lör 22 mar 2014, 23:09#272747
Enklast av allt, när man ändå kör med raka rör, är att fråga bonden rakt ut hur han ställer sig till att betala för att arrendera marken. Då får man svart på vitt.
Att börja fylla i EU-papper, söka stöd, skaffa stödrätter osv.... det är en byråkratsörja för bara sex hektar som någon annan redan åtagit sig att faktiskt hålla öppet.
Den som söker stödet åtar sig samtidigt att sköta marken enligt gällande regler, om så inte sker kan sökanden vid kontroll bli återbetalningsskyldig.
Vill man söka stöd och sköta marken själv, med egen tid och egna maskiner, då kan man kanske köpa en bit rökt kött för förtjänsten....
Jag håller med om att man skall vara öppen och tala med varandra, det är det bästa för alla.
I ett mindre lantbruksfientligt land hade det funnits flera bönder som velat bruka din mark, en viss upptrissning av arrendepriset hade uppstått och marken hade inbringat lite pengar till både markägare och arrendator.
Tittar jag mig omkring i hembygden så är det ett fåtal stora som försöker få kalkylen att gå ihop, småbrukarna är borta sen länge, och på de gamla gårdarna finns det i bästa fall en häst.
Talesättet att "Man saknar inte kon förrän båset är tomt" är verkligen på sin plats här. Det känns rätt bittert om jag får gnälla lite.