Certifiering på gott och ont
Själva certifikatet är egentligen ganska ointressant. Det är bara en form av intyg på att man gjort en del saker man förväntats göra. Det behöver inte betyda att man faktiskt sköter sig. Så låt oss sluta tänka PEFC och FSC för en stund och istället fokusera på vad som faktiskt hänt, vad som är skälet till att situationen har uppstått, varför vi måste gå SYN-kurser och ta gröna kort, och varför det faktiskt är viktigt att tänka på det här, oavsett om man är certifierad eller inte.
Varför dök kravet upp?
Det har alltid varit en strid mellan miljövännerna och skogsbruket, eller i alla fall så länge det har funnits skogsbruk. Det har för det mesta varit en ganska osaklig debatt där de båda sidorna har skällt utan att lyssna på varandra. Ganska meningslöst med andra ord.
Någonstans längs vägen kom man på att skogsbruket som bedrevs gynnade vissa arter samtidigt som det missgynnade många andra. Till slut var många arter i stort sett utrotade. Än sen då? frågade sig många. Vem behöver dem?
Granbarkborren är bara ett exempel på en art som gynnas av skogsbrukets renlighetsiver. Det knepiga är att vi ville ha bort liggande virke ur skogen för att undvika barkborreskador, men istället gynnade vi dem. När vi tog bort allt virke ur skogen tog vi nämligen bort livsbetingelserna för granbarkborrarnas naturliga fiender, de baggar som kommer i nästa stadie av nedbrytningen av träden, och som äter barkborrens ägg och larver.
Genom att bara odla gran, tall och enstaka björkar har vi alltså lyckats rubba balansen i naturen. Vi har bara gynnat de arter som trivs bland granar och tallar, t.ex. granbarkborren och nu måste vi återställa det.
Återställare
Dagen efter kan man ta en återställare (har jag hört). Men naturen är ett långsiktigt projekt som inte åter sig återställas på ett ögonblick. Konventionen om biologisk mångfald skrevs under av Sverige den 8:e juni 1992. Den trädde i kraft (i Sverige) den 16:e mars 1994. Sedan dess är vi skyldiga att verka för en biologisk mångfald, dvs. att gynna på många arter som möjligt av djur och växter. För oss i skogen innebär det att vi ska vara rädda om vissa typer av miljöer, buskar och död ved. Men det vet ju alla ni som tagit grönt kort, eller hur?
Naturen är som sagt ett långsiktigt projekt så det lär ta lång tid innan balansen är återställd. Som med allt annat inom skogsbruket så gäller det att ha tålamod.
Certifieringsstandard
Det som är bra med PEFC och FSC är att de tagit fram ett regelverk som branschen kan förhålla sig till. En specifikation på hur mycket död ved vi ska lämna, hur många högstubbar, hur många utvecklingsträd, vilka träd och buskar som har höga naturvärden, vilka miljöer vi ska väja för, osv. Det viktiga är inte själva certifikatet, PEFC- eller FSC-loggan, utan att vi verkligen försöker göra rätt. PEFC/FSC:s regelverk är hårdare än Skogsvårdslagen, så om vi följer certifieringsreglerna behöver vi inte fundera på lagen.
Än sen då?
De ovan nämnda miljömässiga aspekterna är naturligtvis de viktigaste att ha i åtanke. Det handlar om miljön och allas vår framtid. Men det finns mer att tänka på, rent affärsmässiga saker.
Allmänhetens intresse i det här har blivit så stark att många marknader kräver certifierade produkter. Enkelt uttryckt kan man säga om vi inte certifierar oss får vi inte sälja våra produkter. Det är bara att gilla läget liksom. Det är ingen idé att tjafsa … Vi befinner oss under galgen på något vis. ”Anpassa er eller dö!”
Om jag ska vara kritiskt så är det här inte bra. Om någon känner sig tvingad att anpassa sig är det mycket svårare att motivera sig att göra det. Jag får intrycket att det har blivit ett nödvändigt ont där ingen bryr sig om bakgrunden, eller orsaken, utan ” … bara vill ha det där jäkla märket så att jag kan få jobb!”. Om man istället aktivt informerade de som jobbar i skogen, besökte dem, förklarade bakgrunden och visar handgripligt vad som får och inte får göras, så skulle det vara bättre för både miljön och för de som jobbar i skogen. Det vore väl använda pengar tror jag.
Det gäller att ligga steget före
Vi vill förmodligen inte hamna i en situation där allmänheten trycker på de styrande så pass att nya lagar, förordningar och certifieringskrav gör livet i skogen ännu svårare än vad det redan är. I Tyskland är det t.ex. enligt PEFC/FSC sedan 1/1 2015 inte tillåtet att ta ut det vi kallar GROT (Grenar, Ris och Toppar) ur skogen. I samband med det kravet diskuterades att även barken skulle lämnas kvar i skogen, ett krav som inte gått igenom – än.
Just nu verkar krafter i delstaten Niedersachsen i nordvästra Tyskland för att få till en lagändring (i den delstaten) genom en folkomröstning. Om det går igenom kommer arbete i skogen bara att vara tillåtet sex månader om året, och då med strikta restriktioner. Den som vill öva på tyska kan läsa om detta här.
Om vi backar bandet till början av 90-talet finner vi ännu ett exempel. The northern spotted owl – fläckugglan (Strix occidentalis caurina) som hittades i nordvästra USA vilket ledde till att avverkningarna begränsades i ett stort område för att skydda ugglan. Industrier fick lägga ner och skogsfolk blev arbetslösa.
Slutsats
Jag tror att det är viktigt att hålla koll på, och följa rekommendationerna, och till och med ligga steget före certifieringsorganen. Om vi gör det, och verkligen visar att vi vill och kan verka för en ökad biologisk mångfald etc. så minimeras risken för att vi drabbas av liknande restriktioner som tyskarna och amerikanerna har drabbats av.
Kan vi dessutom skapa ett system där vi kommer bort från känslan av att det bara är ett nödvändigt ont kommer mycket att gå av sig själv. Vi måste komma överens om vad det är vi vill gynna; Oss själva? Miljön? Eller certifieringsorganen? Vem/vad är det som ska tjäna på att vi gör som vi gör?
Logga in för att se de bilder eller dokument som författaren har laddat upp.
Du måste vara medlem för att logga in. Det är gratis att bli medlem och registreringen går fort, Välkommen!
Skapa konto