fre 16 aug 2019, 23:39#582450
Det finns ett stort och utbrett problem med strandskyddet i dag vilket tydligt har framkommit i massmedia, skrivelser till politiska beslutsfattare, domstolsärenden. Problemet är mellan fastighetsägare och myndigheterna.
Vad beträffar fastighetsägaren så tar myndigheterna inte hänsyn till framtida behov att kunna ställa om driften eller näringsutövningen för att möta marknadens behov av näringar och tjänster.
Inom ett strandskyddsområde får inte
1. nya byggnader uppföras,
2. byggnader eller byggnaders användning ändras eller andra anläggningar eller anordningar utföras, om det hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha fått färdas fritt
Ändringen av Regeringsformen 2:15 3 st, som började gälla 1 jan 2011 och innebär att markägaren inte kan kräva ersättning, har varit helt avgörande för tillsynsmyndigheternas tillvägagångsätt. Där startade klappjakten på fastighetsägarna, de skulle inte längre åtnjuta lyxen av egen strand. Deras brott var att de har privatiserat sin egna mark. Med hot om vite skulle de nu ta bort allt som kan glädja en sjötomtsägare. Här startade konflikten mellan markägare och myndigheternas samt friluftsorganisationernas syn på allemansrätten. Innan det blev brottsligt att privatmark fick se privat ut fanns det en förståelse och acceptans för allemansrätten.
Det finns massor av domar från mark- och miljödomstolen samt mark- och miljööverdomstolen där fastighetsägarnas problem tydligt framgår.
Enskilda har ofta god kännedom om allemansrätten, att de får nyttja privat mark utan att störa eller förstöra och håller ett integritetsavstånd på minst 70 meter från byggnader med undantag från bodar och båthus som ligger mer än 70 meter från bostadshusbebyggelsen. Här föreligger väldigt sällan problem.
Friluftsorganisationerna arbetar aktivt med att ändra allemansrätten genom att förflytta sedvanas intigritetsavstånd från 70 meter till ett mycket kortare avstånd samt att införa att marken inte får se privat ut. Myndigheterna stödjer denna viljeinriktning men den är varken förankrad hos den breda allmänheten eller fastighetsägarna.
Äganderätt till fast egendom – Den som äger mark har full rådighet över sin mark, även strandskyddsområde, men får tåla vissa inskränkningar, att allmänheten får färdas över marken, plocka vilda bär och svamp för husbehov men inte störa eller förstöra.
Enligt myndigheterna är strandskyddsområde lika med allmänplats. Fastighetsägaren har ingen rådighet över strandskyddsmark. Allmänheten har alltid bättre rätt till strandnära mark än fastighetsägaren.
Privatisering – myndigheterna uttrycker att fastighetsägaren privatiserar när han på sin privata mark, klipper gräs, planterar buskar, träd och blommor, ställer ut trädgårdsmöbler eller rensar bort sly, tar bort självsådda buskar eller fäller träd inom strandskyddsområde och andra platser som enligt myndigheten är ”allemansrättsligt” tillgängliga.
Privat mark är privat och kan inte privatiseras däremot skulle den kunna kommunaliseras, vilket tycks vara vad myndigheterna vill. Med det undantaget att det på dessa platser skall få växa igen.
Kommunal mark är kommunal och kan inte kommunaliseras däremot så finns det platser där privata annekterar kommunalmark och därigenom privatiserar kommunal mark. Här borde kommunerna vara mer aktiva och beivra olagliga privatiseringar. Strandskyddsområdet bedöms olika av kommunens tjänstemän
Privata strandskyddsområden - här får inget planteras, tas bort, bänkar och bord ställas ut.
Kommunala strandskyddsområden - här får gräs klippas, blommor, träd och buskar planteras och bänkar ställas ut.
Samma lagstiftning gäller såväl kommun som privat. Ingen författning föreskriver att privat mark som är allemansrättsligt tillgänglig inte får se privat ut.
[b]Myndigheternas förbud för privata markägare att vårda sin fastighet i strandskyddsområde strider mot PBLs (plan och bygglagens) krav på att man som fastighetsägare måste vårda sin mark. [/b]
Strandskyddet innebär att skärgård, kustområden och områden runt våra sjöar inte får bebyggas eller brukas såsom det tidigare har gjorts, vilket är syftet med bestämmelserna. Det innebär att den mark som har brukats (på annat sätt än jord och skogsbruk) och därmed skapat den rika floran av växter och djur nu kommer att gå förlorad. Det blir artfattigare längst alla strander. Då det inte finns möjlighet för kommande generationer skärgårdsbor att bli kvar då det råder totalt byggstopp och de få bostäder som finns idag kommer bli så exklusiva att skärgårdsborna inte har råd så leder det till en avbefolkning och ödeläggelse av skärgården. Ett stort svenskt kulturarv med skärgårdliv såsom sommarnöje eller fiske och jordbruk går i graven till förmån för friluftslivet. Med ett övergivet skärgårdsliv minskar intresset för friluftsliv.
Strandpromenader är det största hotet mot djur och växter i strandzonen p.g.a. människors aktiviteter i strandzonen. Människor skrämmer bort många häckande fåglar och trampar sönder växter.
[b]Det framgår att strandskyddets tillämpning är politiskt styrd vilket faller tillbaks på allemansrätten. Det är mot såväl den politiska ordningen, demokratin, som den rättsliga ordningen att tjänstemän utifrån politisk vilja skall idka tillsyn p.g.a. avsaknad av tillämplig lagtext[/b]
Kommunernas allmänna kontroll av att lagstiftningen upprättshålls faller inom kommunens allmänna uppgifter som skall bekostas med skattemedel. Först om någon begår något brottsligt kan avgift tas ut. Men det är ytters känsligt när det oftast handlar om" privatisering" som är en tolkningsfråga. Att både ge sig själv som myndighet tolkningsföreträde och direkt befästa tolkningen med avgifter kan leda till att människor helt felaktigt rättar sig efter myndighetens beslut.
Samma person som överprövar strandskyddsdispenser på länsstyrelsen har en ledande ställning och är initiativtagare till Naturskyddsföreningens aktiva arbeta att anmäla alla sjötomtägare som har möbler eller klipper gräset för att de har privatiserat sin mark. Markägare känner sig rättslösa, oskyldigt dömda och fråntagna sitt liv.
Fri passage är enligt Naturvårdsverket något annat än allemansrättsligt tillgängligt.
Stränderna är allemansrättsligt tillgängliga därmed gäller att det inte får störa eller förstöra. En väl upptrampad stig är en skada och då måste en fastighetsägare få vidta åtgärder för att begränsa skadan. En privat mark kan aldrig få användas av en kommun som strandpromenad, för den blir aldrig en kommunal tillgång.
Hur skall den fria passagen kunna utnyttjas? Hur skall friluftsmänniskan kunna veta att på fastighet B finns det en fri passage men ej på fastigheten C-E däremot på fastigheten G. Markägaren får inte sätta upp skyltar att deras mark är privat, då kan ju ingen annan få sätta upp skyltar på markägarens mark att den är allemansrättsligt tillgänglig.
Villkor att staket skall uppföras.
Om du får så måste du ge, myndighetskorruption (?) Det är ju troligt att allmänheten tror att marken utanför ett staket inte är privat. Vad har då fastighetsägaren för rätt kvar till denna mark? Rådighetsinskränkningar får inte gå längre än vad som är nödvändigt för att strandskyddets syfte skall uppnås. Däremot har fastighetsägaren kvar alla skyldigheter med ansvar för skador på tredje man, teckna försäkringar, städa, sköta marken i den omfattning som myndigheten beslutar att ägaren skall utföra. Staketet är en direkt konfiskering av fastighetsägarens mark.
Det anses vara direkt felaktigt att hävda att jordbruksmark är i anspråktagen mark. Kommentar: Men det är just vad det är. Brukas åker är det direkt olämpligt att gå där. Allemansrättsligt tillgänglig är den då snön ligger. Många grödor kan endast den som verkligen vet vad som är sått se att det växer där under den känsligaste perioden då den kommer upp. Är det då i ett område med relativt stort allmänintresse att gå där så är det direkt olämpligt. Varför strandskyddsdispens vid en åker??? Strandskyddet gäller ju ändock inte för själva jordbruksverksamheten och allemansrätten gäller ändå.
Grundidén att dispens skall ges till turistverksamhet, friluftsorganisationer och dyl. skapar ingen levande landsbygd. Tillåter man uppförandet av en turistanläggning så finns det inga garantier för att den inte ombildas till en privat bostad.
Det enda som kan utveckla landsbygden i grunden är fler bostäder och folk med nybyggaranda.
Det är enskilda individer som skapar arbeten som bidrar till samhällsekonomin. Enskilda behöver någonstans att bo. Där de bor skapar de arbetsplatser och bidrar till samhällsutvecklingen. Turistnäringen är sällan lönsam. STF som i årtionden har bedrivit övernattningsmöjligheter i nationalparker, naturreservat och på andra platser har mycket svårt att få verksamheten att gå runt. Den som reser för att idka friluftsliv har all utrustning med sig och vill veta att den håller, får plats, inte väger mer än nödvändigt o.s.v. endast om något går sönder eller försvinner köper
friluftsmänniskan något på plats och bidrar till ortens försäljning
[b]Strandskyddets syfte skall alltid prövas och i glesbygden skulle det räcka med att det är glesbygd,
därmed blir det färre tolkningsproblem och lättare att få en levande landsbygd. [/b]
Alla möjligheter till öka strandskyddsdispenser leder på sikt till ökat byggande.
Lättnader vid mindre sjöar och vattendrag löser problemet att det annars råder strandskydd över gigantiska områden då det i vissa län rinner en bäck eller finns en sjö inom varje 200 meter och där med gör all mark till strandskyddad mark. Kanske att man på en större gård skulle kunna hitta en fläck som inte är strandskyddad men som då ligger långt från befintliga vägar och infrastruktur och därmed ur alla synvinklar är mindre lämplig att bygga på. Då har strandskyddsinstrumentet gjort stor skada istället för att skapa någon vinst.
Ett småhus med egen strandtomt genererade i genomsnitt ett ökat värde på 5.1 miljoner i jämförelse med ett småhus som saknade strandtomt.” Kommentar: Det är detta värde som konfiskeras med hjälp av strandskyddet. Det är en gigantisk nationalekonomisk förlust, är det värt det för de sista 14 % strand åt friluftslivet? De som bebor dessa hus har idkat friluftsliv på sin fastighet som varit positivt för deras hälsa. När nu den möjligheten undandras dem så inträder ohälsa.
Fastighetsägarens intresse och näringsidkarens behov Det finns en risk i att det ligger en värdering i valet av orden behov och intresse men såväl näringsidkaren som fastighetsägaren ser ett behov att göra en åtgärd och det ligger i bådas intresse att få tillgodose behovet. Såväl fastighetsägarens som näringsidkarens genomförande av åtgärd skapar arbetstillfällen i förhållande till åtgärdens storlek. Många gånger är fastighetsägare och näringsidkare synonymt. Alla jord- och skogsbruks fastigheter är näringsverksamhet, många fastighetsägare hyr ut lägenheter/lokaler/ mark och är därmed näringsidkare. Det finns ingen skillnad i önskan att anlägga, vilket behov det skall fylla eller tillgängligheten för allmänheten. Såväl näringsidkaren som privat fastighetsägare bestämmer i vilken utsträckning de tillåter allmänheten tillträde, där allmänheten inte enligt allemansrätten har tillträde. Näringsidkaren har dock en mer omfattande rätt att stänga av områden p.g.a. olika risker. Lagstiftningen bör använda samma ord för fastighetsägare och näringsidkare, behov eller intresse.
Problemet har återspeglat sig i en rad bedömningar av länsstyrelser och överprövande instanser för fastighetsägare då de har hänvisat till fastighetsägarens behov av att få bygga/anordna något så har myndigheten skrivit att fastighetsägarens behov inte har någon relevans i strandskyddsdispens prövning. Sedan gör myndigheten en proportionalitetsprövning, mellan fastighetsägarens intresse och de allmännas intresse. Då fastighetsägarens behov, som alltid utgörs av fastighetsägarens intresse, inte får ligga till grund vid bedömningen så blir avvägningen till det allmännas fördel.
Kommunerna har givit sig själva dispenser och byggt enorma bostadsområden i strandområden. Hammarby sjöstad, Henriksdals hamnen, Alvik, Gåshaga, AGA- Lidingö, Hägernäs, m.fl. bara i Stockholmsområdet. Det behövs fler analyser och ytterligare underlag för att dra några slutsatser gällande strandskyddsreglernas konsekvenser för fastighetsägare och näringsliv. Kommentar: Det är klart synligt att mark som inte får bebyggas och inte inom överskådlig tid kommer att få bebyggas endast blir en belastning för ägaren som har skyldigheter och inga rättigheter. En lucktomt är enligt lagstiftningen till för kommunen och dess invånare för att de skall kunna ta sig ner till stranden. Det finns en begränsning - den privata marken får inte skadas men det finns inget medel fastighetsägaren kan ta till för att hindra skada. I en dom där skada konstateras borde markägaren kunna hindra ytterligare belastning genom att sätts upp ett staket. Det enda skäliga är att kommunen löser in lucktomter som de vill använda för kommuninvånarnas möjligheter att komma till strandområde som de annars inte kan komma till. Kommunen har en gång tiden tagit betalt för marken och gett bort rätten till den då kan de inte senare ta tillbaks rätten utan att betala för marken.
[b]Hur värderar man känslan av att äga mark men inte ha rätt att nyttja den på annat sätt än allemansrättsligt. Känslan av att ha betalat pengar för sjötomt utan att ha få någon motprestation, skyldighet att städa annars kan vite utkrävas och att betala försäkringar för något andra har större rätt till är tung. [/b]
Så länge fastighetsägaren fick utveckla sin dröm så vårdade han marken, därav mångfalden men när hen inte längre få göra något så tvingas hen se sin dröm och mark förfalla.
[b]Strandskyddet innebär i princip ett totalt förbud för allt, utan att ersättning ges till den förlorande markägaren. [/b]