ons 09 maj 2018, 10:23#511366
Medveten om att jag kommit till periferin av vad som kan kallas för skogsbruk tänkte jag ändå delge lite information som jag fick igår angående Signalkräftornas utbredning i landet. Det finns i mitt tycke vissa paralleller med EUs artskyddsförordning. Fast tvärt om så att säga.
Som boende i Jönköping vid den fantastiska sjön Vättern kan man inte undgå att då och då stöta på den klassiska Vätterrödingen. I den djupa, klara och kalla sjön finns sedan årtusenden en fin stam av stor röding. På hösten under lektider kan man t o m se färggranna rödingbamsar simma runt vid hamnpiren i Huskvarna. Rödingen tillsammans med sjöns öring utgör ett populär sportfiske i södra Vättern. Fritidsfisket med rödingblänken och djuplod har gamla traditioner i bygden och rödingen har även varit en betydande intäktskälla för hel- och halvtidsprofessionella fiskare som sett till att restaurangerna runt sjön kunnat servera delikatessen Vätterröding.
Sen kom kräftorna. Nordamerikanska signalkräftor började sprida sig i sjön till mångas stora glädje och förtjusning. De mer professionella fiskarna sadlade om från fisk till kräftor och betydande värden producerades. Samtidigt började stammen av röding, öring och harrbeståndet i södra delarna av sjön att minska.
De mest inbitna sportfiskarna anklagade snabbt kräftorna för förändringen men inge lyssnade. Fiskerimyndigheterna (länsstyrelse m fl) började begränsa rödingfisket för att få upp populationen vilket såg ut att hjälpa under en tid. Samtidigt blev kräftfisket allt mer populärt och kräftorna spred sig mycket snabbt i sjön och sedan också till intilliggande vattendrag. Yrkesfiskarna började agera för att begränsa det allmänna, öppna kräftfisket och fick gott gehör för detta. Idag får Jönköpingsborna fiska under några få dagar och på några få begränsade platser där kräftorna inte ens verkar trivas.
Vart vill jag nu komma med det här? Jo i går lyssnade jag på personer som beskrev en utveckling och myndighetsprocesser som var allt annat än positiva. Det är nämligen så att EU har satt upp den nordamerikanska signalkräftan på listan över EUs invasiva arter vilket innebär att man i princip vill utrota arten. Vi tittade på en film från Storbritannien (se här nedan) om hur signalkräftorna som började sprida sig i landet från odlingar under 1976 nu håller på att ta över vattenmiljön totalt. I filmen visas en bäck där det inte finns något annat levande liv än kräftor. På vissa ställen 50 individer per kvardratmeter! När de har käkat upp det mesta av andra djur (och växter) äter dom varandra. Idag finns signalkräftorna i 80% av vattendragen i Storbritannien...
I södra Vättern är harrbeståndet nu i stort sett borta. För 10-15 år sedan gick det att få harr på fluga utefter västra stränderna i stort sett varje kväll om förutsättningarna var bra. Det har gjorts stora restaureringsinsatser i många av de bäckar som rinner ner till Vättern för att gynna öringens lek. Trots det så minskar antalet öringsmolt och ligger idag lägre än vad som var fallet innan alla förbättringsåtgärder.
Och nu till det jag tycker är anmärkningsvärt i hela situationen:När det gäller EUs Artskyddsförordning så har Naturvårdsverk, Länsstyrelser och Skogsstyrelsen varit noggranna att tolka den bokstavligt, i överkant. har man sett en tjäder så är det avverkningsstopp inom en kilometer. Men när det gäller signalkräftan, som EU klassat som en invasiv art som ska utrotas, väljer samma myndigheter (Skogsstyrelsen ska vi dock inte beskylla) att helt blunda för både fakta och förordningar.
Fiskevårdsmyndigheterna har inte gått med på att koppla harrens, rödingens eller öringens minskning till kräftornas utbredning. Man har hellre pratat om klimatförändringar. Och man har snarare försökt begränsa kräftfisket än att uppmuntra det. Det finns t o m dokumenterade provfisken efter kräftor som visar på mycket skrala fångster samtidigt som de flesta som vet hur och vart man fiskar kan få upp till sju kilo per bur. Killen jag lyssnade på i går hade hittat dokument hos fiskemyndigheterna om en provfiskning där 30 burar hade gett mer än 1500 kräftor över en natt. Som mest 90 st/bur! Den här provfiskningen hade inte tagits med i dokumentationen utan lagts i glömska.
Ett annat exempel som angavs var arten hornsimpa som varit vanlig i Vättern men som nu håller på att försvinna. Fiskerimyndigheten förnekar att kräftorna har någon inverkan på beståndet av hornsimpa eftersom de leker när det är kallt i vattnet och då ligger signalkräftorna i dvala enligt myndigheten. Killen jag lyssnade på i går hade gjort provfiskningar under ett helt vinterhalvår och fått kräftor i burarna varje gång även när vattnet låg på fyra grader. Signalkräftans vinterdvala var bara en myt enligt honom.
Frågan är varför det ser ut så här? Är myndighetspersonerna okunniga? Eller kan det vara så att kräftorna är för "värdefulla" för att bekämpa och att myndigheterna därför väljer att bortse från de bevisliga hot som arten utgör? Det man kan läsa om
signalkräftorna på Hav & Vattenmyndighetens sajt handla mest om spridning till nya vattendrag och signalkräftans pestresistens och hot mot den inhemska flodkräftan. Inget om hur den successivt tar över vattenmiljöer där de tar kål på andra arter.
Som i den här "skräckfilmen":