Jätteträd
Postat: sön 08 nov 2020, 20:54
Den här artikeln skrev jag för tidskriften "Värmlandsfloran". Kanske kan den också intressera Skogsforums läsare.
Jätteträd i Mölnbacka
Trädjättarnas skog i Korpberget
Korpberget är beläget några kilometer norr om Mölnbacka. Berget ligger inom det stråk av hyperitberggrund, som söderifrån kommer in i Värmland i närheten av Kristinehamn, fortsätter sedan med diagonal sträckning genom vårt landskap och lämnar Värmland i trakten kring Södra Finnskoga i norr. Hyperiten är en hård bergart, som under årtusenden stått mot istidens och andra eroderande krafters påverkan. Inom hyperitstråket är topografin därför synnerligen dramatisk med höga, branta och ur omgivande terräng uppstickande berg. Hyperiten är kalkförande och innehåller också ett flertal andra mineraler, vilket påtagligt påverkar floran inom stråket, och då i positiv riktning. Här hittar vi landskapets mera ”storstilade” arter.
Korpberget har ̶ i likhet med övriga berg i mölnbackatrakten ̶ ett krön, en välvd ”hjässa”, av hyperit, kantad av branta, blockrika bergklev. Under klevet i sydost vidtar ett område med sluttande terräng ner mot en bäckravin. Området är solexponerat och skyddat mot nordanvind av Korpbergets hyperithjässa. Detta, tillsammans med näringsrika grundvattenströmmar från bergkrönet, gör att växtligheten här blir ovanligt yppig. Särskilt märks detta på granbeståndet. Väldiga, grovstammiga och högväxta granar beskogar delar av området.
Men här finner vi också en rik fältflora. Under våren beströs marken under granjättarna med mängder av blåsippor, vitsippor och harsyra. Här har jag hittat blåsippor i djupaste blått och rosa, ja till och med i vitt. Längre fram blommar här nästan alla de arter som man brukar träffa på i hyperitmarkerna i Värmland. Här lyser nordlundarvens blommor med sina vita, radiella kronblad i det gröna fältskiktet, och här ser vi springkornets gula blomkalkar, hängande på trådsmala blomskaft. Den sistnämnda växer här i stort antal i fuktdrogerna. Under senare tid tycker jag mig ha sett att springkornet blivit allt ovanligare i Värmland, men här finns den. Har man lite tur kan man i den här skogen även träffa på den ovanliga klubbsvampen. Här finns också lopplummern, som inte direkt tillhör de alldagliga arterna.
Skogspartiet i Korpberget har på senare tid fått stor uppmärksamhet i massmedia. Det har tagits upp i flera radioreportage och många tidningsartiklar har skrivit om skogen, ”trädjättarnas skog”, som den har kallats. Allt detta sedan det blev känt att här, just i detta skogsparti, står Sveriges högsta träd ”Mölnbackagranen”. Noggranna höjdmätningar av granen har visat att den når den aktningsvärda höjden av 49.4 meter, vilket överträffar det tidigare höjdrekordet på 49 meter, som innehas av en silvergran på Omberg. Nummer tre i ”grantoppen” var en jättegran, som stod norr om Lekvattnet. Den mätte 48 meter och var en inhemsk gran (P. abies). År 2003 föll den för väder och vind efter att ha blivit hårt angripen av granbarkborre.
Bara 200 meter från ”rekordgranen” står i den helt grandominerade miljön några tallar, där den största nått höjden 40.6 meter. Inträngd bland jättegranar har den liksom ”tvingats” växa till denna anmärkningsvärda höjd för att nå ljuset ovan grantopparna. Stammen, som är helt ren från kvistar, toppas med en nätt liten krona av grenar. Den tidigare högsta noteringen vad gäller tall i Sverige är 37.8 meter. Den tallen är också ”värmlänning” och står i Gräsmark.
Inte nog med att det här skogspartiet i Korpberget har både gran- och tallrekord. Här finns också en riktigt häftig klibbal. Den växer längre ner i sluttningen nära bäcken. Klibbalens höjd har mätts till 32.6 meter, vilket är svenskt höjdrekord för al.
Att jätteträden i Korpberget blev så kända kan tillskrivas ”Skogsforum”, en sammanslutning av skogsägare och brukare av skog. I forumet diskuteras allt som har med skog att göra. De startade för ett par år sedan det något udda projektet ”Jakten på rekordgranen, 50 + ”. Målet var att hitta ett träd med höjden 50 meter, och däröver. Dittills hade inget sådant träd upptäckts i Sverige.
Sverige är ett ”skogsrike”, där ofattbart stora arealer utgörs av skogsmark. Här hade Skogsforum en verkligt grannlaga uppgift att hitta de mest högväxta skogsområdena. Från sina många medlemmar fick Forumet många tips om stora träd, men avgörande var nog det material som hämtades in från Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). Universitetet har tillgång till bilderna från den flygskanning av ”skogssverige”, som genomförts under senare år. I stort sett alla skogar i Sverige har överflugits med flygplan, försedda med kraftfulla skannrar. Resultatet från denna skanning är överväldigad. Kolossalt mycket information kan tas fram ur bilderna, bland annat trädens höjd.
I materialet från skanningen utkristalliserades ganska snart det lilla skogspartiet i Korpberget som något av ett unikum i skogssammanhang. Skogen i Korpberget har efter upptäckten besökts många gånger av ”skogsfolk”. Trädens höjd har mätts med olika slags markbaserad mätutrustning för att säkerställa att inga fel har begåtts. Höjdmätning i tät granskog är nämligen ingen lätt uppgift. Resultatet från mätningarna visar entydigt att Korpbergets skog, som vi sett här ovan, med all rätt lever upp till epitetet ”trädjättarnas skog”.
Storgranen i Nymarksberget
I Nymarksbergets östsluttning, nära Hällekilssättern norr om Mölnbacka, ligger på ”Lit de parade” en riktig granbjässe. Där stod den i bergsluttningen i över hundra år. Tack vare ett ideellt agerande från naturintresserade undantogs granen från avverkning, när delar av berget kalhöggs för några decennier sedan. Med tiden blev den ett populärt utflyktsmål bland bygdens folk. Men, hur stor och väldig den ändå var, fick den ge sig för de ”små” i vår natur. Försvagad av ålder invaderades den till slut av granbock och stockmyror. Det definitiva slutet kom i en åskstorm, troligen under det fruktansvärda åskoväder som drog fram över Värmland den 5 augusti 2014, då den med dunder och brak lade ner sig på marken i Nymarksbergets branta östsluttning. I fallet drog den med sig flera granar.
Dimensionsmätningar av ”Nymarksgranen” visar att den hade en omkrets i brösthöjd på hela 4.70 meter när den stod på rot. Av tillgängliga uppgifter i litteratur och på internet, som jag lyckats få fram, framgår att den grövsta inhemska granen (P. abies) i Sverige står på Cederberga ägor i Linköping och mäter 4.42 meter i brösthöjd. Nymarksgranen skulle alltså, med stor marginal, kunna utnämnas till den grövsta gran som någonsin noterats i Sverige.
Halmstadslärken
I mölnbackaskogarna är inslaget av lärkträd stort. Lite risiga och vildvuxna står de där bland övriga ”Svenska” granar. Fula, tycker nog många. De saknar det mer symmetriska växtsätt som våra vanliga granar har. Vintertid ser de ”stendöda” ut, men när våren går över i försommar blommar de med röda kottar, och något senare växer ljusgröna barr ut på de till synes döda kvistarna.
Vid ”Halmstadsvägen”, den som ansluter till Östra Dejevägen strax söder om Mölnbacka, står det största lärkträd jag träffat på och troligen bland de större i sin art. Lokalbefolkningen kallar den rätt och slätt för ”Halmstadslärken”. Den är verkligen imponerande. Omkretsen i brösthöjd är 3.82 meter och höjden ca 41meter. Men lärken är inte ensam här. I området kring lärkträdet finns flera riktiga bjässar, som i storlek inte ligger Halmstadslärken långt efter.
Mölnbackaeken
I sjuhundra år stod eken där nedanför Mölnbacka Herrgård. Från en liten planta i begynnelsen växte den till sig under de sju århundraden som gick och blev med tiden en verklig gigant. Stammens omkrets blev till slut hela 8.2 meter i brösthöjd. Den blev med sin väldighet något av en ikon, ett signum, för Mölnbacka. År 1971 orkade den då ihåliga stammen inte lägre bära upp det tunga grenverket. Ingen hård vind eller storm var dess ”baneman”. Det behövdes inte. Den bara segnade ner av ålderströtthet.
Under ett par decennier, fram till 1990, vilade ekens grova rotstock på marken intill sin stubbe. Samma år flyttades ekstocken genom Bygdeföreningens i Mölnbaka försorg till planen framför den gamla magasinsbyggnaden nedanför herrgården. I början av 2000-talet byggdes slutligen ett tak över den gamla ekstocken och informationstavlan ”Mölnbacka genom tiderna” iordningställdes och placerades intill. Med en liten ceremoni invigdes tavlan i april 2007.
Ekstocken fick dock inte vara ifred så många år. 2011 sattes den i brand av någon illvillig person. Ekstocken och taket den låg under, liksom informationstavlan, brann upp. Även det gamla magasinet intill blev lågornas rov. Där försvann en bit av Mölnbackas själ.
Även om Mölnbackaeken var gigantisk med sin omkrets på 8.2 meter i brösthöjd, så kan den inte mäta sig med de största ekarna i vårt land. Rumskullaeken i Småland är den grövsta. Den är imponerande 14.3 meter i brösthöjd. I Värmland toppar en gammal ek i Värmlands-Säby listan över ekar som fortfarande står på rot. Den mäter 8.4 meter. Som god tvåa kommer Häggvikseken i Grums med 8.1 meter.
Som ”slutvinjett” till denna artikel vill jag passa på att tacka Göte Falk i Mölnbacka för ovärderlig faktainformation om Mölnbacka förr och nu. Jan Bengtsson, på Skogsstyrelsen, har även han bidragit med värdefull information.
Jätteträd i Mölnbacka
Trädjättarnas skog i Korpberget
Korpberget är beläget några kilometer norr om Mölnbacka. Berget ligger inom det stråk av hyperitberggrund, som söderifrån kommer in i Värmland i närheten av Kristinehamn, fortsätter sedan med diagonal sträckning genom vårt landskap och lämnar Värmland i trakten kring Södra Finnskoga i norr. Hyperiten är en hård bergart, som under årtusenden stått mot istidens och andra eroderande krafters påverkan. Inom hyperitstråket är topografin därför synnerligen dramatisk med höga, branta och ur omgivande terräng uppstickande berg. Hyperiten är kalkförande och innehåller också ett flertal andra mineraler, vilket påtagligt påverkar floran inom stråket, och då i positiv riktning. Här hittar vi landskapets mera ”storstilade” arter.
Korpberget har ̶ i likhet med övriga berg i mölnbackatrakten ̶ ett krön, en välvd ”hjässa”, av hyperit, kantad av branta, blockrika bergklev. Under klevet i sydost vidtar ett område med sluttande terräng ner mot en bäckravin. Området är solexponerat och skyddat mot nordanvind av Korpbergets hyperithjässa. Detta, tillsammans med näringsrika grundvattenströmmar från bergkrönet, gör att växtligheten här blir ovanligt yppig. Särskilt märks detta på granbeståndet. Väldiga, grovstammiga och högväxta granar beskogar delar av området.
Men här finner vi också en rik fältflora. Under våren beströs marken under granjättarna med mängder av blåsippor, vitsippor och harsyra. Här har jag hittat blåsippor i djupaste blått och rosa, ja till och med i vitt. Längre fram blommar här nästan alla de arter som man brukar träffa på i hyperitmarkerna i Värmland. Här lyser nordlundarvens blommor med sina vita, radiella kronblad i det gröna fältskiktet, och här ser vi springkornets gula blomkalkar, hängande på trådsmala blomskaft. Den sistnämnda växer här i stort antal i fuktdrogerna. Under senare tid tycker jag mig ha sett att springkornet blivit allt ovanligare i Värmland, men här finns den. Har man lite tur kan man i den här skogen även träffa på den ovanliga klubbsvampen. Här finns också lopplummern, som inte direkt tillhör de alldagliga arterna.
Skogspartiet i Korpberget har på senare tid fått stor uppmärksamhet i massmedia. Det har tagits upp i flera radioreportage och många tidningsartiklar har skrivit om skogen, ”trädjättarnas skog”, som den har kallats. Allt detta sedan det blev känt att här, just i detta skogsparti, står Sveriges högsta träd ”Mölnbackagranen”. Noggranna höjdmätningar av granen har visat att den når den aktningsvärda höjden av 49.4 meter, vilket överträffar det tidigare höjdrekordet på 49 meter, som innehas av en silvergran på Omberg. Nummer tre i ”grantoppen” var en jättegran, som stod norr om Lekvattnet. Den mätte 48 meter och var en inhemsk gran (P. abies). År 2003 föll den för väder och vind efter att ha blivit hårt angripen av granbarkborre.
Bara 200 meter från ”rekordgranen” står i den helt grandominerade miljön några tallar, där den största nått höjden 40.6 meter. Inträngd bland jättegranar har den liksom ”tvingats” växa till denna anmärkningsvärda höjd för att nå ljuset ovan grantopparna. Stammen, som är helt ren från kvistar, toppas med en nätt liten krona av grenar. Den tidigare högsta noteringen vad gäller tall i Sverige är 37.8 meter. Den tallen är också ”värmlänning” och står i Gräsmark.
Inte nog med att det här skogspartiet i Korpberget har både gran- och tallrekord. Här finns också en riktigt häftig klibbal. Den växer längre ner i sluttningen nära bäcken. Klibbalens höjd har mätts till 32.6 meter, vilket är svenskt höjdrekord för al.
Att jätteträden i Korpberget blev så kända kan tillskrivas ”Skogsforum”, en sammanslutning av skogsägare och brukare av skog. I forumet diskuteras allt som har med skog att göra. De startade för ett par år sedan det något udda projektet ”Jakten på rekordgranen, 50 + ”. Målet var att hitta ett träd med höjden 50 meter, och däröver. Dittills hade inget sådant träd upptäckts i Sverige.
Sverige är ett ”skogsrike”, där ofattbart stora arealer utgörs av skogsmark. Här hade Skogsforum en verkligt grannlaga uppgift att hitta de mest högväxta skogsområdena. Från sina många medlemmar fick Forumet många tips om stora träd, men avgörande var nog det material som hämtades in från Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). Universitetet har tillgång till bilderna från den flygskanning av ”skogssverige”, som genomförts under senare år. I stort sett alla skogar i Sverige har överflugits med flygplan, försedda med kraftfulla skannrar. Resultatet från denna skanning är överväldigad. Kolossalt mycket information kan tas fram ur bilderna, bland annat trädens höjd.
I materialet från skanningen utkristalliserades ganska snart det lilla skogspartiet i Korpberget som något av ett unikum i skogssammanhang. Skogen i Korpberget har efter upptäckten besökts många gånger av ”skogsfolk”. Trädens höjd har mätts med olika slags markbaserad mätutrustning för att säkerställa att inga fel har begåtts. Höjdmätning i tät granskog är nämligen ingen lätt uppgift. Resultatet från mätningarna visar entydigt att Korpbergets skog, som vi sett här ovan, med all rätt lever upp till epitetet ”trädjättarnas skog”.
Storgranen i Nymarksberget
I Nymarksbergets östsluttning, nära Hällekilssättern norr om Mölnbacka, ligger på ”Lit de parade” en riktig granbjässe. Där stod den i bergsluttningen i över hundra år. Tack vare ett ideellt agerande från naturintresserade undantogs granen från avverkning, när delar av berget kalhöggs för några decennier sedan. Med tiden blev den ett populärt utflyktsmål bland bygdens folk. Men, hur stor och väldig den ändå var, fick den ge sig för de ”små” i vår natur. Försvagad av ålder invaderades den till slut av granbock och stockmyror. Det definitiva slutet kom i en åskstorm, troligen under det fruktansvärda åskoväder som drog fram över Värmland den 5 augusti 2014, då den med dunder och brak lade ner sig på marken i Nymarksbergets branta östsluttning. I fallet drog den med sig flera granar.
Dimensionsmätningar av ”Nymarksgranen” visar att den hade en omkrets i brösthöjd på hela 4.70 meter när den stod på rot. Av tillgängliga uppgifter i litteratur och på internet, som jag lyckats få fram, framgår att den grövsta inhemska granen (P. abies) i Sverige står på Cederberga ägor i Linköping och mäter 4.42 meter i brösthöjd. Nymarksgranen skulle alltså, med stor marginal, kunna utnämnas till den grövsta gran som någonsin noterats i Sverige.
Halmstadslärken
I mölnbackaskogarna är inslaget av lärkträd stort. Lite risiga och vildvuxna står de där bland övriga ”Svenska” granar. Fula, tycker nog många. De saknar det mer symmetriska växtsätt som våra vanliga granar har. Vintertid ser de ”stendöda” ut, men när våren går över i försommar blommar de med röda kottar, och något senare växer ljusgröna barr ut på de till synes döda kvistarna.
Vid ”Halmstadsvägen”, den som ansluter till Östra Dejevägen strax söder om Mölnbacka, står det största lärkträd jag träffat på och troligen bland de större i sin art. Lokalbefolkningen kallar den rätt och slätt för ”Halmstadslärken”. Den är verkligen imponerande. Omkretsen i brösthöjd är 3.82 meter och höjden ca 41meter. Men lärken är inte ensam här. I området kring lärkträdet finns flera riktiga bjässar, som i storlek inte ligger Halmstadslärken långt efter.
Mölnbackaeken
I sjuhundra år stod eken där nedanför Mölnbacka Herrgård. Från en liten planta i begynnelsen växte den till sig under de sju århundraden som gick och blev med tiden en verklig gigant. Stammens omkrets blev till slut hela 8.2 meter i brösthöjd. Den blev med sin väldighet något av en ikon, ett signum, för Mölnbacka. År 1971 orkade den då ihåliga stammen inte lägre bära upp det tunga grenverket. Ingen hård vind eller storm var dess ”baneman”. Det behövdes inte. Den bara segnade ner av ålderströtthet.
Under ett par decennier, fram till 1990, vilade ekens grova rotstock på marken intill sin stubbe. Samma år flyttades ekstocken genom Bygdeföreningens i Mölnbaka försorg till planen framför den gamla magasinsbyggnaden nedanför herrgården. I början av 2000-talet byggdes slutligen ett tak över den gamla ekstocken och informationstavlan ”Mölnbacka genom tiderna” iordningställdes och placerades intill. Med en liten ceremoni invigdes tavlan i april 2007.
Ekstocken fick dock inte vara ifred så många år. 2011 sattes den i brand av någon illvillig person. Ekstocken och taket den låg under, liksom informationstavlan, brann upp. Även det gamla magasinet intill blev lågornas rov. Där försvann en bit av Mölnbackas själ.
Även om Mölnbackaeken var gigantisk med sin omkrets på 8.2 meter i brösthöjd, så kan den inte mäta sig med de största ekarna i vårt land. Rumskullaeken i Småland är den grövsta. Den är imponerande 14.3 meter i brösthöjd. I Värmland toppar en gammal ek i Värmlands-Säby listan över ekar som fortfarande står på rot. Den mäter 8.4 meter. Som god tvåa kommer Häggvikseken i Grums med 8.1 meter.
Som ”slutvinjett” till denna artikel vill jag passa på att tacka Göte Falk i Mölnbacka för ovärderlig faktainformation om Mölnbacka förr och nu. Jan Bengtsson, på Skogsstyrelsen, har även han bidragit med värdefull information.
