nisse skrev:Hur menar du? Mäts timmervältorna på plats och den mätningen är betalningsgrundande? Liksom rotpostförsäljning kommer nog detta motarbetas rätt hårt här.
/Nisse
Oj vad gammal jag måste vara! När jag började som skogsägare på 70-talet, så var det regel att virket mättes vid bilväg. Det var bara de större leveranserna som mättes vid industrin, åtminstonde här i sydvästra Sverige. Så småningom kunde man välja var man ville mäta virket och det gick ganska fort tills allt virket mättes vid industri.
Bilvägsmätning krävde lite extra av leverantören. Sågtimret skulle läggas upp på ordentliga underlag med max två stockars höjd. Om jag inte minns fel, så skulle virkesmätaren ha hjälp av en man för att rulla stockarna som kvalitebedömdes på båda sidorna. Alltså kunde en stock bestå av en sida OS (klass 1-4) och en sida kvinta (5) eller utskott (6). Vid krök kunde ena sidan vara kortare än den andra. Om man levererade 60 stockar, så fick man ett mätbesked med 120 halva stockar. Vid industrimätning bedömdes bara översidan av stocken och hela stocken fick den kvaliten.
Massaveden skulle också läggas upp på rejäla underlag som inte kunde ingå i leveransen. Ena änden av traven skulle ha stöttor så att det blev en rak kant i den ändan av traven. Traven skulle vara jämnhög och jag vill minnas att det fanns en maxhöjd för att virkesmätaren skulle kunna se översidan. Massaveden mättes in som m3t pb men räknades om till m3f på bark efter virkesmätarens bedömning. Tidigare fick man betalt för travat mått på bark, men i början av 70-talet (vill jag minnas) gick man över till fast mått men barken ingick i priset.
Längre tillbaks i tiden (60-talet) skulle massaveden vara barkad vilket var ett jäkla jobb minst sagt.
Detta var lite historia, men det visar att inget behöver vara statiskt utan kan förändras. Men för att få till en förändring i någon riktning vill det nog till att det passar industrin och deras system.