Fredrik Reuter skrev:Sveriges radio har ett inslag med kvinnliga studenter på SLU i Umeå som vittnar om en sexistisk miljö på skolan och även könsdiskriminerande inslag hos personalen.
Lite svår diskussion det här att föra på ett forumet. Men vi har ju gett oss på såna ämnen tidigare med ofta lyckat resultat (tänker på hålla god ton och fakta och sånt). Så sent omsider tänkte jag försöka ge ett bidrag.
Har en i familjen som ganska nyligen gick på SLU i Uppsala. Har förhört mig lite hur det var och visst är det lite "grabbigt" men inget hon ville kalla trakasserier. Kanhända det är lite grövre på de mer rent skogsinriktade skolorna. Däremot så vidimerar hon till fullo hur det är att vara tjej på en krog eller så. Där är tafsande och läskiga kommentarer vanligt och något "man får räkna med".
Hur himla trist är inte det?
Men eftersom tråden också vidgats till att omfatta hela Metoo-diskussionen (någon som varit med här på forumet några år som är förvånad?) så några personliga reflektioner känner jag ett ohejdbart behov av att få avge.
Jag gör det i pedagogisk punktform.
* Hela debatten som kommit igång är bra och en sån där nödvändig genomvädring. Följer den för egen del enbart genom "traditionell media" då jag tyvärr fortfarande inte begriper riktigt vad alla de där vittnesmålen och inläggen finns?
* Det är förstås vedervärdigt om några personer "hängs ut" och bli anklagade/misstänkliggjorda på felaktig grund.
Men det är en annan diskussion ändå.Samtidigt så kan man ju inte ställa en hashtag till svars för det, eller hur? Man får helt enkelt ge sig på den som publicerar felaktigheter om det går att visa.
* Kollektiv ansvar för män brukar ju dyka upp ibland när män och kvinnors relation till varandra är uppe för diskussion. I det här fallet så är det tveklöst så, tycker jag, att vi män har ett gemensamt ansvar. Inte för vad en del män har gjort, och säker kommer fortsätta göra. Nej förstås inte så, men väldigt mycket för att säga ifrån om man själv är med i en situation där den kvinna utsätts för trakasserier. Men också som flera varit inne på tidigare, att inte skratta med när "roliga" skämt och kommentarer dras. Visa tydligt avstånd. Känner också ett stort ansvar i att vara ett föredöme för min son och stärka min dotter i att inte "ta sånt". Tror mig har lyckats väldigt bra där. För mig är det enkelt att känna sig engagerad, för kan bli tokig bara av tanken på att min dotter ska behöva uppleva sånt som beskrivs på jobbet. Eller någon annanstans heller, men jobbet känns helt vedervärdigt.
* Har jag sagt eller gjort något klandervärt själv då? Ja det har jag säkert även om jag inte har någon sån där alldeles klar bild av det, men jag är ett "barn av min tid". Det är därför den här typen av stora moraldiskussioner är så bra, man får en chans att utveckla och förnya sin egen syn på vad som är "normalt" eller inte. Inte minst när det gäller frågor som vad som ligger i begrepp som alla människors lika värde.