Rättselarn skrev:Under 1800-talet så skulle fastighetsägarna själva markera sina gränser efter laga skiftet. Det skulle, om jag minns rätt, göra det inom ett år. Hur instruktionerna från skifteslantmätaren såg ut kan man ju bara gissa, men det är väl troligt att det blev en hel del lokala varianter.
I min lilla by med 5 ursprungshemman verkar man inte ha tagit så hårt på rösningsjobbet för det blev inte många stenar utlagda över huvud taget. Förmodligen tyckte man att det var lite onödigt jobb eftersom gränserna var upphuggna och syntes tydligt ändå.
1925 (tror jag) kom en ny stadga för hur markeringar skulle göras och hur måttsättning skulle göras på förrättningskartorna. Det var då som det blev krav på att "rågångsslut" skulle om möjligt huggas i sten med en fyrkant. Längs rågången skulle man också resa visarstenar med jämna mellanrum. När kraven även skärptes på kartredovisningen så ska man kunna koppla samman råstenar i terrängen med förrättningskartan. ( du menar att det skulle du kunnat skett en uppdatering av rågången efter 1925 som inte blev förrättad ? .. i mitt fall så anger lantmätarens arvodes räkning att det rörlades 10 rör i skiljelinjen och rågångs beskrivningen skall jag nu läsa igen o se om något motsvarar denna nya hittade sten ... tyvärr står det ingen om stenarna i skiljelinjen
Jag tror också att det finns rätt stora regionala skillnader sett över hela landet. Tar man laga skiftet av byarna så pågick det under en period av 100 år innan man var klar. Teknikutvecklingen inom kart- och mätsidan var ju väldigt stor, så när man började med ett vitt papper, diopter och längdmätning med järnkedjor i södra Sverige så slutade skiftesepoken med polygonmätta och koordinatsatta handlingar längst i norr.
Man blir ofta rätt imponerad över den kvalitet som de lyckades uppnå med så primitiva förutsättningar.
dotcom skrev:Hrmm.. trots så tvärsäker på min sak jag verkade får jag lov att korrigera mig. Jag hittade denna text i en arbetsrapport från SLU "Kvadratiskt märke i råsten bör i allmänhet icke hava mindre än 8 centimeters sidor. Det bör helst vara inhugget på råstenens toppyta och därvid noga markera själva gränspunkten. Saknas utrymme å toppytan, anbringas märket å någon av stenens sidor". Sidan 132, https://stud.epsilon.slu.se/4857/1/nordin_d_120815.pdf så jag har tydligen trots allt begränsad kunskap om fyrkanter på råstenar då jag hävdade att de brukar vara mindre. Jag har väl aldrig sett dem skeva heller, men nån gång ska vara den första för det med. Texten jag citerar kommer från en bilaga i rapportan, det är nån arbetsinstruktion från sjuttiotalet. Värt att känna till är att lantmätarna över tid använt olika instruktioner och arbetssätt, det har alltid varierat mellan utsättare också, så det är alltid en utmaning att finna markeringar då det gått en tid.
Rättselarn skrev:Under 1800-talet så skulle fastighetsägarna själva markera sina gränser efter laga skiftet. Det skulle, om jag minns rätt, göra det inom ett år. Hur instruktionerna från skifteslantmätaren såg ut kan man ju bara gissa, men det är väl troligt att det blev en hel del lokala varianter.
I min lilla by med 5 ursprungshemman verkar man inte ha tagit så hårt på rösningsjobbet för det blev inte många stenar utlagda över huvud taget. Förmodligen tyckte man att det var lite onödigt jobb eftersom gränserna var upphuggna och syntes tydligt ändå.
1925 (tror jag) kom en ny stadga för hur markeringar skulle göras och hur måttsättning skulle göras på förrättningskartorna. Det var då som det blev krav på att "rågångsslut" skulle om möjligt huggas i sten med en fyrkant. Längs rågången skulle man också resa visarstenar med jämna mellanrum. När kraven även skärptes på kartredovisningen så ska man kunna koppla samman råstenar i terrängen med förrättningskartan.
Jag tror också att det finns rätt stora regionala skillnader sett över hela landet. Tar man laga skiftet av byarna så pågick det under en period av 100 år innan man var klar. Teknikutvecklingen inom kart- och mätsidan var ju väldigt stor, så när man började med ett vitt papper, diopter och längdmätning med järnkedjor i södra Sverige så slutade skiftesepoken med polygonmätta och koordinatsatta handlingar längst i norr.
Man blir ofta rätt imponerad över den kvalitet som de lyckades uppnå med så primitiva förutsättningar.
bengt.a skrev:En lantmätare talade om för mig att hjärtstenen i ett röse ska vara två mans börda. Nedgrävd och med 5-7 stenar runt toppen.