ons 26 dec 2018, 08:20#540292
En mycket intressant och aktuell artikel från dagens juridik, om statens klåfigrighet mot markägare.
"Så hålls mänskliga rättigheter som inkräktar på statens intressen på avstånd"
http://www.dagensjuridik.se/2018/12/sa- ... pa-avstand
Det höjs oroande röster över hur tjänstemän i den offentliga förvaltningen tar lagen i egna händer[1]. Hur det blivit så illa att aktivismen inom offentlig förvaltning växer kan diskuteras men när myndigheter lyder lagen bara när det passar och när en av våra högsta domstolar[2] tar lätt på grundläggande rättsstatliga principer finns det goda skäl att fråga hur illa det är ställt med rättsstaten Sverige.
Vissa saker tar vi nog trots allt för givna. Att staten visar respekt för våra ägodelar tror vi kanske är självklart och så borde det naturligtvis vara. Vi litar på att äganderätten respekteras och att myndigheter ingriper om något skulle gå fel.
Äganderättens betydelse för ekonomisk utveckling är helt grundläggande för vårt samhällssystem och är en av grundstenarna för vår rättsordning.
Enligt vår grundlag skall alla medborgares egendom vara tryggad mot ingrepp från staten. Ingen skall behöva tåla ”att det allmänna inskränker användningen av mark”[3].
Grundlagsskyddet är ju dock inte absolut; inskränkningar kan ske ”när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen”. När äganderättsinskränkningar tillåts genom expropriation, eller ”annat sådant förfogande”, skall staten ersätta förlusten fullt ut.
Samma rätt till marknadsmässig ersättning gäller vid åtgärder som liknar expropriation, som när mark tas i anspråk för t.ex. natur- eller kulturreservat, allmän väg eller lekplats[4].
I Europakonventionen, som ju är svensk lag sedan länge, formuleras äganderättsskyddet som allas ”rätt till respekt för sin egendom”[5]. Högsta domstolen har formulerat skyddet som en skyldighet för staten att ”avhålla sig från”[6] att inkräkta på grundläggande rättigheter.
HD har gjort klart hur staten - även utan direkt lagstöd - är skadeståndsansvarig om grundläggande rättigheter inte respekteras[7].
Under senare år har HD också slagit fast att alla skall ha en effektiv möjlighet att överklaga myndighetsbeslut till domstol ”så fort”[8] staten kränker en konventionsrättighet. Om staten inte lever upp till kraven innebär det konventionsbrott, som ger drabbade rätt till skadestånd.
HD har förtydligat innebörden av rätten till ett, som det heter, effektivt rättsmedel. För att den rättigheten inte skall bli enbart en illusion har HD gett vägledning om möjligheter att göra avsteg från annars gällande rättegångskostnadsregler[9].
Den bakomliggande tanken är att den som drabbas av statens konventionskränkning inte som lök på laxen skall drabbas hårt också av rättegångskostnader när han, eller hon, utnyttjar sin rätt att få kränkningen prövad i domstol.
Nå, med dessa tydliga skyddsregler borde väl allt vara gott och väl? Nej, så fungerar det dessvärre inte alltid. Senare års erfarenheter har tvärtom lärt oss att andra intressen tar över inom vissa områden.
Ett sådant område handlar om värnandet av vargens revir och rättigheter. Ett annat handlar om missriktade miljökrav när skogsägare drabbas av avverkningsförbud då länsstyrelsen hittat bombmurklor på något skogsskifte, eller registrering av nyckelbiotoper, som gör att skogen tappar allt värde utan att ägaren får någon ersättning[10]. Ett tredje gäller att strandskydd inskränker fastighetsägares användning av sin mark utan rätt till ersättning.
Att bedriva rörelse med fårskötsel och lammuppfödning med omtyckt gårdsbutik i Sörmland där ett vargpar sedermera slår sig ner har visat sig kunna leda till ett myndighetsmissbruk man inte skulle önska ens sin värste ovän[11].
Efter upprepade vargattacker med många dödade får och lamm visade det sig att länsstyrelsen i trakten tog vargarnas parti; man menade att fårfarmaren fick skylla sig själv eftersom han inte skulle ha skyddat sina djur tillräckligt.
Att staten skulle stå upp till försvar för rätten att bedriva fårskötsel och lammuppfödning kom inte på fråga; den i grundlagen skyddade äganderätten och näringsrätten vägde inte ens lätt när det gällde att värna vargens rätt. Fårfarmaren tvingades lägga ner verksamheten utan ersättning från staten.
Generellt utvidgade strandskyddsområden från 100 till 300 meter har drabbat många och debatterats flitigt[12] alltsedan länsstyrelser runt om i landet beslutade om sådana skyddsområden år 2014. Länsstyrelsers kunskaper om och respekt för äganderättsskydd imponerar dock inte.
Att äganderättskränkningarna är att jämställa med expropriation (”annat sådant förfogande”) passade inte in i statens politiska strävan. I de försök till ”rättsliga” analyser som gjordes låtsades man att Europakonventionens äganderättsskydd inte existerar.
Frågan om de utvidgade skyddsområdena innebär en äganderättskränkning berördes överhuvudtaget inte. Däremot togs ersättningsfrågan upp, dock med den okunniges aningslöshet, eller vad sägs om den klatschiga formuleringen ”Strandskydd är inte ett sådant områdesskydd som renderar ersättning.”
Att Sverige fällts i Europadomstolen för brott mot äganderättsskyddet i de så kallade Sporrong-Lönnroth-målen[13] kan man misstänka var okänd, eller i vart fall obekväm, materia för de ansvariga tjänstemännen.
Ett sådant länsstyrelsebeslut[14] drabbade en mindre fastighet avsedd för bostadsändamål med nyanlagt kommunalt VA i tomtgränsen, som efter beslutet är värdelös. Efter överklagande viftade regeringen[15] bort äganderättsskyddet med nonsensmotiveringen att regeringen inte ”kan” pröva rätten till ersättning.
Något sådant rättsligt hinder finns av naturliga skäl inte och regeringen var följdriktigt tvungen att stanna vid ett besvärande blankt påstående utan motivering. Så här borde det inte få gå till.
För det lilla fastighetsbolaget, som planerat bygga några småhus i den växande kommunen, återstod att gå vidare till Högsta förvaltningsdomstolen. Att regeringen tar lätt på juridiken och struntar i HD är naturligtvis allvarligt, men detta borde ju inte kunna hända också i HFD. Eller?
Mer än tre år efter länsstyrelsens beslut kom så HFD:s dom. Det är inte någon uppmuntrande läsning. Någon rätt till ersättning för vare sig brott mot äganderättsskyddet eller för att täcka rättegångskostnader fick bolaget inte. Att det tagit mer än tre år (inte ”så fort”) att få en domstolsprövning skall ge rätt till ersättning, men inte så enligt HFD:s mening.
Vid denna typ av ingrepp är frågan om proportionalitet grundläggande - ingrepp i äganderätten får naturligtvis aldrig gå längre än nödvändigt. Utan att ens ha varit på plats avfärdar HFD också den frågan utan närmare motivering (”finner inte skäl” att hålla syn på plats; inte heller länsstyrelsen eller regeringen ägnade intresse åt att bekanta sig med lokala förhållanden och på plats se fastighetens belägenhet).
Förvaltningsdomstolars rättssäkra hantering ifrågasätts numera öppet[16]. Kritiken tar sikte på att dessa domstolar tar lätt på grundläggande rättsstatliga principer, eller tydligare formulerat att man går statens ärenden.
Cheferna för kammar- och förvaltningsrätterna i Stockholm har noterat[17] att deras domstolars rättssäkra hantering ifrågasätts. Att kritiken, som inte är ny, noteras är bra, men sättet att bemöta kritiken är oroväckande.
Enligt domstolscheferna är dagens förvaltningsprocess ”modern och flexibel”; hur det skulle värna rättsstatliga principer framgår inte.
Att chefer för kritiserade förvaltningsdomstolar försvarar dagens ordning överraskar inte men ett försvar som inte tillför annat än tomma fraser är oroande.
År 2017 påminde HD om att rätten till en rättvis rättegång gäller i ”alla rättegångar i domstol”[18]; naturligt nog görs inte något undantag för processer i HFD.
Någon rättvis rättegång gavs bolaget dock inte. HFD lyckades istället undvika att ta ställning i sakfrågorna utan att staten ens behövde yttra sig.
En domstol som låter staten gå vinnande ur en kontroversiell skadeståndsprocess utan att ens ha behövt gå i svaromål väcker allvarliga frågor. Hur är det ställt med rättssäkerheten i Sverige? Kan HFD verkligen anses vara en oavhängig och opartisk domstol? Enligt min mening kan den inte det.
Hur det kunnat bli så här illa kan diskuteras men något måste göras. Utgångspunkten är inte alldeles enkel. Rättsliga frågor är inte direkt någon kioskvältare i den allmänna debatten, så även när problemen nu är djupt allvarliga är frågan hur intressera omvärlden?
En tröst kan vara att det borde räcka med att väcka delar av rättsmaskineriets intresse. En gångbar början kunde vara att använda reglerna om tjänstefel mot motsträviga tjänstemän. Det skall aldrig få passera att tjänstemän i offentlig förvaltning tar lagen i egna händer, eller struntar i lagregler till skydd för grundläggande rättsstatliga principer.
Sådant beteende måste leda till kännbara konsekvenser, även för tjänstemän i våra länsstyrelser. Sedan skulle det inte skada om de myndighetschefer (också i domstolsvärlden) som i sitt ledarskap inte står upp för mänskliga rättigheter uppmuntrades att söka sig någon annanstans.
I februari 2017 riktade fastighetsbolaget skadeståndsanspråk till Justitiekanslern. Vanligtvis skall JK meddela beslut inom sex månader, men för bolaget skulle det dröja närmare två år (och fyra år efter länsstyrelsens beslut) att för första gången få sina anspråk prövade i sak av staten.
Att JK, som ju fungerar som statens ombud, ”funderade” så länge har sina rutiga skäl. Vad skulle hända om JK tvingades medge ens ett blygsamt skadestånd? Hur många drabbade strandägare finns det i landet (i stort sätt varje litet kustavsnitt och vattendrag berörs ju av strandskydd)? Hur många av dem skulle ”haka på”?
Att inte medge någon ersättning strider visserligen mot lag och konventionspraxis, men här gällde för JK att finna på råd.
I den principiellt viktigaste frågan om ersättning för statens äganderättskränkning motiverade[19] JK sitt avslagsbeslut på följande sätt: ”Den inskränkning i bolagets rätt till sin fastighet som myndigheternas bedömningar förde med sig skedde genom sådana tillämpningar av gällande lag som inte kan anses ha stått i strid med äganderättsskyddet i artikel 1”.
Här kan man ta sig för pannan. När JK helt korrekt konstaterar att staten inskränkt bolagets rätt till sin fastighet är frågan naturligtvis varför detta inte skulle strida mot äganderättsskyddet?
Någon motivering för sin ståndpunkt lämnar JK dock inte och det trots tilläggsprotokollets och grundlagens ordalydelse.
Var och en kan nog dra sina egna slutsatser om den rättsliga bärkraften i den motiveringen, som rakt inte imponerar.
Inte heller i de andra principiellt viktiga frågorna om ersättning för statens saktfärdighet, att inte tillhandahålla ett effektivt rättsmedel, eller ge bolaget en rättvis rättegång, eller ersättning för rättegångskostnader gavs bolaget rätt.
I frågan om statens saktfärdighet fredar JK sin ståndpunkt med hänvisning till ett avgörande av Europadomstolen från 2006 (!); HDs senare tydliga och styrande prejudikat låtsas JK inte om.
I saktfärdighetsfrågan låtsas JK som att turbulensen på miljödepartementet (ansvariga statsrådet Åsa Romsons dramatiska avgång) inte effektivt skulle ha sinkat handläggningen. Istället valde JK att delvis skylla den långsamma hanteringen på bolagets processföring, vilket inte ens regeringen gjorde. Det lämnar en dålig eftersmak.
Europakonventionens tydliga regler och HD:s lika tydliga prejudikat om allas rätt till ett effektivt rättsmedel[20] lämnar JK därhän.
Med en statsmakt som inte drar sig för att med alla medel undvika att göra rätt för sig har den enskilde inte mycket att sätta emot. Att strunta i grundläggande rättsstatliga principer väcker frågor om varför enskilda skall respektera samhällskontraktet om staten inte gör det. Varför skall enskilda göra det?
Att fastighetsägare, vilket är innebörden av JK:s beslut, skulle vara skyldiga att tåla ”att det allmänna inskränker användningen av mark” utan ersättning är uppseendeväckande. Här kan tilläggas att JK inte fann någon anledning att analysera äganderättsskyddet i artikel 1 i relation till grundlagens skyddsregler[21].
Europakonventionens första tilläggsprotokoll (Europas ”first amendment”, som det ibland kallas, väger tyngre än och har prioritet framför annan svensk lag) handlar om äganderätt. För att en äganderättskränkning skall vara lagenlig krävs enligt knäsatta principer att kränkningen har stöd i lag, att det finns ett allmänt intresse som motiverar ingreppet, att det är proportionerligt och att ägaren får marknadsmässig ersättning.
Enligt JK:s mening skulle dessa rättsliga principer inte gälla för strandskyddskränkningarna.
För JK saknar HD:s prejudikat betydelse. JK berör inte med ett ord betydelsen av HD:s prejudikat om att staten skall ”avhålla sig från” att inkräkta på grundläggande rättigheter, att alla skall ha en effektiv möjlighet att överklaga myndighetsbeslut till domstol ”så fort” staten kränker en konventionsrättighet, eller att rätten till en rättvis rättegång gäller i ”alla rättegångar i domstol”.
Att Sverige som rättsstat är illa ute kan inte gärna längre råda någon tvekan om. Frågan är hur det skall gå till att vända utvecklingen och få stopp på förfallet?
På justitiedepartementet är man klar över att betydande lagändringar krävs, förr eller senare. Lagen om rättsprövning av vissa regeringsbeslut tillkom som ett fuskverk efter Sveriges fällningar i Europadomstolen i Sporrong-Lönnroth-målen och måste ändras i grunden.
Det måste bli tydligt i ny lag att alla skall ha en effektiv möjlighet att överklaga myndighetsbeslut till domstol (inte till regeringen) ”så fort” staten kränker en konventionsrättighet och att man i den domstolen tillförsäkras en rättvis rättegång. Detta vet man på departementet[22], men istället säger man sig ”följa rättsutvecklingen noga”.
I klartext betyder det att man håller emot så länge man kan och att det inte blir tal om några lagändringar förrän staten förlorar en rättighetstvist i allmän domstol. En sådan skamlös attityd är förfärlig. Staten driver sina intressen åt fel håll - mänskliga rättigheter som inkräktar på statens intressen skall hållas på avstånd och ändamålet helgar medlen[23].
Det kommer visserligen att ta några år till att få en lagakraftvunnen dom men för fastighetsbolaget återstår inte annat än att få sina anspråk prövade i allmän domstol.
Till saken hör att bolaget sökte förhandsbesked för bygglov för snart tio år sedan. Sedan förmenta bygghinder på grund av buller (om Landvetter flygplats mil bort eventuellt skulle byggas ut) undanröjts efter flera års processande kom så länsstyrelsens byggförbud och fyra års tillkommande processande, till vilka nu ytterligare några års processer krävs för att bolaget så småningom skall få en rättvis domstolsprövning. Det har sina sidor att vara ett litet fastighetsbolag.
Kort information om skogsforum.se