Enligt utredningen bedriver idag 5 500 av LRFs 170 000 medlemmar någon form av turismverksamhet och det är helt klart en intressant och positiv möjlighet till breddat försörjningsunderlag för landsbygdens jord- och skogsägare. Men frågan är inte problemfri. Idag finns turismföretag som livnär sig på Allemansrättens rättigheter:
I utredningen lyfts den för allmänheten tillgängliga svenska naturen fram som en viktig anledning till att utländska turister söker sig hit. Det betyder också att naturen, ofta skogsmark, har ett ekonomiskt värde för besöksnäringen. Natur- och kulturvärdena liknas vid en råvara för naturturismen som kan jämföras med skogen och malmen för basindustrin.
Det är uppenbart att det finns konfliktytor när olika näringar vill utnyttja samma råvara – men till olika ändamål. När allemansrätten kommersialiseras måste formerna för ersättning till markägarna lösas.
Tillgängligheten till annans mark är trots allt grunden för mycket av naturturismen. Därför är det lite oroande när utredningen lyfter fram skogsvårdslagens jämställda miljö- och produktionsmål och talar om ”skogens sociala värden” och turism som något som faller inom miljömålet.
Behöver den gamla hävdrätten Allemansrätten uppdateras? Eller är det bara tolkningen det är fel på?
Läs hela ledarartikeln här.