Freestyle forestry - dimensionshuggning på finska?
Postat: mån 06 aug 2018, 13:17
Den finska skogsforskaren Timo Pukkala har enligt Finnsh Forest Association utvecklat en egen avverkningsmetod - Freestyle forest. Han anser att metoden utmanar "käbblet" mellan å ena sidan kontinuitetsskogsbruk och å andra sidan kalhyggesskogsbruk:
Hans utgångspunkt är att man ska använda en metod som utgår från hur beståndet ser ut vid varje given tidpunkt.
När man läser om hans idéer och metoder som kommer man ganska snabbt in på tankar om dimensionshuggning. D v s den avverkningsform som bara tog ut säljbara dimensioner och lämnade resten för fri utveckling. Eller kanske mest ändå på höggallring.
Kort sammanfattat går det ut på att skogen huggs (gallras) med 15-års intervall. Ibland ända upp mot 50 års intervall på sämre marker. Huggningen sker genom att de största träden tas ut och jag antar att det då måste finnas en gräns över hur stort uttaget kan göras för att inte tappa för mycket i tillväxt.
Enligt Pukkala så kan man (i äldre bestånd) invänta och se om det kommer återväxt i beståndet och därefter glesa ut ytterligare för att släppa upp föryngringen. Kommer ingen ny skog finns alltid alternativet att kalhugga och plantera. Jag uppfattar metoden som en utdragen höggallring med mål om att självföryngra i beståndet när skogen blir (för) gammal. Det skrivs inget om stormrisker i artikeln så vitt jag kan se.
Enligt kalkyler som gjorts så ger den här metoden enligt Pukkala en klart högre värdeökning (avkastning?) jämfört med både kalhyggesbruk och kontinuitetsskog.
Ni kan läsa texten här och döma själva.
Vad tror ni? är det här för bra för att vara sant? Att äta kakan och ha den kvar... Eller är det helt enkelt så enkelt att en utebliven kostnad för markberedning/plantering välter alla kalkyler över ända mot trakthyggesbruket?
Pukkala is of the opinion that genuine professionals of forest property management have no interest at all in following this discussion (om trakthyggesbruk eller kalhyggesfritt, sfo anm). “Their only objective is the yield that the forest could give, not the ideology according to which the yield has been gained,” says Pukkala.
Hans utgångspunkt är att man ska använda en metod som utgår från hur beståndet ser ut vid varje given tidpunkt.
Pukkala would manage the forest by deciding about each logging individually. “It is possible to plan forestry operations for long periods of time, but in reality, we don’t know what the forest will look like in 20 years,” says Pukkala.
När man läser om hans idéer och metoder som kommer man ganska snabbt in på tankar om dimensionshuggning. D v s den avverkningsform som bara tog ut säljbara dimensioner och lämnade resten för fri utveckling. Eller kanske mest ändå på höggallring.
Kort sammanfattat går det ut på att skogen huggs (gallras) med 15-års intervall. Ibland ända upp mot 50 års intervall på sämre marker. Huggningen sker genom att de största träden tas ut och jag antar att det då måste finnas en gräns över hur stort uttaget kan göras för att inte tappa för mycket i tillväxt.
Enligt Pukkala så kan man (i äldre bestånd) invänta och se om det kommer återväxt i beståndet och därefter glesa ut ytterligare för att släppa upp föryngringen. Kommer ingen ny skog finns alltid alternativet att kalhugga och plantera. Jag uppfattar metoden som en utdragen höggallring med mål om att självföryngra i beståndet när skogen blir (för) gammal. Det skrivs inget om stormrisker i artikeln så vitt jag kan se.
Enligt kalkyler som gjorts så ger den här metoden enligt Pukkala en klart högre värdeökning (avkastning?) jämfört med både kalhyggesbruk och kontinuitetsskog.
Ni kan läsa texten här och döma själva.
Vad tror ni? är det här för bra för att vara sant? Att äta kakan och ha den kvar... Eller är det helt enkelt så enkelt att en utebliven kostnad för markberedning/plantering välter alla kalkyler över ända mot trakthyggesbruket?