PlockhuggarFrasse skrev:Jag har inte räknat ut hur man svarar på enskilda inlägg i tråden utan kan bara svara på det sista. Ha därför litet tålamod med mig om jag missar något i raddan ovanför och påminn gärna! Kommer dock att försöka ha semester och hänger inte med näsan över datorn de närmaste dagarna. Nu följer litet otyglad frustration. Ber om överseende med det:
För det första vill jag påpeka att skog knappast är någon exakt vetenskap. Man skulle kunna ta världens främsta experter och ställa dem i en ring kring ett träd i en uppvuxen skog och ställa frågan: Vad händer om jag tar bort det här trädet? Det skulle inte komma något svar i konsensus och kanske skulle svaren bli lika många som det står forskare kring trädet ifråga.
Det är därför anmärkningsvärt att Lars L uttrycker sig så tvärsäkert som han gör i fråga om naturnära skogsbruk. Låt oss ta ett steg tillbaka och betrakta vad SLU och Lars egentligen representerar:
De senaste sjuttio åren har nettona sjunkit med ungefär 50% i Sverige. Det är under samma period som industriskogsbruket har tagit över och kommit att dominera. Utöver att lönsamheten sjunkit har skötselkostnaderna ökat kraftigt (sedan mitten 90-tal) och skadefrekvensen är numera alarmerande hög. Åtskilliga skogsodlingar avverkas i förtid därför att främst skadesvampar och insekter hotar fortsatt växande.
Det krävs inte mycket till storm för att välta en gran- eller tallplantage om den kommer innan marken tjälat och det ligger snö i kronorna. Och så vidare… Det är förödande för den skogliga kalkylen och den enskilde skogsägaren men från SLU:s håll agerar man inte därför att det vore att erkänna att intensivt skogsbruk har sina brister. Man hanterar det som om någon haft otur men det finns ingen plan B. Tvärtom försöker man lösa de problem som uppstått med mer av samma sak.
Vi kan alltså konstatera att skogsbrukarekonomin är på väg åt helvete till exempel genom att titta in på Skogsstyrelsens statistikdatabas eller genom att följa hur negativa netton sprider sig söderut (senaste exemplet jag hörde om var i Västeråstrakten) och genom att se hur en torrsommar får torkstressade kulturskogar att racka ihop under trycket från barkborrar som innan vi började envisas med monokulturer var en insekt bland andra, i balans med rovinsekter och andra predatorer.
Så, medan skogsägare går till knäna i angrepp av törskate och andra svampar, medan kontortaodlingar havererar och multiskadade skogar breder ut sig ångar SLU på som om ingenting står på spel. Allt ska lösa sig med förädlade arter och gödsling eller andra framtidsfantasier som ingen har visat att de fungerar i verkligheten på lång sikt. Skogsägaren ska ta risken, därtill övertalad av industrin som ges legitimitet av bl.a SLU.
Jag gissar – med hänvisning till att industrin medfinansierar åtskilligt med forskning - att SLU inte törs initiera studier kring de naturnära sätten. Och jag kan garantera att industrin själv aldrig kommer att slanta för något som riskerar ändra på det att landets skogsägare frivilligt låggallrar och därmed levererar in miljontals kubikmeter praktiskt taget gratis till pappersbruken. Och ändå har ingen bevisat att ”Den svenska modellen” är lönsam. SCA/Holmsund visade i ett arbete för några år sedan då man studerade framtida kvalitet i förstagallringar att potentialen för framtida kvalitet var förfärande låg: potentialen för framtida förstaklassvirke var mindre än 1% i de anlagda och omsorgsfullt skötta skogarna. Går det ens att hitta ett bättre kvitto på hur meningslöst det är att kalhugga och sedan betala dyrt för anläggning och skötsel av ny skog?
Inte heller de försök Lars L investerar sin tid i excellerar ifråga om lönsamhet eller rationalitet.
Lars Lundqvist har ägnat åtskilligt av sin forskargärning åt att studera blädning. En bruksform som man i decennier vetat inte är särskilt praktisk eller effektiv eftersom den förutsätter att man knökar in skogen i ett konstgjort tillstånd av skiktning, till priset av drygt planeringsarbete samt (ineffektiv) skörd av träd som är långt ifrån mogna för skörd. Man kan med rätta fråga sig varför SLU biter sig fast vid blädning som om det vore det enda alternativet till kalhuggning? Det finns ju naturnära, framgångsrika brukssätt och man behöver bara ta sig över Öresund för att finna dem. Välbestockade, lönsamma skogar som står pall för blåsväder och andra störningar och som levererar välbetalda sortiment praktiskt taget helt av sig själva.
SLU:s/Future Forests stora kunskapssammanställning om hyggesfritt skogsbruk som kom för ett par-tre år sedan är ett skämt och har man grundläggande kunskaper i naturnära skogsskötsel verkar den mest som ett försök att sabotera alla seriösa försök till diskussion kring alternativa skogsskötselmodeller. Vem som helst kan hugga ner en skog till strax över trasnivå och sedan konstatera att det inte var en bra idé, varken ekologiskt eller ekonomiskt. Frågan är varför det görs alls och dessutom under sken av att vara det mest intelligenta en skogsforskare kan ta sig för?
Jag menar att det vilar ett stort ansvar på de forskare som lägger ut riktlinjerna för framtidens skogsbruk och rekommendationerna kring detta. Det ska vara uthålligt och robust och det ska vara lönsamt. Det duger inte att vifta bort Europas mest lönsamma skogsbruk som ”filosofier” utan att samtidigt anstränga sig för att finna ut någonting bättre, utan att ens beakta den internationella forskning som visar att skoglig tillväxtdynamik kan användas för att kraftigt förbättra lönsamheten i skogsbruket.
Det kan omöjligen vara så att den med skogsägarnas bästa för ögonen har råd att vara tvärsäker och jag skulle uppskatta om det ville ges lite plats för ödmjukhet i återstoden av diskussionen.
OK, studien jag läst som visar på kraftigt ökad tillväxt i mixade bestånd är https://link.springer.com/article/10.10 ... 008-0215-9 och är inte baserad på simuleringar. Handlar om blandningar av gran och bok i centraleuropa Den är högst relevant, i synnerhet som det inom odlingsforskning generellt finns en hel del forskning som visar på samma effekt. I en metastudie av Bradley Cardinale visas tex att mixade odlingar i snitt ger 1,7 ggr högre biomassaproduktion än monokulturer samt att denna effekt tycks öka ju längre tiden går och ju högre antal arter man mixar. Det finns alltså gott om skäl att undvika trädslagsrena bestånd om man kan acceptera tanken att detta gäller överallt.
Vidare visar Stephenson et al i en studie på 600 trädslag (om jag minns rätt) att volymstillväxten bara ökar ju äldre träd blir. Fotosyntesen är visserligen mindre effektiv hos gamla träd men det mer än uppvägs av deras större bladyta. I studien konstateras att 30% av tillväxten återfinns hos de 6% största träden. Det finns alltså gott om skäl att låta skogen stå och åldras och grovna men inga att hugga ner den till sub-hundra m3/ha för ”inväxningens skull”.
I Lubeck finns bestånd med över 1000 m3/ha och man väljer ändå att skörda mindre än tillväxten eftersom man ännu inte sett slutet på avkastningsökningen det för med sig.
När jag nu lyckönskar och hejar på Sveakatten i hans projekt med Plockhuggning dyker Lars L upp och avkräver mig praktiskt taget information av forskningskvalitet från egna observationer. Detta vill jag bemöta så här:
För det första bör du i kraft av din auktoritet ödmjuka dig inför att de försök du varit delaktig i och redovisat i ”Hyggesfritt Skogsbruk: En Kunskapssammanställning” inte var framgångsrika. Jag antar att du trots allt försökte ditt bästa men kan du inte själv presentera ett framgångskoncept i skogen bör du avstå från att tvärsäkert rådge andra.
För det andra ställer du frågor på ett sådant sätt att det närmast är omöjligt att svara på dem. Det finns inte ETT svar på vad som ”ska” hända i en lucka. Det finns förmodligen lika många reaktioner på marken i luckor som det finns luckor. Jag nöjer mig med att konstatera att föryngring sätter fart om bara luckan är tillräckligt stor. Även långt norrut räcker det med motsvarande en halv tennisplan för att saker ska hända. Övre gräns drar jag vid 0,25 ha då större luckor får alltför mycket hyggeskaraktär med dålig plantmorfologi och gräsproblem.
För det tredje finns det tillräckligt med kvalitativ forskning kring kontinuitetsskog i Norden (inte minst från Pukkala i Finland och från de danska statsskogarna) för att du - om du verkligen ville lägga två strån i kors – kunde inhämta informationen där.
Herregud, vi är väl ingen bokläsarklubb heller.
Det som inte kan lagas med silvertejp är inte värt att lagas
ni kan väl ta det lite lugnt, jag kan ju vara en känslig person.
