totte skrev:Jag finner det lite märkligt att det man kan bli så upprörd över att en text säger exakt vad som alltid gällt i den hävdvunna allemansrätten.
Som information till de som inte följt med eller vet så är vi numera med i EU sedan ett antal år sedan och då gäller EU:s bestämmelser även för Sverige:
När europakonventionen om mänskliga rättigheter införlivades med svensk rätt 1994, ändrades även bestämmelserna om egendomsskydd i den svenska regeringsformen. Där skrevs då bl.a. att det allmänna inte får inskränka användningen av mark eller byggnad, utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Det tillfogades även en mening med oklar betydelse om att "alla skall ha tillgång till naturen enligt allemansrätten oberoende av vad som föreskrivits ovan".
Det är således i grunden frågan om en intresseavvägning mellan allmänna och enskildas intressen. I denna avvägning är den s.k. proportionalitetsprincipen vägledande. Den innebär att en inskränkning i någon enskilds rätt inte får vara mer långtgående än vad som är nödvändigt för att nå syftet med inskränkningen. Syftet måste vara legitimt, och om det finns alternativ, skall det minst ingripande alternativet väljas. Europadomstolen använder uttrycket necessary and appropriate.
Den andra kritiken man kan rikta mot allemansrätten gäller rätten till en rättvis rättegång. Enligt konventionen skall var och en vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter vara berättigad till en oavhängig och opartisk domstol.
Enligt Brottsbalken är det förbjudet att utan lov tillgodogöra sig vissa naturalster, och det är även förbjudet att olovligen gå över tomter, planteringar och andra ägor som kan skadas. Sådana brott kan emellertid åtalas av åklagare endast om det är påkallat av särskilda skäl ur allmän synpunkt. Den som blir utsatt för intrånget är således inte garanterad en rätt att få sin sak prövad inför domstol, såsom konventionen kräver.
Vidare handläggs överklaganden angående allemansrätt och strandskydd i miljödomstolarna av s.k. miljöråd. Dessa är inte lagfarna och har en dubbelroll som en slags allmänhetens advokat och domare som gör att miljödomstolen knappast kan betecknas som opartisk.
Det lades fram en doktorsavhandling i Linköping om Allemansrätten och markutnyttjande. Doktoranden har studerat ett antal rättsfall från senare år och kommer till slutsatsen att allemansrätten inte skall anses vara en inskränkning i äganderätten. I stället menar man att den markägare, vars mark undandras allemansrättslig tillgänglighet får förmånen att få sin äganderätt utvidgad samt att bevisbördan för detta ligger på markägaren. Avhandlingen refererar över huvud taget inte till europakonventionen. Tyvärr är detta en inställning som är mycket spridd, såväl bland allmänhet som bland politiker och myndigheter.