Logistik, Transport

[nisse]

mån 19 maj 2008, 10:17#29207 Hej!
Kanske inte riktigt skog,men någon här kanske vet?
Vid en tidigare täckdikning fick jag rådet att använda sågspån på ett skifte p.g.a järnutfällningar.Köpte några lass från en såg. Det rinner rätt uselt och tydligen skulle det vara grövre spån.

Kommer det snart att sätta igen helt och göra dräneringen värdelös,eller kommer spånet brytas ned och inrinningen till röret öka. Bra blir det ju aldrig,men gräva upp är inte kul.
Det finns även en del öppna diken,så riktig katastrof är det ej.

/Nisse

• Läs mer om Logistik, Transport
• Kolla in hela forumet
• Se vad som skrivs just nu

[Niking]

tis 20 maj 2008, 00:28#29277

Hej!
Kanske inte riktigt skog,men någon här kanske vet?
Vid en tidigare täckdikning fick jag rådet att använda sågspån på ett skifte p.g.a järnutfällningar.Köpte några lass från en såg. Det rinner rätt uselt och tydligen skulle det vara grövre spån.

Kommer det snart att sätta igen helt och göra dräneringen värdelös,eller kommer spånet brytas ned och inrinningen till röret öka. Bra blir det ju aldrig,men gräva upp är inte kul.
Det finns även en del öppna diken,så riktig katastrof är det ej.

/Nisse

Sågspånet kommer så småningom att brytas ner, men risken är att rosten kommer att sätta igen rörsystemet. Årlig spolrensning rekommenderas.

Om det aktuella fältet är någorlunda plant, kan en kontrollerad dränering försvåra en igensättning av täckdikesrören.

Ps, körde du med extra breda slitsar på täckdikesröret? Dessa försvårar en igensättning av själva slitsarna, men risken för att själva rören sätts igen är förstås lika stor som med vanliga rör av samma dimension.
/Mät-Niklas www.matniklas.se

[OAS-forests]

tis 20 maj 2008, 15:37#29296 Jag har också hört talas om detta, fungerar det?

Det fanns en forskare i Luleå, Josef Máczick tror jag han heter, iden är att ändra redoxpotentialen i jorden så att järnet inte fälls ut i rören (och sätter igen dem) utan följer med vattnet ut till diket eller bäcken och fälls ut där.

Ångermanlänningen

[OAS-forests]

tis 20 maj 2008, 18:36#29303 Jag hörde talas om detta för 8 år sedan. Om jag minns räät så skulle man blanda upp makadam eller dräneringsgrus med flis.
Då flisen förmultnar så förbrukas allt syre i jorden och därmed så fälls ingen järnoxid ut eftersom järnet omvandlas endast till rost om det kommer i kontakt med syre.

Om du däremot har använt 100% sågspån så kanske det inte fungerar på detta vis. Dels så kan det bli för tätt så att inte vattnet släpps in i dränageröret och sedan så kan spånen tränga in i röret och slamma igen det. Dock torde jorden bli syrefri och därmes så kommer inget järn att omvandlas till rost innuti rören.

Skulle vara intressant att gräva upp det hela och se om teorin stämmer med verkligheten!

Ångermanlänningen

[nisse]

tis 20 maj 2008, 22:07#29328

Skulle vara intressant att gräva upp det hela och se om teorin stämmer med verkligheten!

Du är välkommen att gräva närsomhelst!

/Nisse

[Niking]

tis 20 maj 2008, 23:55#29339

Jag har också hört talas om detta, fungerar det?

Det fanns en forskare i Luleå, Josef Máczick tror jag han heter, iden är att ändra redoxpotentialen i jorden så att järnet inte fälls ut i rören (och sätter igen dem) utan följer med vattnet ut till diket eller bäcken och fälls ut där.

I marken finns järnet i två olika oxidationsformer, tvåvärt järn och trevärt järn, beroende på redoxpotentialen (pE-värdet). Vid reducerande förhållanden (lågt pE-värde och frånvaro av syrgas) dominerar det tvåvärda järnet, som är lättlösligt i vatten. Vid oxiderande förhållanden (högt pE-värde och drmed god syrgastillgång) oxideras det tvåvärda järnet till trevärt järn som fälls ut som järnoxider, s.k. rostutfällningar. Om syrgasen sedan försvinner, kan det trevärda järnet åter reduceras till tvåvärt järn. Oxidationen och eventuell reduktion sker i huvudsak av olika bakterier, som får sin livsenergi av redoxprocesserna.

I marken sprids syrgasen i huvudsak genom s.k. diffusion i markens porer. Syrgasdiffusionen i markluft är ca 10 000 gånger snabbare än i stillastående vatten. Under grundvattenytan uppstår det lätt syrgasbrist, på grund av den långsamma diffusionen. Detta är alltså orsaken till att grödornas och trädens rötter lätt tar skada på en alltför vattensjuk mark.

Vid kontrollerad dränering försöker man alltså dämma grundvattnet över rören, så att man minimerar rostutfällningarna i rören genom att skapa reducerande förhållanden. Det är bara när man behöver köra på fälten (jorbearbetning, sådd, gödsling, spruning och skörd), som man tillfälligt sänker grundvattenytan för att säkerställa bärigheten.

/MätNiklas www.matniklas.se

[OAS-forests]

ons 21 maj 2008, 00:43#29342 Jo så är det, men fungerar detta med att sänka redoxpotentialen mha organiskt mtrl i marken?

Ångermanlänningen

[Niking]

ons 21 maj 2008, 01:24#29344 Det är förvisso sant att all aerob nerbrytning sänker redoxpotentialen genom att konsumera syrgas. För att det ska bli en påtaglig sänkning i redoxpotentialen, krävs stora mängder lättnerbrytbart organiskt material samt i övrigt goynnsamma förhållanden för de nerbrytande mikroorganismerna. Exempel på lättnerbrytbart organiskt material är bl.a. olika sockerarter och aminosyror.

När det gäller sågspån i dräneringsfiltrena, så är dock nerbrytningen så pass långsam (många år), så att inverkan på redoxpotentialen blir försumbar.

På grund av sin finkornighet relativt dräneringsgrus, rekommenderas sågspån i första hand för att förhindra inslamning av rostutfällningar och grovmo i grundvattnet. Genom att sågspånet succesivt bryts ner under flera år, bildas nya porer istället för de porer som sätts igen.

Dock kommer sågspånet alltid att ge försämrade inströmningsförhållanden till röret jämfört med dräneringsgrus (med önskad kornstorleksfördelning). För att få så god inströmning som möjligt, rekommenderas alltid grovt sågspån.

/Mät-Niklas www.matniklas.se

[nisse]

ons 21 maj 2008, 21:51#29397 Förändras dessa egenskaper om man höjer Ph,dvs kalkar?

I marken finns partier av sulfidjord(sur svartjord) som jag tänkt kalka för att få igång lite växtlighet.

/Nisse

[Niking]

ons 21 maj 2008, 22:28#29402

Förändras dessa egenskaper om man höjer Ph,dvs kalkar?

I marken finns partier av sulfidjord(sur svartjord) som jag tänkt kalka för att få igång lite växtlighet.

/Nisse

Priciperna förändras inte utav en pH-föränring. Däremot finns ett samband mellan pE och pH i redox-reaktioner, då vätejoner ofta konsumeras vid reducerande förhållanden (syrgasbrist) och friges vid oxiderande förhållanden (god syrgastillgång). När tillgången på syrgas blir god i marken, sjunker ofta pH, speciellt i en sulfidjord.

En kalkning på en sur jord leder då till att den mikrobiologiska aktiviteten ökar i marken, vilket påskyndar den mikrobiella oxidationen, vilket sänker pH-värdet, vilket således minskar kalkeffekten. Därför bör man kalka dubbelt så mycket på sura sulfitjordar som på andra jordar.

/MätNiklas www.matniklas.se

[OAS-forests]

ons 21 maj 2008, 22:40#29404 Den bästa hjälpen för att få växtlighet på sådan jord torde vara att bearbeta den mekaniskt så att syre tränger in i jorden, detta medför att svavlet oxideras i sulfidjorden. Då bildas svavelsyra, den rinner av med regnvattnet, medför dock att recipienten får lågt pH (det är ju dock inte ditt problem). Efter några år har halten sulfid sjunkit så lågt att växterna kan växa.

Kalk kan ju snabba på processen, men jag tror att det endast lägger sig på ytan, det viktigaste åtgärden är att bearbeta jorden mekaniskt. Försök att få al att växa, den är ju kvävefixerande (tar kväve direkt ur luften) och produceras massor av löv som gödslar marken, ganska snabbt bildas humus på jorden. Sedan kan du plantera gran eller björk.

Ångermanlänningen

[Niking]

lör 24 maj 2008, 00:05#29514

Den bästa hjälpen för att få växtlighet på sådan jord torde vara att bearbeta den mekaniskt så att syre tränger in i jorden, detta medför att svavlet oxideras i sulfidjorden. Då bildas svavelsyra, den rinner av med regnvattnet, medför dock att recipienten får lågt pH (det är ju dock inte ditt problem). Efter några år har halten sulfid sjunkit så lågt att växterna kan växa.

Mja, beabetning för att syre ska tränga in i jorden behövs ju bara då det finns någon form av hård skorpa eller tätt lagerskikt i markprofilen. En sådan skorpa kan t.ex. bildas i markytan efter regn på mjälarika jordar med svagt mullinnehåll i matjorden. En sådan skorpbildning bekämpas medelst harvning med sladdplankförsedd harv. I förbyggande syfte bör man höja mullhalten i de översta ca 10 centimetrarna i matjorden genom att odla vall, plöja grunt och blanda in halm m.m. i matjorden.

Ibland kan täta lagerskikt bildas en bit ner i profilen (engelska indurated pan) av t.ex järnutfällningar och kalkutfällningar på gjyttjejord. Det sistnämda är dock sällan något problem på sura sulfatjordar... Dessa täta lagerskikt kan ibland bearbetas genom djupkultivering och alvluckring.

Generellt bearbetas jorden mekaniskt för att vända ner gammal vegetation samt för att skapa en bra såbädd.

Även om en del av svavelsyran rinner bort med dränvattnet till bäckar, åar och sjöar, så stannar tillräckligt mycket svavelsyra kvar i backen så att pH-värdet blir ogynnsamt för grödan under en mycket lång tid. Växten får då lägga en massa energi för att upprätthålla ett bra pH-värde inne i plantan istället för att växa till och frodas.

Kalk kan ju snabba på processen, men jag tror att det endast lägger sig på ytan, det viktigaste åtgärden är att bearbeta jorden mekaniskt. Försök att få al att växa, den är ju kvävefixerande (tar kväve direkt ur luften) och produceras massor av löv som gödslar marken, ganska snabbt bildas humus på jorden. Sedan kan du plantera gran eller björk.

Det är sant att kalken är ganska orörlig i markprofilen (ca 1-2 cm/år), vilket är orsaken till att skogsmarkskalkningen inte har varit särskilt framgångsrikt i kampen mot markförsurningen. I jordbruksmark sprids kalken effektivt i matjorden genom jordbearbetningen, så där uippstår aldrig dessa problem.

Alar fixerar inte kväve! Däremot lever alar i symbios med ett kvävefixerande bakteriesläkte som heter Frankia. Vill man inte ha alar på sin åkermark, så rekommenderas ärter, som lever i symbios med det kvävefixerande bakteriesläktet Rhizobium. Se dock upp för skadesvampen ärtrotröta, som trivs på dåligt dränerade jordar. Bor du tillräckligt långt söder ut, kan du istället välja åkerböna, som är mindre känslig än ärter för en undermålig dränering.

/Mät-Niklas www.matniklas.se

[OAS-forests]

lör 24 maj 2008, 08:37#29520 Håller med Niking att det tar många år att komma någon vart med en sulfidhaltig jord om man vill gynna växtligheten Jag har dock sett med egna ögon hur växtförutsättningarna kan förändras. Jag växte upp på en ort efter norrlandskusten där jorden är vanligt förekommande.

Jorden kallas också för "svartmocka", den är en blåsvart lera som innehåller upp mot 2% svavel. Leran är mycket tät och finns i tjocka lager, 10 m mäktighet är inte ovanligt. Jorden kan ha dålig bärighet för tunga maskiner eftersom den vanligen har en hög grundvattennivå. Jorden är vanligen anaerob, håller inget syre. Den landhölning som sker efter norrlandskusten (7-9 mm/år) frigör ny mark varje år. Den naturliga processen för att etablera växtlighet på dessa jordar går ej snabbt, det tar hundratals år innan riktig skog bildas.

För att förbättra växtförhållandet så bör grundvattennivån sänkas genom dikning och dräneringar. Efter en tid då jorden kan bära maskiner så kan ytan bearbetas mekaniskt. Det är klart att tillförsel av sand, mull, kalk, eller annan jord är gynnsamt men det kräver en resursstark brukare.

Svavlet oxideras och svavelsyra bildas då syre tränger in i jorden. Urlakning av svavelsyran sker sedan med det avrinnande vattnet. Höjning pH-värdet går långsamt och det medför att endast arter som tål sur miljö kan växa. Jag rekommenderade tidigare al, inte pga att de tål sur miljö, utan fråmst för att de fixerar kväve ur luften och medför att mull bildas då alarnas löv förmultnar. Precis som Niking påtalade så sker kvävefixeringen med hjälp av luftkvävefixerande bakterier som lever i symbios med alarna i knölar på dessas rötter.

Al är ett trädslag jag gillar, brukar spara dem. Tänk på att om det växer al på ens mark skall man spara dem om de är friska eftersom de är en markförbättrande växt samtidigt som dess virke betalas dåligt.

Ångermanlänningen

[Niking]

lör 24 maj 2008, 13:03#29532 Jag kan också nämna att sura sulfatjprdar alltid avsätts i saltvatten. Oceanernas satvatten innehåller ju mest natrium (30,8 %) och klorid (55,2 %), men även en hel del sulfat (7,7 %), magnesium (3,7 %), kalium (0,1 %) och kalcium (0,1 %). Notera att dessa siffror är vikts% och inte mol% samt att siffran för sulfat gäller hela sulfatmolekylen, alltså både svavlet och syret medräknat.

/MätNiklas www.matniklas.se