj-pVPw[/youtube-klipp]