Ett Hygge åt var och en av dessa trädkramare!
Postat: tis 16 feb 2016, 05:50
Jag fick ett mail från en vän med denna petition;
12 feb. 2016
Planera för 2400-talet!
Anders Delin
När vi började skriva den här artikeln var vi mest oroliga för att redaktören skulle skriva ”2040-talet” i rubriken. Vår rubrik kunde ju uppfattas som alltför orimlig, en felskrivning.
Men det är inte så – vår uppmaning är att planera för 2400-talet. Vad kan planeras för en tid som ligger fyra sekler framåt i tiden? Egentligen ingenting som planerare vanligen sysslar med, sådant som brukar finnas på de politiska agendorna.
Däremot kan en vacker tallskog planeras för 2400-talet. Man kan vara säker på att nå det förväntade resultatet, en skog med den mycket gamla tallskogens alla positiva egenskaper – en sådan tallskog som nuförtiden annars bara går att se i små naturreservat eller i fjällnära trakter.
Det är lätt att beskriva hur en tallskog, som i dag är 100 år gammal, skulle se ut om 400 år. Livets alla skiftningar skulle ha satt sin prägel på denna skog. Efter 400 år skulle en del av träden ha hunnit dö, påverkade av en eller flera av de påfrestningar som tallar får utstå. Spillkråkor skulle ha hackat hål i många av tallarna för att bosätta sig där, och stormar skulle ha knäckt en hel del av dessa stammar just där de är försvagade av hackspetthålet. Törskatesvampen skulle ha tagit över på några toppar, som då blivit grenlösa och svartgrå spiror, uppstickande över resten av kronan. Många träd skulle ha blivit angripna av tallticka, som rötar stammen inuti och småningom gör den ganska ihålig. I sådana träd kan mindre kraftfulla fåglar än spillkråkan hugga hål och bygga bo. En del stammar skulle ha angripits av grovticka, brutits vid basen, blivit liggande på mark och sakta rötats. Ganska många döda tallstammar skulle stå kvar, torra, barklösa och ljusgråa – somliga kallar dem silverfärgade. Bränder skulle ha löpt över marken och skadat många levande stammar, men de flesta skadorna skulle ha läkt och tallarna skulle ha fortsatt att växa.
Ganska många av tallarna skulle fortfarande leva, 500 år gamla, med fantasifullt formade grenar i kronan, grenar som med sin rostfärgade bark kontrasterar mot stammens gråbruna färg, särskilt efter regn, i aftonsol. Fågelkören en vårmorgon skulle komma inte bara från trastar, bofinkar och lövsångare, utan även från hålbyggarna – mesar, rödstjärtar och svartvita flugsnappare. Tjädrar skulle leva där och finna sina spelplatser.
Dessa är bara de yttre dragen hos en skog som få människor i dag har sett. På och under ytan och inuti de djupaste gömslena skulle det finnas små och stora kryp, lavar och svampar. Det är organismer som i dag har trängts undan och nästan utrotats på grund av att gammal skog saknas.
Att låta en sådan skog växa fram, det skulle vara en planering för 2400-talet. Det kunde göras var som helst där tallar kan växa. Vem som helst som äger 100-åriga tallar kunde planera så. Men det händer inte så ofta. Hindren är många. Akut penningbehov kan leda till att de 100-åriga tallarna i stället avverkas och säljs. Ett mer långsiktigt penningbehov leder i samma riktning. Då kan betalningen för de avverkade tallstammarna öka ett kapital på banken, placeras i ett hus eller annan ägodel, eller investeras i en rörelse. Det är ofta en privat angelägenhet och bestäms av ägaren.
Det finns dock även en annan vanlig anledning till att de 100-åriga tallarna avverkas. En virkesuppköpare kan ha upptäckt dem och föreslår att ägaren ska sälja dem till det bolag hon/han jobbar för. Ägaren tycker ofta att det är ett rimligt förslag. Det beror på att det i Sverige finns något som liknar ett samhällskontrakt som föreskriver att träd ska avverkas när de är avverkningsmogna, som de här 100-åriga tallarna. Kontraktet säger att samhället har ett behov av denna avverkning. Med tiden har dock samhällets nytta av skogsbruk minskat betydligt, och den som nu främst gynnas av detta ”samhällskontrakt” är skogsindustrin. Skogsindustrin är starkt beroende av att det vidmakthålls.
Samhällskontraktet är gammalt, rotat i en passerad fas i vår ekonomiska historia och starkt präglat av en nyttomoral, som vi inte längre känns vid. Vem talar nu om hushållning och överlevnad? Vem bekymrar sig över om potatisen ska klara sig från bladmögel och om kon ska överleva?
Nu dominerar estetiska värderingar i alla sammanhang. Vackra människor, rätt stil, eleganta bilar, häftiga reseupplevelser, musik och bilder som gör starka intryck, är det som samhällets samtal kretsar kring allra mest.
Men vart tog naturen vägen i denna nya livsmoral, som bygger på estetiska värderingar? Det vore väl rimligt att om allting annat bedöms efter sin skönhet, skulle även vår yttre miljö, naturen, betraktas på samma vis. Men den verkar ha hamnat i skuggan. Troligen beror det delvis på att exemplen, förebilderna, är så extremt svåra att få se, och innan man har sett dem finns de inte i ens föreställningsvärld.
Svenskar reser till Kalifornien, besöker ett skogsreservat med redwoodskog, och berättar om dessa, de mest imponerande av alla träd. I det reservatet är nyttomoralen lyckligtvis avskaffad. Det är en exotisk upplevelse. Men det finns även i Sverige små rester av skog med mycket stora och gamla tallar, t.ex. i Kerstinbo i Tärnsjö, Uppland, Österbergsmuren i Ovansjö, Gästrikland, Hamra Nationalpark i Dalarna eller Ensjölokarna i Ramsjö, Hälsingland. De som ser dem brukar bli imponerade. De får en estetisk upplevelse. Nyttoaspekten glöms. Knappt ens virkesköparna brukar fantisera över hur mycket pengar som står där.
Och det går att få mer av denna skönhet, men det krävs att man planerar för 2400-talet. Så långt har alltså vår förvandling av skogen gått, att det tar 400 år att återfå ett naturligt tillstånd med all sin sköna variation. Det kan vara dags att fundera över en rekonstruktion, trots att tolv människogenerationer kommer att passera innan rekonstruktionen har nått sitt slutresultat.
Någon skulle kanske säga, att i vår tid när vi förutspår en klimatförändring är en sådan planering för osäker. Dock växer tallen bra både i mycket varmare och mycket kallare klimat än det vi har i dag i södra Norrland, så sådana farhågor är onödiga.
Någon skulle säga, att det är slöseri med pengar att låta träd leva sina egna liv i stället för att skörda dem och ”nyttiggöra” dem. Men i det överflödssamhälle, som vi lever i, måste det slöseriet i så fall jämföras med ett oändligt antal andra lyxföreteelser, som vi unnar oss – utlandsresor, sommarhus, pråliga båtar och bilar, påkostad mat och dryck, kosmetisk kirurgi, allehanda nöjen.
Någon skulle hävda, att det räcker med den virtuella värld, som vi har tillgänglig i våra datorer och på internet, att naturen har förlorat sin betydelse därför att den är ful och bildmässigt inte kan konkurrera med den virtuella världen. Det är ju sant - om man bara har den vanliga produktionsskogen omkring sig, den som skogsnäringen har format.
Om man däremot far till de rätt få och små skogsreservaten blir värderingen ofta en annan. Även de som ser många vackra naturbilder på skärmen brukar få en ny syn på saken. Synintrycken kompletteras av ljud och dofter som bara finns i den verkliga världen. Det är en upplevelse att röra sig i ett rum där väggarna bildas av grova trädstammar, taket av kronorna och golvet av markens alla mossor och andra växter. Möblemanget brukar vara spridda stenblock och fallna stammar. Man hittar lätt sittplatser. Rummet har karaktär. Det blir igenkännbart och man kan hitta tillbaka till samma plats. Man kan göra det till sitt, utan att äga det.
I Norrland var detta en självklar del av en människas livsmiljö. Den har krympt under många decennier och man måste i dag leta efter den. Utvecklingen kan vändas om vi planerar för 2400-talet – men träden måste då få stå kvar.
Anders Delin, Järbo, 2 Martin Eriksson, Karlstad, 3 Monica Svensson, Bollnäs, 4 Ellinor Delin, Göteborg, 5 Thorleif Joelson, Uppsala, 6 Stig Hammarsten, Gävle, 7 Lisa Persson-Dahlén, Lycksele, 8 Arnold Larsson, Delsbo, 9 Magnus Andersson, Hudiksvall, 10 Håkan Thenander, Mora, 11 Lars-Erik Nilsson, Borlänge, 12 Amanda Tas, Strömstad, 13 Bo Karlstens, Grycksbo, 14 Bo Silwer, Delsbo, 15 Stig Björk, Hofors, 16 Thomas Tidholm, Arbrå, 17 Lars Gerre, Göteborg, 18 Torbjörn Alsing, Bollnäs, 19 Göran Rönning, Borlänge, 20 Per-Gunnar Jacobsson, Delsbo, 21 Anita Östlund, Bergvik, 22 Bengt Warensjö, Funäsdalen, 23 Carin Sjelin, Viksjöfors, 24 Per-Olof Erickson, Gävle, 25 Bert Andersson, Borlänge, 26 Cecilia Öster, Malung, 27 Maria Danvind, Undrom, 28 Anders Dahlén, Lycksele, 29 Denise Fahlander, Gävle, 30 Bosse Forsling, Stråtjära, 31 Håkan Vargas, Bollnäs, 32 Roger Olofsson, Umeå, 33 Sebastian Kirppu, Malung, 34 Bengt Sättlin, Iggesund, 35 Klas Ancker, Lidingö, 36 Johan Moberg, Skara, 37 David van der Spoel, Uppsala, 38 Per-Erik Modd, Bollnäs, 39 Karin Engvall, Kilafors, 40 Kent Westlund, Kilafors, 41 Robert Svensson, Söderköping, 42
12 feb. 2016
Planera för 2400-talet!
Anders Delin
När vi började skriva den här artikeln var vi mest oroliga för att redaktören skulle skriva ”2040-talet” i rubriken. Vår rubrik kunde ju uppfattas som alltför orimlig, en felskrivning.
Men det är inte så – vår uppmaning är att planera för 2400-talet. Vad kan planeras för en tid som ligger fyra sekler framåt i tiden? Egentligen ingenting som planerare vanligen sysslar med, sådant som brukar finnas på de politiska agendorna.
Däremot kan en vacker tallskog planeras för 2400-talet. Man kan vara säker på att nå det förväntade resultatet, en skog med den mycket gamla tallskogens alla positiva egenskaper – en sådan tallskog som nuförtiden annars bara går att se i små naturreservat eller i fjällnära trakter.
Det är lätt att beskriva hur en tallskog, som i dag är 100 år gammal, skulle se ut om 400 år. Livets alla skiftningar skulle ha satt sin prägel på denna skog. Efter 400 år skulle en del av träden ha hunnit dö, påverkade av en eller flera av de påfrestningar som tallar får utstå. Spillkråkor skulle ha hackat hål i många av tallarna för att bosätta sig där, och stormar skulle ha knäckt en hel del av dessa stammar just där de är försvagade av hackspetthålet. Törskatesvampen skulle ha tagit över på några toppar, som då blivit grenlösa och svartgrå spiror, uppstickande över resten av kronan. Många träd skulle ha blivit angripna av tallticka, som rötar stammen inuti och småningom gör den ganska ihålig. I sådana träd kan mindre kraftfulla fåglar än spillkråkan hugga hål och bygga bo. En del stammar skulle ha angripits av grovticka, brutits vid basen, blivit liggande på mark och sakta rötats. Ganska många döda tallstammar skulle stå kvar, torra, barklösa och ljusgråa – somliga kallar dem silverfärgade. Bränder skulle ha löpt över marken och skadat många levande stammar, men de flesta skadorna skulle ha läkt och tallarna skulle ha fortsatt att växa.
Ganska många av tallarna skulle fortfarande leva, 500 år gamla, med fantasifullt formade grenar i kronan, grenar som med sin rostfärgade bark kontrasterar mot stammens gråbruna färg, särskilt efter regn, i aftonsol. Fågelkören en vårmorgon skulle komma inte bara från trastar, bofinkar och lövsångare, utan även från hålbyggarna – mesar, rödstjärtar och svartvita flugsnappare. Tjädrar skulle leva där och finna sina spelplatser.
Dessa är bara de yttre dragen hos en skog som få människor i dag har sett. På och under ytan och inuti de djupaste gömslena skulle det finnas små och stora kryp, lavar och svampar. Det är organismer som i dag har trängts undan och nästan utrotats på grund av att gammal skog saknas.
Att låta en sådan skog växa fram, det skulle vara en planering för 2400-talet. Det kunde göras var som helst där tallar kan växa. Vem som helst som äger 100-åriga tallar kunde planera så. Men det händer inte så ofta. Hindren är många. Akut penningbehov kan leda till att de 100-åriga tallarna i stället avverkas och säljs. Ett mer långsiktigt penningbehov leder i samma riktning. Då kan betalningen för de avverkade tallstammarna öka ett kapital på banken, placeras i ett hus eller annan ägodel, eller investeras i en rörelse. Det är ofta en privat angelägenhet och bestäms av ägaren.
Det finns dock även en annan vanlig anledning till att de 100-åriga tallarna avverkas. En virkesuppköpare kan ha upptäckt dem och föreslår att ägaren ska sälja dem till det bolag hon/han jobbar för. Ägaren tycker ofta att det är ett rimligt förslag. Det beror på att det i Sverige finns något som liknar ett samhällskontrakt som föreskriver att träd ska avverkas när de är avverkningsmogna, som de här 100-åriga tallarna. Kontraktet säger att samhället har ett behov av denna avverkning. Med tiden har dock samhällets nytta av skogsbruk minskat betydligt, och den som nu främst gynnas av detta ”samhällskontrakt” är skogsindustrin. Skogsindustrin är starkt beroende av att det vidmakthålls.
Samhällskontraktet är gammalt, rotat i en passerad fas i vår ekonomiska historia och starkt präglat av en nyttomoral, som vi inte längre känns vid. Vem talar nu om hushållning och överlevnad? Vem bekymrar sig över om potatisen ska klara sig från bladmögel och om kon ska överleva?
Nu dominerar estetiska värderingar i alla sammanhang. Vackra människor, rätt stil, eleganta bilar, häftiga reseupplevelser, musik och bilder som gör starka intryck, är det som samhällets samtal kretsar kring allra mest.
Men vart tog naturen vägen i denna nya livsmoral, som bygger på estetiska värderingar? Det vore väl rimligt att om allting annat bedöms efter sin skönhet, skulle även vår yttre miljö, naturen, betraktas på samma vis. Men den verkar ha hamnat i skuggan. Troligen beror det delvis på att exemplen, förebilderna, är så extremt svåra att få se, och innan man har sett dem finns de inte i ens föreställningsvärld.
Svenskar reser till Kalifornien, besöker ett skogsreservat med redwoodskog, och berättar om dessa, de mest imponerande av alla träd. I det reservatet är nyttomoralen lyckligtvis avskaffad. Det är en exotisk upplevelse. Men det finns även i Sverige små rester av skog med mycket stora och gamla tallar, t.ex. i Kerstinbo i Tärnsjö, Uppland, Österbergsmuren i Ovansjö, Gästrikland, Hamra Nationalpark i Dalarna eller Ensjölokarna i Ramsjö, Hälsingland. De som ser dem brukar bli imponerade. De får en estetisk upplevelse. Nyttoaspekten glöms. Knappt ens virkesköparna brukar fantisera över hur mycket pengar som står där.
Och det går att få mer av denna skönhet, men det krävs att man planerar för 2400-talet. Så långt har alltså vår förvandling av skogen gått, att det tar 400 år att återfå ett naturligt tillstånd med all sin sköna variation. Det kan vara dags att fundera över en rekonstruktion, trots att tolv människogenerationer kommer att passera innan rekonstruktionen har nått sitt slutresultat.
Någon skulle kanske säga, att i vår tid när vi förutspår en klimatförändring är en sådan planering för osäker. Dock växer tallen bra både i mycket varmare och mycket kallare klimat än det vi har i dag i södra Norrland, så sådana farhågor är onödiga.
Någon skulle säga, att det är slöseri med pengar att låta träd leva sina egna liv i stället för att skörda dem och ”nyttiggöra” dem. Men i det överflödssamhälle, som vi lever i, måste det slöseriet i så fall jämföras med ett oändligt antal andra lyxföreteelser, som vi unnar oss – utlandsresor, sommarhus, pråliga båtar och bilar, påkostad mat och dryck, kosmetisk kirurgi, allehanda nöjen.
Någon skulle hävda, att det räcker med den virtuella värld, som vi har tillgänglig i våra datorer och på internet, att naturen har förlorat sin betydelse därför att den är ful och bildmässigt inte kan konkurrera med den virtuella världen. Det är ju sant - om man bara har den vanliga produktionsskogen omkring sig, den som skogsnäringen har format.
Om man däremot far till de rätt få och små skogsreservaten blir värderingen ofta en annan. Även de som ser många vackra naturbilder på skärmen brukar få en ny syn på saken. Synintrycken kompletteras av ljud och dofter som bara finns i den verkliga världen. Det är en upplevelse att röra sig i ett rum där väggarna bildas av grova trädstammar, taket av kronorna och golvet av markens alla mossor och andra växter. Möblemanget brukar vara spridda stenblock och fallna stammar. Man hittar lätt sittplatser. Rummet har karaktär. Det blir igenkännbart och man kan hitta tillbaka till samma plats. Man kan göra det till sitt, utan att äga det.
I Norrland var detta en självklar del av en människas livsmiljö. Den har krympt under många decennier och man måste i dag leta efter den. Utvecklingen kan vändas om vi planerar för 2400-talet – men träden måste då få stå kvar.
Anders Delin, Järbo, 2 Martin Eriksson, Karlstad, 3 Monica Svensson, Bollnäs, 4 Ellinor Delin, Göteborg, 5 Thorleif Joelson, Uppsala, 6 Stig Hammarsten, Gävle, 7 Lisa Persson-Dahlén, Lycksele, 8 Arnold Larsson, Delsbo, 9 Magnus Andersson, Hudiksvall, 10 Håkan Thenander, Mora, 11 Lars-Erik Nilsson, Borlänge, 12 Amanda Tas, Strömstad, 13 Bo Karlstens, Grycksbo, 14 Bo Silwer, Delsbo, 15 Stig Björk, Hofors, 16 Thomas Tidholm, Arbrå, 17 Lars Gerre, Göteborg, 18 Torbjörn Alsing, Bollnäs, 19 Göran Rönning, Borlänge, 20 Per-Gunnar Jacobsson, Delsbo, 21 Anita Östlund, Bergvik, 22 Bengt Warensjö, Funäsdalen, 23 Carin Sjelin, Viksjöfors, 24 Per-Olof Erickson, Gävle, 25 Bert Andersson, Borlänge, 26 Cecilia Öster, Malung, 27 Maria Danvind, Undrom, 28 Anders Dahlén, Lycksele, 29 Denise Fahlander, Gävle, 30 Bosse Forsling, Stråtjära, 31 Håkan Vargas, Bollnäs, 32 Roger Olofsson, Umeå, 33 Sebastian Kirppu, Malung, 34 Bengt Sättlin, Iggesund, 35 Klas Ancker, Lidingö, 36 Johan Moberg, Skara, 37 David van der Spoel, Uppsala, 38 Per-Erik Modd, Bollnäs, 39 Karin Engvall, Kilafors, 40 Kent Westlund, Kilafors, 41 Robert Svensson, Söderköping, 42