Publicerad i Land 2016-02-05 kl: 06:00
I Sverige har vi extremt många sjöar och vattendrag och en lång havsstrandlinje. Sammanlagt uppgår siffran till 90 000 mil, med andra ord gott om utrymme för att bygga sjönära.
Alliansregeringen ändrade strandskyddsreglerna vid ett par tillfällen. Syftet var att ge en större flexibilitet och underlätta strandnära landsbygdsutveckling framför allt i områden med lågt exploateringstryck. Det skulle ge möjligheter att bygga nära vatten genom att välja ut områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen, så kallade LIS-områden. Samtidigt gavs möjligheter för länsstyrelserna att, i de fall särskilda skäl föreligger, utöka strandskyddet upp till 300 meter.
Som en följd av lagändringarna tycks det dock ha blivit en motreaktion på länsstyrelserna, som i många fall runt om i Sverige, börjat tillämpa reglerna mer restriktivt. Detta har fått orimliga konsekvenser för många som lever av sin mark. I praktiken har det blivit så att 300 meter tillämpas om det inte finns särskilda skäl som talar för att tillämpa 100 meters gränsen.
I nuläget tolkas reglerna så att nya hus endast får uppföras i anslutning till befintlig bebyggelse. Detta gynnar nybyggnation i redan exploaterade områden, vilket inte var det syfte vi från Alliansens sida hade med förändringarna. I stället handlade det om att skydda områden med hårt exploateringstryck men öppna upp för byggande i obebyggda områden.
Det är framför allt i storstäderna som omfattande sjönära bebyggelse kan vara ett problem, medan det i glesbygden finns gott om plats för nybyggnation med många sjöar och vattendrag. Andelen bebyggd mark utmed stränder ligger på 60-70 procent i Stockholmsområdet medan siffran i små kommuner ligger på 2-20 procent. Att bygga och utveckla fastigheter som inte ligger nära annan bebyggelse borde betraktas som landsbygdsutveckling. Därför bör det vara tillåtet att uppföra sjönära en- eller tvåbostadshus i lågt exploaterade områden.
Mot bakgrund av att flexibiliteten för strandnära landsbygdsutveckling i praktiken uteblivit, lämnade riksdagen våren 2015 ett tillkännagivande till regeringen om att göra strandskyddet mer ändamålsenligt i hela landet i syfte att förbättra förutsättningarna för byggande, boende och näringsverksamhet i strandlägen. Tyvärr har regeringen ännu inte vidtagit några åtgärder med anledning av riksdagens beslut.
Egentligen är det självklart att behovet av strandskydd skiljer sig åt mellan Stockholm och exempelvis Laxå kommun, som enligt en uppskattning har mest sjöstrand per invånare av alla Sveriges inlandskommuner. Enligt Sveriges kommuner och landsting, SKL, är också Laxå än så länge Sveriges fattigaste kommun. Det är orimligt att Laxå och andra kommuner i motsvarande situation hindras i sina strävanden att utnyttja sin främsta resurs för att skapa bättre livsvillkor för sina invånare.
Nu måste regeringen följa riksdagens uppmaning och förbättra förutsättningarna för byggande vid sjöar i glest bebyggda områden.
Lars-Axel Nordell, Örebro Riksdagsledamot, Kristdemokraterna
Bo Rudolfsson, Laxå Kommunalråd, Kristdemokraterna
HUSKVARNA, VOLVO-BM