Skogsflorans återetablering - - - - -, ett förtydligande

Det här är egentligen ingen ny tråd, utan ett förtydligande till min tidigare tråd ”Skogsflorans återetablering efter kalavverkning”.
I tråden använde jag vid flera tillfällen benämningen ”skogsfolket”. Några av er såg något negativt i denna benämning. Inget kunde vara mer fel. ”Skogsfolket” är ni som äger skog, vårdar skog, hanterar skog, kan skog. Så menade jag. Mitt intryck från den skriftliga kommunikationen med er i trådarna är att ni innehar en oerhörd kunskap i skogliga frågor, naturligtvis långt över mina egna. Jag är djupt imponerad. Det är bara på ett par punkter där vi inte är överens. Och där kommer vi aldrig att mötas. Punkterna stavas ”kalhygge” och ”markberedning”.
När vi kommer till skogliga frågor ser min ”värld” ganska annorlunda ut än er. Ett par bildspel, som jag sammanställt, speglar till viss del mitt förhållande till, min känsla för, skogen och naturen.
I bildspelet ”Värmlandsblomster” är nio av tio bilder tagna i mölnbackaområdet norr om Karlstad. Några faktiskt i den skog där ”Mölnbackagranen” står; en bekanting här på Skogsforum. Länken till bildspelet är:


I ”Vackerheten i naturen” ställer jag frågan: ”Varför är det mesta så vackert i naturen, i färger och former?”. Länken är:

Inte tror jag att några tog illa upp att bli kallad skogsfolket.
Punkten kalhygge; har funnits i alla tider genom stormar och bränder. Brandnävan tex är en art som kräver bränd jord för att gro.
Jag tror att mindre hyggen är enbart fördel för marken så den kan lagra ny näring.

Är en markberedning gjord på rätt sätt på rätt mark så syns inte spåren efter 10år. Sen kan jag hålla med dig att på vissa typer av mark så markbereds helt i onödan, tex på magra åsar.
Tror inte att privata skogsägare skulle komma på tanken att markbereda på åsarna där det fullkomligt sprutar upp plant.

Orkideerna har väl aldrig funnits i större antal iom att dom är kräsna på växtplats.
Jag var medlem i SNF i ganska många år innan jag gick ur pga detta eviga hackande på att alla fel i naturen berodde på skogsägarna.
Vet att de flesta privata skogsägare är måna om marken dom äger så missbruka och förstöra den är inte till deras fördel.
Mvh halvproffs.

håller med er båda om "skogsfolket".. det är en ganska smickrande skrivelse om alla som äger eller jobbar i skogen, eller varför inte bara runt omkring skogsbruk..

blir dock lite fundersam vilken syn som gömmer sig under detta om "kalhyggen" för att hyggen är livsviktiga för alla växter och djur,,, men du kanske menar mera dessa stora vidöppna vidder som skogsbruket har öppnat?

ge oss gärna en lite mera vidsträckt bild över dina åsikter och funderingar..
jag lovar att inte vara en stymmeltomte och störa men vill ha mera fakta och förståelse....

Ett litet urval av det fina som finns i naturen.
Har aldrig sett så många olika fjärilsorter och i så stora mängder. Är det fjolårets varma sommar som är orsaken?

åh blötgubbar med ostkaka.....

Ja, jag menar de jättestora hyggen man ofta ser på bolagsmark. Jag läste någonstans om att naturfolken på Nya Guinea aldrig gjorde större avverkningsytor, lyckor, än att omgivande skog under någon del av dagen kastade skugga över området. Detta hindrade total uttorkning. Något att tänka på, kanske.

experiment pågår ju över så kallad luckhuggning, där man hugger luckor i beståndet och efter att skog kommit upp avverkar man omkring liggande bitarna. då får man ett schack mönster med både ung och gammal skog....

Det tycker jag låter alldeles utmärkt.

ja alltså har man både tiden och skiften som klarar detta så varför inte,... men det bör vara ganska rejäla fastigheter för att klara av den ekonomiska delen.....

Luckhuggning blir ett fördärv. Men däremot "remshuggning" har jag tillämpat ibland. Man hugger av en remsa på kanske 20 meters bredd och så lång som det naturligt går att få till den. Efter ett par år och efter självföryngring och ev hjälpplantering i remsan så hugger man en remsa till.

iden låter säkert jättebra men jag undrar jag vad som händer med virkesflödet under tiden, för om alla börjar med denna metod så minkar virkesflödet och då blir industrin lidande... och därigenom också vi skogsägare..skattebetalare....

tror tyvärr även att växter och arter blir lidande med.... men säker är jag inte.
men det finns en man minst på forumet som mest troligt vet,,,,nämligen Lars...the superman.

Mange utrolig flotte bilder! Og gjennom tråden her kommer det fram hva du mener. Ingen kan vel si at kalhygge er vakkert, ej heller markberedning, men eftersom markberedningen gjer flere års raskere återtilvekst, så gjør jeg det. Da flekkberdning med min gravemaskin på mine små hyggen, -0,5-2 ha er det terrenget her tillater.
Bildenes kvalitet viser nok at du tilhører den ene prosenten som har størst botanisk kunnskap. Den gjennomsnittlige turgåer har ikke det, og jeg erfarer at en mosebelagt "pelarsal" er hva dom fleste setter högt å gå tur i. Med en veg der det er lett å gå.
Men som skogsfolk vil vi gjerne ha tips om du har observert hensyn man kan ta som ivaretar naturverdier ved skogens skjøtsel.
OH

Såväl "luckhuggning" som "remshuggning" låter mycket intressant. Att det experimenteras i "våra" skogar för att få fram skötselalternativ är riktigt inspirerande. Jag anar en ljusning, att en liten eftertänksamhet börjar skönjas has "skogsfolket". Synd bara att det tar så lång tid innan vi ser utfallet av experimenterandet. Det ligger ju i sakens natur.

Det är inget nytt i och för sig men jag tror att fler och fler börjar inse att Snfs vulgärpropaganda mot de privata skogsägarna är mycket långt från sanningen.
De där stora hyggen som ser ut som något taget ur Fallout 4 hittar man mest i statens skogar eller hos storbolagen.
Men med tiden så tycks fler och fler "miljömuppar" inse hur vilseledda de blir av Snf. Det är inspirerande.
Med Snf ute ute ur bilden numera så ökar förutsättningarna för en än bättre skogsförvaltning.
Tror vi kommer få ett bättre diskussionsklimat där de med djupa kunskaper i skogens biologi och förutsättningar, i samverkan med alla de 300 000 + privata skogsägarna kommer åstadkomma ännu mer.
För egen del så har vi i vår familj ett nära och förtroendefullt samarbete med lokala, djupt kunniga, personer som kan "allt" om både flora och fauna.
Ömsesidigt förtroende och verklig respekt för varandras utgångspunkter och möjligheter.
Det är modellen.

Det här låter bra, förhoppningsfullt vill jag säga.