Jag har bott hela mitt liv på samma gård och vill inte se den försämras (växa igen).
Minns väl hur det såg ut i min barndom, hur öppet det var, löv och barr om vartannat, som barn lekte man, cyklade, red på häst och senare körde trimmad moped lite varstans.
Nu gör barnbarnen nästan sammalunda (inga hästar) i stället fyrhjulingar.
Låta åkrarna växa igen känns som att häda, se stenmurar omgärdade av barrskog - nej för f*n.
Mossodlingarna planterade jag dock igen så fort jag köpte gården.
Plantera igen dem innan de sjönk för mycket och blev sura, har nu ståtlig, snart mogen granskog.
Detta var något som jag blev rådd till av expertis och i efterhand har jag funnit att det var rätt beslut.
Självklart ska man se framåt och utnyttja de möjligheter som ges, men även se bakåt hur landskapet såg ut när man var barn.
Monokulturer i all ära men ack så tråkigt det blir, och vi kanske biter oss själva i svansen.
Stödpengarna anser jag har mig god rätt till eftersom jag håller renarna rena, brukar marken skonsamt.
Å andra sidan är det småpengar som man både kan ha och mista om man inte vill bry sig om hur landskapet ska se ut, vill man att det ska buskas igen och se anskrämligt ut är det upp till var och en - men i mitt tycke en dödssynd.
För övrigt tror jag inte det är helt enkelt att få upp någon kvalitetsskog på odlade inägor, krävs nog en stor arbetsinsats, eventuellt hägn för vissa arter.
Rotar inte grisen kanske dovhjorten/rådjuren förstör planteringarna.