fre 11 sep 2020, 22:27#666190
Låter vettlöst att försöka driva en ramsåg med en skvalta.
Den tidens ramsågar var tjockbladiga. Det vill säga att bladen var smidda av blötjärn med en påvälld remsa brännstål längs eggen. Smeden smidde bladen flata med hammare och plansätt så gott det nu gick. Sedan högg de ut tänderna med huggmejsel mer eller mindre på ögånmått och filade dem vassa så gott det nu gick med filar som var mer eller mindre hemsmidda.
Sådana sågblad dyker än i dag upp här och var ur jorden eller i folks gömmor. Ett ovanligt välbevarat exemplar finns på hembygdsgården i Ljusdal i Hälsingland.
De där sågbladen tog ett skär i storleksklassen 8 mm. Det var väl svårt att smida ut dem tunnare än 5 eller 6 mm och så kom ju skränkningen till. På grund av det dåliga materialet måste de vara tjocka för att hålla spänningen och hållas raka.
De skar alltså fruktansvärt tungt. Mycket kraft gick åt och sågningen gick långsamt. Naturligtvis var det bara ett blad i ramen. Att driva det med en skvalta låter inte riktigt rimligt tycker jag.
Någon gång i början på 1700-talet (om jag minns rätt) började det finnas tillgång till tunna sågblad av holländsk senare engelsk tillverkning. De var gjorda av valsat stål med maskinhuggna tänder som höll jämn storlek. Måttnogrannheten på det sågade virket blev bättre när sågen skar jämnare. Sågningen gick snabbare och krävde mindre kraft. Småningom gick det rentav att bygga så stora sågverk att man kunde montera två eller ännu flera blad i samma ram. Fast..... ett enda tunnt sågblad kostade ungefär lika mycket som hela resten av såganläggningen med såghus och dammar och maskineri och allt smide som krävdes för att det skulle fungera.
Min spontana gissning är att folk var så vana vid att tala om vattenkvarnar som skvaltor att när någon byggde ett sågverk kom det att kallas skvaltsåg även om axeln var vågrät....... men det är bara min gissning.
En mycket sakkunnigt restaurerad och fullt fungerande vattensåg av 1700-talstyp med hjul finns i Aurfjord i Troms. Det mycket välbevarade såghuset med originalmaskineriet helt intakt rasade ihop och höll på att ruttna bort men restaurerarna nytillverkade bit för bit och återanvände smidet och enstaka trädelar som ännu var friska. En hembygdshistoriker hade lyckligtvis dokumenterat hela anläggningen mycket nogrant strax innan taket rasade in och restaurerarna följde ritningarna när orginaldelarna var för ruttna för att kopiera. Alla verkar vara överens om att det här är så nära en liten vattensåg från 1700-talet som det överhuvudtaget går att komma i dagens värld.
Kort information om skogsforum.se