När både fåglar och ”blommor” i praktiken undantas låter det som att regeringen nu helt enkelt tagit bort skogsägarnas artskyddsproblem. Inga stopp, inga långa processer, inga risker för att en avverkning faller på en enskild art. På pappret ser det ut som det besked många skogsägare väntat på.
Men här behöver man nog ta sig en funderare. När en lösning presenteras som helt friktionsfri finns det nästan alltid en hake – och här är det troligtvis flera. Förslaget bygger på antagandet att EU-rätten inte kommer att stå i vägen, att certifieringssystemen inte påverkas och att svenska domstolar tolkar reglerna precis som regeringen hoppas. Erfarenheten visar att så brukar det inte alltid bli.
Risken är därför att det som nu framställs som en trygg och generös lösning i stället blir ett system som faller sönder så fort det möter verkligheten utanför den svenska lagtexten. Och när det händer är det troligtvis inte regeringen som får ta smällen, utan skogsägaren som litat på att regelverket faktiskt höll samman.
Huvudidén är att skapa ett svenskt system där skogsbruket undantas från hinder som tidigare uppstått kring arter som knärot och bombmurkla. Lösningen är att dela in arterna i två kategorier: EU-skyddade arter, främst fåglar, och nationellt fridlysta arter som regleras av svensk lag.
Skillnaden mellan grupperna blir direkt avgörande. Fåglar skyddas av EU:s direktiv, och där finns inget smidigt sätt att sänka skyddsnivån. För att ändå skapa utrymme skriver regeringen in att skogsbruk normalt inte anses ha uppsåt att skada dessa arter. Tanken är att så länge skogsägaren inte avser att skada en fågel, ska det inte vara brottsligt. Men EU-rätten har sedan länge slagit fast att även oavsiktlig skada kan vara förbjuden. Konstruktionen riskerar därför att falla vid en prövning.
För växter och svampar används paragraf 9 b. Den innebär att skyddet upphör om artens bevarande avsevärt försvårar pågående markanvändning. Naturvårdsverket konstaterar att kostnaden för hänsyn därmed blir helt avgörande. Samtidigt vill regeringen bara ge strikt skydd åt arter som redan är akut hotade, vilket gör att sårbara arter faller utanför – trots att det oftast är just där förebyggande arbete gör störst nytta enligt myndigheten.
Naturvårdsverket lyfter dessutom en central punkt: i Rödlistan 2025 anges rationellt skogsbruk som ett av de främsta hoten mot flera av de berörda arterna. Samtidigt föreslår regeringen att just detta skogsbruk ska undantas från reglerna. Myndigheten menar därför att förslaget inte stämmer överens med den faktiska “hotbilden”.
Det här leder in i glappet mellan svensk lag och EU-rätten. Regeringen kan ändra hur brott ska bedömas i Sverige, men de kan inte styra hur förvaltningsdomstolar eller EU tolkar frågan. Om myndigheterna bakbinds av den nya lagen kommer miljöorganisationer troligtvis att gå direkt till Bryssel. Risken är då att Sverige fälls för att inte följa direktiven. För skogsägaren kan det innebära att en avverkning som gjorts i god tro senare bedöms som felaktig enligt EU-rätten. Eftersom skogsägaren faller under “Polluter Pays” så lutar det åt att den samme blir ansvarig för återställningen.
Utöver detta finns certifieringarna, och de är ofta snabbare än både riksdag och EU. FSC och PEFC baseras inte på svensk lag utan på internationella samt nationella kriterier och Rödlistan. Om svensk lag öppnar för avverkningar som certifieringen förbjuder kan skogsägaren stå där med ett regelrätt godkänt hygge, men ett certifikat som ryker. Ett certifikat som skapats tillsammans med både skogsägare och skogsindustri.
Det finns samtidigt en betydligt mer hållbar väg än att försöka runda själva problemet. En stor del av dagens konflikter beror på att miljöorganisationer överklagar så kallade nollbeslut – inte för att skogsägare gör fel, utan för att myndigheterna inte hinner granska ärendena. Lösningen borde vara att ge Skogsstyrelsen resurser att bedöma artskyddet korrekt från början, i dialog med markägaren, och kombinera detta med en statlig budget för att ersätta de skogsägare som faktiskt inte får avverka. Rättssäkerhet kostar pengar, och det ansvaret ligger på staten.
Därtill vore det rimligt att införa en princip där ansvaret växer med innehavet. De stora skogsbolagen har både arealerna och de ekonomiska musklerna att hantera undantag. De borde därför bära det tyngsta ansvaret, medan familjeskogsbruket skonas från oproportionerligt stora konsekvenser när en art råkar finnas på just deras mark. Det hade varit en logisk väg framåt som både säkrar artskydd och behåller förtroendet för systemet.
Men en sådan lösning verkar inte finnas på regeringens karta. I stället ägnar man sig åt juridisk akrobatik på hemmaplan. Och här uppstår den mest besvärande frågan: varför lägger regeringen energi på att trixa med svenska förordningar i stället för att hantera problemet där det faktiskt avgörs – i EU:s direktiv?
Om regeringen verkligen tror att dagens artskydd är ett hinder som kan avskaffas, då borde nästa steg vara att ta striden i Bryssel. Att bygga allianser, driva frågan öppet och försöka ändra reglerna där de faktiskt beslutas. Det vore den raka och ärliga vägen för en regering som menar allvar.
Men det sker inte. Det förefaller knäpptyst i Bryssel (de hade ypperligt läge när de ändå nu lobbar för att minska vargens betydelse). Sannolikt för att regeringen vet att det är en strid som inte går att vinna – och kanske också inser att direktiven i grunden behövs. Att i det läget sälja in en nationell ”lösning” som man vet strider mot den internationella verkligheten gör att hela konstruktionen ekar falskt. Det är inte bara ett luftslott – det är ett luftslott man redan vet kommer att blåsa bort.
Och när det sker är det varken industrin eller politikerna som står kvar i ruinerna. Det är sannolikt skogsägaren.
Logga in för att se de bilder eller dokument som författaren har laddat upp.
Du måste vara medlem för att logga in. Det är gratis att bli medlem och registreringen går fort, Välkommen!
Skapa konto
MvH Fredrik (tidigare admin@skogsforum). Rapportera virke i vår nya virkesrapport! Det finns inga dumma frågor! Var med och diskutera skog!
