Att må "dåligt".

Kanske ingen som kommer att läsa detta mer än moderator. Är det olämpligt på något sätt så försvinner det väl ut i cyberrymden. Men som rubriken antyder: att må dåligt. De flesta kommer aldrig att uppleva detta medans andra kan nosa på det någon gång i livet. Och en del "trillar" dit. Det har jag gjort och vill inte och kan inte förklara det närmare än så. En dag tog det stopp och jag upplevde det som att förlora fotfästet i livet. Jodå jag har jobb, fru och barn. Skogsgård, hästar och hundar. Allt jag önskar mig i livet tycker jag. Känner bara hopplöshet över alltihop på något sätt. Kan inte förklara det bättre än så. Har vart hos farbror doktorn och fått en massa piller. Piller som man till en början mår ännu sämre av, men kanske jag ser en öppning mot ett vanligt liv igen. Faktiskt det som har hållt mig mest under armarna när jag kippat efter luft är hundarna (måste ju rastas) och skogsforum. För här hänger jag dagligen när jag orkar ta in något. Längtar ut ibland till skogen för att göra nåt vettigt, men dit är det nog en bit till. Ska försöka ta mig samman nu och gå ut med hundarna.

Ett svar till mig själv eller ett litet tillägg. Känner att där jag hämtar kraft och finner ljuspunkt i tillvaron är faktiskt skogen. Härligt att få vistas i skogen och hämta "luft". Kanske därför jag skrev av mig här i Skogsforum.

Tappa "fotfästet" kan hända oss alla i olika skeden av livet . Har själv genomgått en cancerbehandling för 10 år sen och då tog livet en "paus " , hämtade då kraft hos min familj och i skogen . Orkade vara med litegrann på älgjakten och det gav energi . Var även och skogsdikade lite åt en kompis när orken infann sig , var skönt att ha nåt vettigt att göra å inte bara vara sjuk . Finns mycket kraft att hämta på en stubbe med en kopp kokkaffe å en bulle . Skönt att du träffat doktorn och fått lite hjälp , sen kan det nog hända att man får mixtra rätt mycket innan "pillren" hjälper . Gäller nog som alltid att försöka fokuser på de små glädjeämnen i livet för att klara de stora motgångarna . Hoppas att allt sakta går åt rätt håll . Koka lite kaffe ta hundarna och ut på en skogspromenad .

Det är vanligare än du tror att människor mår dåligt och att livet stannar för dem. Ta det lugnt och vila där du är så småningom går det framåt. Något citationstecken behövs inte runt dåligt. Se framåt och ta en dag i taget

Helt klart tydliga symptom på att gå i VÄGGEN. Lika lång tid som det tog för dig att hamna där lika lång tid tar det minst att komma tillbaka.
Rätt doktor som skriver ut rätt medicin är lösningen, och medicinen behöver inte enbart bestå av piller.
Läkarna har svårt att förstå just detta med att "gå i väggen", forskningen är fortfarande i sin linda.
Oftast är det kroppen själv som ska och kan frambringa "lyckopillret" - eller dessa lyckokänslor/känslor av välbefinnande. Men hur?
Hård fysisk träning kan vara ett sätt att få kroppen att tillverka dessa välbefinnande hormoner - absolut inte vila, detta är det absolut sämsta du kan utsätta din kropp för.
Även låta hjärncellerna motionera, intensiva diskussioner och eller lösa problem.
Börja med HÅRD motion (3 timmar på ett gym VARJE dag) därefter gör precis det du känner för och kan/orkar.
ALLA s.k. måsten ska du skjuta på - det är en dag i morgon också - och är det inte det så spelar det ingen roll.
Ytterst sällan man fysiskt går i väggen, det är psykiskt och hjärnan är det INGEN som ännu förstår sig på.
RIKTIGT fysiskt trött = du sover bättre och kroppen (hjärnan) får chans att rehabilitera sig.
En riktig "skitstövel" (egoist) går sällan eller aldrig i väggen, men däremot de som OMEDVETET har pressen på sig att vara duktiga - eller ska stå till lags - ställa upp på allt .

Att gå på gym låter vedervärdigt. Men lite manuell huggning i något vedbestånd utan något som helst krav på att få ihop någon volym eller att det ska bli färdigt någon gång. Det är medicin!

Att gå på gym ÄR vedervärdigt. Provade lite av den varan när jag hade ryggproblem senast ..... men sjukgymnasten ordnade rehabprogram utan gymövningar, vilket jag uppskattade mycket
Tillbaka till trådskrivaren. Jag hoppas du kommer tillbaka till hur du var före du började må dåligt. jag håller med andra som menar att bara vara i skogen i sig självt är läkande för kroppen.

Jag jobbade för ett antal år sedan med en farbror som hade varit i väggen. Han berättade att han brukade vara i skogen och hugga en tank eller om det vart en halv tank. Hur som helst slutade det med att han satt på en stubbe och grät varje gång.
Iaf så var han mer eller mindre frisk när jag jobbade med han. Så det finns alltid en ljusning.
Problemet var att vi låg borta på jobb och vi andra ville jobba in fredagen medan han satte sig på tvären. Efteråt fick jag reda på att han helt enkelt inte orkade och när man fick reda på hur allt låg till så hamnade allt i ett annat ljus.
Det jag försöker få fram är att jag tror det är viktigt att tala om för folk runt omkring hur det ligger till ingen vinner på att du går och sväljer en massa krav som folk ställer på dig i ren ovetskap. Dom blir bara irriterade och du mår bara sämre.

Som övriga säger så är det vanligare än man tror.
Själv jobbat i köpcentrum med telekom under 5-6 års tid och kände att jag var nära att trilla dit. Testade att sälja annat men trivdes inte där heller, mycket tankar som tar musten av en och även aggressiva kunder.
Började då jobba i skogen och insåg vilket lugn som infann sig i kroppen. Man blir trött kroppsligt och inte psykiskt. Intresset för den egna skogen kom och nu är man fast. [emoji3]

Nog viktigt att får stanna upp i livet, tänka efter vad som är bra för en själv, vad man vill prioritera. Man kan gå och prata med någon men till slut är det bara en själv som kan ändra på det.

Ta en dag i taget så fixar du detta! [emoji3]

Bra du delar med dej, det är nog fler än man tror som är "deppade", mer eller mindre.

Bema, du ska sluta tänka på andra, tänk BARA på dig själv, helst sluta tänka överhuvudtaget - det är nämligen DÄR problemet sitter.. Låter bra att gå ut i skogen, men göra någon prestation - nää då kommer prestationskraven och då är du där du MÅSTE komma bort från.
Gör vad som helst bara det känns bra för ENDAST dig.
Försök vara egoistisk.

Om du är sjukskriven från jobbet så ta vara det och ta sågen och gå ut i skogen och glöm det du är sjukskriven från.
Med ett potentiellt livsfarligt verktyg i handen medan man gör något man gillar så måste man koncentrera sig på det som man har för handen och det är meditation.
Anställningar kan komma och gå men familj och skog består.
Ta en funderare på om anställningen/jobbet är det som måste revideras för att få balans.

Det är mycket mycket vanligare än du tror. Uppemot 50% drabbas nån gång i livet, något fler tjejer än killar. Jag har själv varit där. Gick in i väggen som lokförare, såpass grovt att jag fick skola om mig för att komma tillbaka till arbetslivet igen. Det är en kamp, men man kommer igenom den, jag lovar. Går du hos nån bra psykolog? Gå till nån som kan KBT ordentligt (ingen ST-läkare, det misstaget gjorde jag, det var kass, och ärligt talat ingen "riktig" psykiatriker heller, det är inte riktigt deras jobb), och varva det med samtalsterapi. Det hjälper oerhört mycket att bara få prata av sig, faktiskt, även om man inte tror det. Har du råd så gå gärna till en privat psykolog, dom lever på att göra sitt jobb bra. Psykologerna på sjukhusen kan vara en aning hit and miss i mitt tycke, även om det säkert finns dom där som gör ett bra jobb också.

Eftersom du har börjat medicinera (inget fel med det, men det är ingen självklarhet idag) så tänk på att vara noga med att inte glömma dagar, och sluta absolut inte tvärt om du börjar känna dig bättre. Då blir det nämligen inte så, hm, bra.. Jag har provat.

Du kommer ha bra dagar och sämre dagar, men det viktigaste att tänka på är att du inte måste göra nånting som du inte orkar eller vill. Känner du att du vill gå ut och såga ner ett träd, så gör för all del det, men inte för att du måste, utanför att du vill. Samma sak med promenader, motion är bra, men orkar du inte så måste du inte.

Det här grejar du, det gäller bara att ge det den tid det behöver.

Ja, du är inte ensam... Alla kan vi trilla dit. Nu var det längesedan jag var där, så det blir bättre.

Men det tar tid, tid och åter tid. Så låt det ta tid och få din omgivning att förstå och accseptera att det tar tid.

En massa tid!

Att det är något fler tjejer än killar kan ju också bero på att det det är omanligt och lite skamligare för en man att erkänna att man har problem.
Sedan ska man ha tur i sina kontakter med vården "personkemi" är nog 100% när det gäler den här frågan.
Kyrkan har ju diakoner och präster som inte tar betalt och dit man kan gå utan att behöva vara medlem i någon kyrklig församling eller för att diskutera trosfrågor.
Och jag tror att dom gör sitt bästa att bara vara medmänniskor utan att försöka indoktrinera om du saknar kristen tro och har du en tro på gud så kan det kanske vara ett +.