mån 28 feb 2022, 15:32#750546
Ett sorgligt besked, fick mig att idag fundera över livets allvar !
FURAN.Furan står på mager täppa
sitt grepp om livet den vill ej släppa.
Trots storm o blåst i kronans topp
för livets krav han ger ej opp.
Om livets nödtorft, han lärt sig vakta
han växt sig stark, men det gått sakta
Men så en dag han varse bliver,
-Se, nu stundar andra tider.
För trots att han är stor o reslig
man kan ej mot var storm ta envig.
Och så från Väst, han kommer åter,
sin rytande kraft över skogen låter.
Med regn o snö, vår Fura rister
- Ack ve, jag känner fästet brister.
Från min familj, du stora, du kära.
jag måste vika, ty slutet är nära.
Så snötyngd, sårad, kall o tärd
han håller i vad han är värd.
En hastig by, han orkar ej sträva
nu stormen bedarra, när den fått vad den kräva.
Från skogen ej hörs ett enda sus
blott fågelkvitter o bäckars brus.
Cirkeln är sluten, Furan målet har nått
men en ny plats för sonen, vår täppa fått.
Så liten o spröd, men full utav hopp
-Om jag växer som far, jag kommer dit opp !
Men ensam o spenslig, utan ett stöd
det kan för en Fura, betyda hans död.
För om man mot stormar vill stå emot
man bör planera, var man slår rot !
( Älgfoderodlare 900402 )
Tillägnad B.N., Orsa besparingsskog. RIP.