Snoret rinner ner på kudden och nysningarna avlöser varandra och nattsömnen blir omintetgjord.
Hittar mina sista krafter så jag tar mig nerför trappen, går på toa, snyter mig för vilken gång i ordningen det vete sjutton.
Brygger iaf kaffe och gör ett par mackor, borstar tänderna och klär på mig med mina lite nyvunna krafter.
Kom nu ihåg att grabben önskade en rejäl skärbräda till jul och iom att jag har en dotter blir ju tillverkning av två st aktuellt så det blir rättvist. Men,men motivationen är ju inte på topp precis och det har jag ju påtalat för min fru många gånger nu på morgonen.
Pallrar mig ut i snickarboa iaf och börjar tillverkning av skärbrädorna som kommer att likna dasslock. Ganska osmaklig tanke men med denna fruktansvärda sjukdom kan det inte bli bättre med en hjärna som går på lågfart. Oljar in dessa med parafinolja och går med hasande nästan dödsföraktande steg mot huset. Överlevde trots allt.
Väl inne visar min fru två bilder på en man och en kvinna som är förkylda.
Kvinnan står vid spisen med ett barn på armen och lagar mat medans mannen ligger i en säng med andningsmask till hjälp.
När jag ser dessa bilder tänker jag; att jag inte föddes till kvinna.
Det är otroligt skönt att skogsforum finns så att jag kan skriva av mig frustrationen av att vara snuvig
P.s var inte oroliga, jag ska fan i mig klara av denna fruktade sjukdom.