En av de inventeringsmetoder som använts är så kallade standardrutter, bestående av åtta kilometer långa kombinerade punkt- och linjetaxeringar systematiskt spridda över landet. På varje standardrutt räknar kunniga ornitologer de fåglar som ses eller hörs vid ett besök en tidig morgon under häckningssäsongen. Standardrutter har inventerats sedan 1996 och ger kunskap om storleken på svenska fågelbestånd och hur bestånden utvecklas.
Det som är intressant i resultatet är att antalet fåglar minskar i i stort sett alla miljöer utom i skogen där de ökar i antal:
Från 1998 och fram till 2016 så har antalet fågelpar minskat i odlingslandskapet, i fjällen, i sjöar och våtmarker samt marginellt också i kustmiljöer. I skogen har det däremot gått bra för fåglarna. Mot bakgrund av varningssignalerna om skogsbrukets negativa påverkan är resultaten från Svensk Fågeltaxering intressanta. Särskilt som det inte bara är skogslevande fåglar med små krav på skogarnas struktur det gått bra för. Även fågelarter som kräver mer strukturellt komplexa skogar har en positiv utvecklingstrend och för 13 utvalda arter är ökningen av antalet par sedan 1996 sammantaget cirka 24 procent.
Herman funderar över om det är den generella hänsynen som bidrar till den här positiva utvecklingen för skogens fåglar:
Varje år slutavverkas ungefär 200 000 hektar skogsmark i Sverige. Sedan början av 1990-talet – det är ungefär 25 år och fem miljoner hektar sedan – lämnas kantzoner, hänsynsytor, naturvärdesträd och trädgrupper på hyggena. Missar vi vilken betydelse detta har och kommer att få för fåglar och för övrig biologisk mångfald, särskilt när ny skog växer upp?
Läs hela blogginlägget här.