Allt i artikeln nedan stämmer och jag är en riktig skogs och jordbrukare. Har man hängt med de senaste åren i debatten kan jag köpa allt i artikeln för det är precis vad som pågår. Som tur är har nu miljööverdomstolen tagit skogsstyrelsen i örat och rättat till i flera överklaganden.
Den skog man nu vill beslagta och bevara har vårdats av privata skogsägare i generationer för de vet bäst att förvalta sin egna skog till kommande generationer. Det ska inte komma någon tjänsteman med 25-öres miljöutbildning och försöka tvinga någon till kortsiktiga lösningar.
Jag håller på de små privata skogsägarna. Sverige behöver förändras.
En början är att återinföra tjänstemannaansvaret. Då borde den aktivistiska ådran hos vissa tjänstemän strypas något. Men det förutsätter förstås att inte aktivismen tillåts stanna inom rättsvårdande myndigheter.
Med tanke på ett antal rättsprocesser med tvivelaktig koppling till egendomsskyddet i grundlagen är det hög tid för detta.
Äganderätten är mycket viktig och ska alltid försvaras och upprätthållas annars urholkar man allt förtroende. 😀
https://ledarsidorna.se/2020/07/sa-hota ... aaktivism/
Svensk basindustri svarar för drygt en fjärdedel av svenska exportintäkter men sysselsätter knappt tio procent av arbetskraften. Skogsnäringen är en av dessa näringar och en av Sveriges i särklass viktigaste. Trots den visade effektiviteten har staten sedan decennier gjort allt för att slå sönder den.
Skogsnäringen är en av Sveriges viktigaste basindustrier och exporterar årligen för ca 150 miljarder. Skogen bidrar med pappersmassa, sågade trävaror och bioenergi i olika former.
Till skillnad mot vad som ibland påstås så minskar inte skogen. Tvärtom så ökar volymen stående skog hela tiden – samtidigt som den totala avverkningen också ökar över tid. Den stora merparten av svensk skog, över 80 procent, ägs av privata intressenter, och 50 procent ägs av privata enskilda ägare, en följd av den historiska självägande svenska bondens skogsinnehav.
Det privata ägandet är det som leder till den typ av skötsel som ger goda resultat och långsiktighet över generationer. Dessutom bidrar det stora antalet privata ägare, med olika mål med sitt skogsbruk, och med olika brukningsmetoder, till att skapa variation och biologisk mångfald i landskapet. Precis som i det svenska jordbruket.
En förutsättning för denna variation och mångfald är att den enskilde medborgaren har ett starkt skydd gentemot omvärlden, däribland staten. Utan en stark och tryggad privat äganderätt, hade dessa goda resultat inte funnits.
Om staten genom en myndighet eller någon annan privatperson kan ta din egendom kommer färre att ta risken att lägga sin tid, ork och pengar på̊ att köpa, äga och förvalta svensk skog och mark. Äganderätten är på goda grunder inskriven i regeringsformen, en av Sveriges grundlagar, då ett starkt skydd för det privata ägandet är en förutsättning för en fungerande demokrati.
Baserat på en analys utförd av Metria konstaterade Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) i slutet av maj att i Sverige har 58% skyddad natur om vi räknar på samma sätt som t.ex. Tyskland. Analysen visar att Sverige har ett kraftigt avvikande sätt att sammanställa och rapportera skyddad natur i jämförelse med andra EU-länder. Svenska myndigheter inkluderar bara strikt skyddad natur, enligt Naturvårdsverket därmed 14,5%, vilket ger en europeisk sistaplats.
Nog låter det märkligt?
Kan man verkligen ifrågasätta dessa tjänstemän och myndigheter, och hur de har valt att sammanställa och rapportera skyddet av svensk natur?
Ja, det kan man.
Det görs allt oftare bland de som äger och sköter sin egen skog och mark. Myndigheter och deras tjänstemän är de som oftast bildar naturreservat. Åren 2017–2019 uppgick arealen nya beslutade områden för naturreservat till totalt hela ca 224 000 hektar – ett område dubbelt så stort som Mälaren. Det kan vara rimligt att vissa områden undantas mänsklig påverkan eller sköts på särskilt sätt. Men det är alltför ofta så att statliga, regionala eller till och med kommunala tjänsteman, som verkar genom en myndighet tvingar fram naturreservat på den enskilda medborgarens egendom.
Och att marken skyddas mot ägarens vilja och utan hänsyn till konsekvenserna för denne. I vissa fall har det skett i form av ren konfiskation – en äganderättsvidrig hantering som långa domstolsprocesser till sist satte punkt för, men som kostat de drabbade markägare stora summor. Mot en myndighets maktmedel och resurser står du dig i regel slätt trots att du har medverkat till att finansiera deras verksamhet via skattsedeln.
Det är staten med dess maktbefogenheter som är den avgjort starka parten i sammanhanget. I dessa rättsliga processer är den enskild svag eftersom staten äger och är processen.
Svenska myndigheter har alltså beräknat andelen skyddad natur i Sverige – mark som har tagits ur bruk – på ett mot andra länder avvikande sätt, vilket har resulterat i att Sverige inte eller knappt kan anses klara de internationellt satta målen. Vad blir effekten av det?
Jo, att myndigheterna måste ta över ännu mer mark. Och fortsätta att med skattemedel sysselsätta ett statligt naturvårdskomplex.
Det är omöjligt att inte misstänka att myndigheternas val har styrts av ansvariga tjänstemän; alltså tjänstemannaaktivism. En fungerande äganderätt förutsätter att en oväldig och fungerande statlig förvaltning som inte sätts ur spel av politiker och tjänstemän. Så synes dessvärre ha skett när det gäller sammanställning och rapportering av i Sverige skyddad natur.
Vi utgår ifrån att detta granskas grundligt.