Fick denna länk till mig idag: http://www.dalademokraten.se/opinion/ledare/greider-farval-till-ett-skogslandskap
Ledare Greider: Farväl till ett skogslandskap!
”En beskrivning av skogen i Dalarna idag är egentligen ganska enkel. Förutom några procent skyddad naturskog är det söndertrasade eländiga landskap med hyggen, skogsbilvägar, ungskogar, diken, alltför ofta sönderkörda marker och röjda eller gallrade plantager. Ett industrilandskap med industriskog.” Så sorgset och ilsket uttrycker sig Bengt Oldhammer i ett av sina bidrag till ”Skogslandskap farväl – 16 naturskyddare om 65 år i Dalaskogen”.
Boken ges ut av Naturskyddsföreningen i Dalarna, Oldhammer är den energiske redaktören, och jag tror att det är bland det bästa jag läst om svensk skog på många år. Och sett: för här finns ett överdåd av bilder, både från ett svartvitt förr och från nutiden.
För så här är det: Under loppet av ett knappt sekel har nu den svenska skogen, och inte minst dalaskogen, genomgått den största förändringen sedan istiden. Kalhyggesbruket har i grunden omvandlat hela det väldiga och komplexa ekosystem som en gång utgjordes av den levande skogen. Oldhammer skriver också om flottningen, en verksamhet som ofta omges av stor romantik, men som mer än mycket annat bidrog till att föröda vattendrag och skogslandskap. Det som våra förfäder kallade skog existerar knappt idag. Ett multikulturellt ekosystem har bytts ut mot ett monokulturellt.
Samtidigt går många omkring och tror att skogen har det bättre än någonsin tidigare. Skogsindustrin och andra intresseorganisationer har lyckats sprida en extremt förskönad bild av hur det ser ut, inte minst av hur mycket skog som egentligen är skyddad. Hur mycket skog är idag skyddad? I praktiken rör det sig om några få procent. Skogsbranschen hävdar att det är tio gånger mer eftersom man räknar in allt från myrar till golfbanor. I boken gör skogsekologen Viktor Säfve en genomgång av hur komplex frågan är och visar att det finns en stor enighet bland forskarna som helt motsäger industrins paradisiska bild.
Fortsätter saker och ting som idag kommer inom fem till femton år kanske 95 procent av dalaskogen att bestå av virkesåkrar; ett industriellt landskap tömt på folk där stora skogsmaskiner rör sig dag och natt (på natten kan det faktiskt se direkt kusligt ut när strålkastare rör sig mellan stammarna). Den berömda svenska modellen för skogsbruket, där frivillighet är en hörnpelare, fungerar helt enkelt inte. Som en rysk ekolog på besök i Sverige säger: Lagstiftningen för att skydda skog är sämre i Sverige än i Ryssland! Och som Sebastian Kirppu påpekar i en av texterna: ”Hur skulle det bli om länder som Brasilien, Indonesien eller Kongo låg på samma skyddsnivå som Sverige? Räcker det att bevara 4-5 procent av Borneos eller Amazonas regnskog för framtiden och bruka resten?”
Det är en imponerande bok som nu utkommit. Jag möter många skogskämpar som jag träffat genom åren. Där är förstås Rolf Lundqvist, denna vandrande encyklopedi över skog, ekologi och skogskultur. Han arbetar sedan en tid på en bok om vallflickornas ristningar i tallskogarna. Och där är en den outtröttlige Göran Rönning, som ett tag alltid försökte få ut med mig ut på tjäderspaning i Flodaskogarna (jag tackade tyvärr alltid nej till denna aprilnätternas och aprilgryningarnas frysande upplevelse bland töjtallar som nu är nerhuggna). På en bild mäter han med tumstock dimensionerna på en uråldrig tall som ska gå till flis. Bara med den tallen försvinner biologisk mångfald ner i civilisationens enfald. Bengt Ehnström, entomologen, knallar runt i skövlade Nåsskogar och minns artrikedomen när han växte upp. Och så vidare. Jag kan icke räkna dem alla.
Där är förstås Rolf Lundqvist, denna vandrande encyklopedi över skog, ekologi och skogskultur. Han arbetar sedan en tid på en bok om vallflickornas ristningar i tallskogarna. Och där är en den outtröttlige Göran Rönning, som ett tag alltid försökte få ut med mig ut på tjäderspaning i Flodaskogarna (jag tackade tyvärr alltid nej till denna aprilnätternas och aprilgryningarnas frysande upplevelse bland töjtallar som nu är nerhuggna.
Här är också nya bekantskaper. Linnea Helmersson sitter på bussen på väg hem till Öje, där hon växte upp, men vågar knappt titta ut över skogslandskapet. Hon ser hur skogen blir till virkesåkrar. Man har till och med, suckar hon, slutat att spara den där tunna bården av skog mellan hygge och väg som man tidigare gjorde. Bygdens kulturella historia därmed faller i glömska: ”Kunskapen om skogen var av ett helt annat slag än idag; man visste vilket träd som passade till fönsterbågar och vilket som skulle passa till yxskaft”. Hon hör sin pappa säga: ”Jag har alltid trott att jag skulle kunna ägna ålderdomen åt att vandra i skogen och njuta av fågelsång. Istället riskerar jag att bryta benen när jag kliver över hyggen. Och i den skog som finns kvar är det inte många fåglar som sjunger nu för tiden.”
Jag tycker att alla naturintresserade i Dalarna (och i Sverige!) borde skaffa sig den här boken. Den berättar om en lång historia för att rädda skog och mångfald. Den berättar om fler misslyckanden än framgångar, ja, men den bevarar nödvändiga minnen av motstånd och kamp och pekar på vad som behöver göras: helt skydda mer skog och befria mer skog från hyggesbruk.
P.S. Boken är tryckt på papper från Europa enligt tysk certifieringsstandard där man inte får kalhugga lika brutalt som i Sverige. Den är dessutom tryckt med solcellsel!
Kan bara börja med sista stycket..
1. Är det bättre att importera papper, samt vi kalhygger inte i huvudsyfte för att få fram pappersmassa, vilket i första hand kommer från gallringar och de översta klenaste stockarna vid avverking (Klar kunskapsbrist)
2. Om solcellen kommer från Kina är risken överhängande stor att den cellen tillverkats under miljövidriga förhållanden och att solceller i Sverige är kontraproduktivt, om det är minskning av CO2 och växthusgaser man vill åt (livscykelanalys). Sverige har en av världens CO2-renaste elproduktion, varför försämra den?
Fortsätter saker och ting som idag kommer inom fem till femton år kanske 95 procent av dalaskogen att bestå av virkesåkrar; ett industriellt landskap tömt på folk där stora skogsmaskiner rör sig dag och natt (på natten kan det faktiskt se direkt kusligt ut när strålkastare rör sig mellan stammarna)
Folk flyttar för att det blir svårare och svårare att livnära sig på vad skogen ger, samt att ogilla skogsmaskiner för att de kan upplevas som kusliga är ju rent o skärt känslomässigt. Okey om det skulle kunna hävdas att man bör ta hänsyn till djuren, om man kan mäta av någon markant ökad stressnivå genom att ha igång mskinerna dygnet runt. Men under vintern när marken bär så har vi brist på solljus och då behöver man kompensera för det. Men att dra in känslor, då är man inte saklig i debatten.
Hon hör sin pappa säga: ”Jag har alltid trott att jag skulle kunna ägna ålderdomen åt att vandra i skogen och njuta av fågelsång. Istället riskerar jag att bryta benen när jag kliver över hyggen.
Ännu mer känslor, motfrågan blir hur enkelt det blir att ta sig fram i en urskog?
Och som Sebastian Kirppu påpekar i en av texterna: ”Hur skulle det bli om länder som Brasilien, Indonesien eller Kongo låg på samma skyddsnivå som Sverige? Räcker det att bevara 4-5 procent av Borneos eller Amazonas regnskog för framtiden och bruka resten?”
Ja nu skulle sakta men säkert gran och tall iaf ta över allt om människan inte skulle påverka och dessa träslag är naturliga i den svenska faunan och inte som sockerrör, sojabönor eller palmoljeplantage i regnskogen. Men visst kan jag se en poäng i det han menar. Dock med stort DOCK riskerar varje skogsägare som öppnar upp för en ökad mångfald, att få sin mark beslagtagen och få marken omgjord till Naturreservat. Den som idag vill, blir inte uppmuntrad, utan får ist besök av folk som till varje pris vill finna någon biotop för att kunna förhindra varje chans till avverkning. Här verkar SNF blinda för vad deras agerande leder till.
Ne det är direkt skrämmande hur mycket brister som det verkar finnas i denna bok, vilket denna artikel är skriven om. Varför tar man inte med data från Riksskogstaxeringen där det framgår att skogen har ökat från 1700miljoner kubik år 1923 till 3300miljoner kubik idag. http://62.13.72.13/fb/SkogsEko/980299_SkogsEko/HTM/index.html#4
Kan inte tänka mig att man i boken tagit med att SNFs egna skogsmarker sköts som vilken skog som helst med kallhyggen. https://skogsforum.se/viewtopic.php?p=376061#p376061
De skiter i det blå skåpet och kommer undan med det. Inte okey.
Jag anser att debatten måste baseras på fakta och var aktuell till hur det förhåller sig idag.
Min personliga åsikt är att det har varit betydligt värre i skogen och att det nu är betydligt mycket bättre, med ökad kunskap och erfarenheter. Mångfalden i svensk skog går åt rätt håll. Vad tycker ni?
//Henke månskensskogsbonde
De lever i någon slags idealiserad tidsepok när inte människan brukade skogen ....... kanske då vi var jägarfolk .... 
Kort information om skogsforum.se