Det är mörkt, det är is på backen, det är vassa stenar. Och hon är nära att ramla flera gånger i, dagen till ära, gympaskor. I detta vintermörker är naturreservatet en No-Go zon.
När Ritzén til slut kommer hem från skräckfärden finns lägligt ett brev från kommunen på hallmattan. De avslår hennes eget medborgarförslag om att sätta upp elljus utmed en Judarsjön. Anledning är att det är emot hela idén med ett naturreservat och kan störa nattaktiva djur.
Skribenten avslutar med att ifrågasätta om detta är vägen att gå? I naturreservatet Judarskogen kan man, enligt henne, varken sätta fot eller tass vintertid och:
Ska vi segregera skogen från människan, eller ge människor en sportslig chans att upptäcka den?
Bild från trilla.se
Ok, nu tillbaka till mitt "NEJ" i början.
Jag hade en, kanske, naiv syn på storstadsmänniskan. Att hen gillade utmaningar och hade en insikt i hur det faktiskt är att vandra i skogen.
Men - NEJ! Jag hade nog fel och det är fruktansvärt oroväckande. Dagens urbana människor har kanske glömt sitt ursprung och genom det hela idén med det fria och styrkande i att få utmaningar av naturen?
Kanske är det enklare om det är inhägnat med asfaltsstigar och gärna en guide så man inte tar ett felsteg som gör att man kan råka illa ut?
OM det är så, ja, då har landsbygden uppförsbacke - rejäl uppförsbacke!
https://www.dn.se/kultur-noje/jessica-r ... o-go-zone/