Varje år avverkas 26 000 hektar av Sveriges mest skyddsvärda skogar. Om ingenting förändras kommer de vara borta om 26 år. Det är inte naturvårdsorganisationernas beräkningar — det är Skogsstyrelsens egna slutsatser, presenterade i en rapport som myndigheten publicerat i mars 2026. Underskriven av avgående generaldirektör Herman Sundkvist.
Skogsforum har gått igenom rapporten och vi tycker att man kan ställa sig en del frågor om Skogsstyrelsens egna ansvar i det som beskrivs. Befinner sig Skogsstyrelsen i ett systemfel där man som tillsynsmyndighet saknar tillräckliga verktyg och mandat för att stoppa de förluster som man som uppföljnings-myndighet nu dokumenterar? Och är problemen (och kanske lösningarna) främst kopplade till skogsbolagens, Sveaskogs samt kyrkans skogar och norrländska verksamheter?
Vad rapporten säger
Rapporten "Biologisk mångfald i skogen" (Rapport 2026/07) är framtagen av Skogsstyrelsen som kunskapsunderlag inför nästa fördjupade utvärdering av miljökvalitetsmålet Levande skogar. Det är ett digert dokument, fyllt av forskningsreferenser, ekologiska tröskelvärden och arealberäkningar. Men budskapet från Skogsstyrelsen är glasklart: tillståndet för skogens biologiska mångfald är allvarligt, och det förvärras.
Rapporten slår fast att ett stort antal skogslevande arter är hotade, främst till följd av förlust av livsmiljöer, fragmentering och brist på skoglig kontinuitet. Bakom detta ligger decennier av storskaligt kalhyggesbruk med begränsad miljöhänsyn. Omkring 400 arter bedöms enligt Skogsstyrelsen vara hotade just på grund av det dominerande trakthyggesbruket, och 66 skogslevande arter har redan försvunnit från Sverige.
Rapporten är också tydlig med att den hänsyn som lämnas vid avverkning — de så kallade hänsynsytorna — inte kan kompensera för effekterna av ett storskaligt kalhyggesbruk. Kantzoner mot vatten är otillräckliga. Volymen död ved ökar, men är fortfarande för låg för många vedlevande arter. Och de hänsynsytor som lämnas är ofta så små och fragmenterade att de fyller begränsad funktion för känsliga arter.
Det centrala problemet handlar om naturskog och kontinuitetsskog — skogar som formats av hundratals år av obruten trädkontinuitet, med gamla och senvuxna träd, rikliga mängder död ved och en komplex beståndsstruktur. Dessa skogar kan inte återskapas inom överskådlig tid om de väl avverkas. En avverkad kontinuitetsskog behöver hundratals år av naturlig succession för att återfå sina ekologiska egenskaper. Förlusten är i praktiken irreversibel.
Beräkningarna i rapporten är nedslående. Nedanför den fjällnära gränsen finns ungefär 1,2 miljoner hektar produktiv skogsmark med kända höga biologiska värden som saknar skydd. Det behövs ytterligare 1,56 miljoner hektar (mer än idag) undantagna från skogsbruk för att ens nå minimigränsen om 20 procent bevarad livsmiljö — en nivå som rapporten dessutom påpekar kan ligga för nära det kritiska tröskelvärdet för att säkra biologisk mångfald på lång sikt. Internationella mål pekar mot minst 30 procent. Med nuvarande avverkningstakt och skyddstakt beräknas all oskyddad skog med kända biologiska värdekärnor och sannolika kontinuitetsskogar nedanför fjällnära gränsen vara avverkad om 26 år.
Myndigheten som granskar sig själv
Här uppstår en besvärande paradox. Skogsstyrelsen är inte enbart den myndighet som producerat denna rapport — den är också den myndighet som sedan decennier har hanterat avverkningsanmälningarna för precis den skog rapporten nu beskriver som ovärderlig och förlorad.
I Sverige är det inte förbjudet att avverka skyddsvärd skog. Systemet fungerar så att markägare anmäler planerade avverkningar till Skogsstyrelsen, som sedan har möjlighet att ingripa — antingen genom att köpa in marken som naturreservat, teckna biotopskyddsavtal, eller i undantagsfall avslå anmälan. I praktiken har ett stort antal avverkningsanmälningar i biologiskt värdefull skog gått igenom utan att leda till skydd. Skogsstyrelsen har alltså känt till var dessa skogar finns — de är inventerade och registrerade som värdekärnor — men har ändå godkänt avverkningarna.
Det handlar inte om okunnighet. Rapporten visar att Skogsstyrelsen har haft underlagen. Problemet är strukturellt: myndigheten saknar resurser att ersätta markägare i den takt som avverkningarna sker, och den politiska ambitionen har inte motsvarat naturvårdsbehovet. Skogsstyrelsen befinner sig i ett systemfel där man som tillsynsmyndighet saknar tillräckliga verktyg och mandat för att stoppa de förluster som man som uppföljningsmyndighet nu dokumenterar.
Frågan som inställer sig är: har Skogsstyrelsen kommunicerat tillräckligt tydligt till politiken om hur allvarlig situationen är? Att svenskt skogsbruk enligt Skogsstyrelsen till och med bryter mot både svensk och internationell lag? Rapporten ger i sig inget svar på det. Men den är ett slags facit. Om de politiska besluten om naturvårdsanslag, skyddstakt och skogspolitisk inriktning hade fattats med full insikt om dessa siffror — att skyddsvärda skogar försvinner snabbare än de skyddas, att förlusten är irreversibel, att vi om 26 år kan ha tömt ut de kvarvarande värdekärnorna — är det rimligt att anta att politiken hade sett annorlunda ut. Antingen har budskapet inte nått fram, eller har det nått fram men ignorerats?
Det sistnämnda alternativet är det mörkaste. Skogspolitiken i Sverige har länge präglats av en syn på skogen primärt som en nationell resurs och råvara till landets skogsindustri. Politikerna har haft en stark tilltro till skogsbolagens och skogsägarnas frivilliga åtaganden. Skogsstyrelsen har under lång tid kommunicerat att läget är allvarligt — men allvaret i de konkreta siffrorna, den irreversibla karaktären på förlusterna och tidshorisonten på 26 år, ges nu en tydlighet som är svår att bortse ifrån.
En bolagsproblematik i Norrlands inland
Rapporten pekar tydligt ut var problemen är störst. Det är inte i södra Sverige, där det förvisso finns artförluster men dessa är mer kopplade till kulturmiljöer och hävd. Nej, de kvarvarande värdekärnorna och kontinuitetsskogarna — den skog som fortfarande finns kvar och nu avverkas — är till övervägande del koncentrerade till Norrlands inland. Och det är i de bolagsdominerade länen Jämtland, Dalarna, Norrbotten, Västernorrland och Västerbotten som flest hotade barrskogsarter lever. Det är inte en slump. I dessa län äger de stora skogsbolagen — SCA, Holmen, Sveaskog och andra — enorma arealer produktiv skogsmark. Det är också här som takten i avverkning av biologiskt värdefull skog är som högst. Rapporten innehåller en fallstudie från Jämtland som belyser avverkning av kalkbarrskogar, en av Sveriges mest hotade och artrika skogliga naturtyper. En betydande andel av de identifierade värdekärnorna av kalkbarrskog i Jämtland har berörts av avverkning de senaste åren — trots att dessa skogar är kända och inventerade.
Kalkbarrskogar är ett extremt tydligt exempel på det bredare mönstret: skog med extremt lång utvecklingstid, unik artsammansättning och mycket begränsad areal avverkas i en takt som hotar hela naturtypen. Den ersättning som i teorin ska möjliggöra skydd av sådana skogar är alldeles för långsam och underdimensionerad i förhållande till avverkningstrycket.
Är det rimligt att tala om en specifik "bolagsproblematik"? Ja, åtminstone delvis. Skogsbolag med stora arealer och rationellt kalhyggesbruk som huvudmetod genererar ett strukturellt avverkningstryck som är svårt att hantera inom ramen för den nuvarande skogspolitiken. Frivilliga avsättningar, som länge har presenterats som en central del av lösningen, räcker uppenbarligen inte. Rapporten är tydlig: frivilliga avsättningar och miljöhänsyn kan inte kompensera för det dominerande och ensidiga trakthyggesbrukets ackumulerade effekter.
Det innebär inte att alla skogsbolag agerar oansvarigt. Men det innebär att systemet som helhet — kombinationen av ekonomiska incitament, otillräckliga naturvårdsresurser och politisk ovilja att reglera hårdare — producerar resultat som är oförenliga med Sveriges egna miljömål, FN:s hållbarhetsmål och konventionen om biologisk mångfald.
Slutsats: En tyst kris som kräver politisk handling
Skogsstyrelsens rapport 2026/07 är ett ovanligt tydligt dokument från en myndighet som normalt kommunicerar i försiktiga formuleringar. Rapporten slår fast att nuvarande situation strider mot nationella och internationella mål. Den slår fast att förlusterna är irreversibla. Den slår fast att vi om 26 år kan ha tömt ut kvarvarande värdekärnor nedanför fjällnära gränsen. Och den slår fast att miljöhänsyn och frivilliga avsättningar inte räcker.
Det är nu upp till politiken att agera. Det krävs ett rejält utökat naturvårdsanslag för att kunna skydda de kvarvarande 1,2 miljoner hektaren i rimlig takt. Det krävs ett omtag i skogspolitiken som tar rapportens slutsatser på allvar, inklusive en diskussion om huruvida frivillighetens väg verkligen är tillräcklig i bolagsdominerade landskap. Frågan är vilken roll Skogsstyrelsen ska ha i framtiden? Ska de tilldelas resurser för att kunna kompensera privata skogsägare för de avsättningar som krävs. Och ska de ta ett mandat att kunna påverka skogsbolagens framfart i känsliga områden? Eller överlåter de detta arbete till “Cirkus Gretas” mediala framfart istället samtidigt som myndigheten passivt fortsätter att betrakta och presentera det som har skett eller håller på att ske i snygga rapporter?
Källa: Skogsstyrelsen, Rapport 2026/07 – Biologisk mångfald i skogen
Logga in för att se de bilder eller dokument som författaren har laddat upp.
Du måste vara medlem för att logga in. Det är gratis att bli medlem och registreringen går fort, Välkommen!
Skapa konto
