En skogsbondes syn på gremmeniella
Postat: mån 05 nov 2018, 10:00
Bland Skogsforums medlemmar finns oerhört mycket kunnande och erfarenhet. Det har jag fått erfara i mina trådar. Skulle vara intressant att veta vad ni har att säga om nedanstående artikel. Hade skogsbonden rätt?
En liten berättelse om skog.
Det var för några år sedan, när gremmeniellan härjade som värst i våra skogar, som jag träffade honom vid en av mina skogsutflykter på Haftahedarna. Som skogsbonde hade han efter bästa förmåga skött sin ägandes skog i många decennier. Vi satte oss ned på var sin stubbe och resonerade om allehanda vardagliga ting. I väster, på andra sidan en starrbeväxt myr, som nu i hösttider lyste gul, reste sig en skogig bergssida, dock rostbrun av gremmeniellaangrepp. Ljudet av skogsmaskiner hördes och norrifrån växte sig ett kalhygge stort.
Efter en stund lyfte bonden blicken mot bergssidan och säger: ”Det är beklämmande att se hur illa skogen behandlas i dag och det av folk med utbildning och som är satta till att sköta skogen. Som de nu bär sig åt gör de skogsnäringen en stor otjänst på lång sikt. De skulle avvakta en tid och inte hugga rent med en gång. Gremmeniellan har alltid funnits och slagit till med jämna mellanrum. På min tid lät vi skogen stå kvar. En viss andel av tallarna dog visserligen, men de flesta överlevde. De tallar som blev kvar blev effektivt kvistrensade på stammens nedre delar där genomluftningen är dålig. Kvar blev en liten toppställd krona. I takt med att träden fortsatte att växa vallades så småningom de små kvistresterna över och resultatet blev en näst intill kvistfri och rak stam, utmärkt som sågvirke”.
På hemvägen vandrade jag genom pelarsalar av högstammig tallskog, sådan skog man än i dag kan finna på Haftahedarna. Jag kunde då inte låta bli att tänka på bondens ord.
En liten berättelse om skog.
Det var för några år sedan, när gremmeniellan härjade som värst i våra skogar, som jag träffade honom vid en av mina skogsutflykter på Haftahedarna. Som skogsbonde hade han efter bästa förmåga skött sin ägandes skog i många decennier. Vi satte oss ned på var sin stubbe och resonerade om allehanda vardagliga ting. I väster, på andra sidan en starrbeväxt myr, som nu i hösttider lyste gul, reste sig en skogig bergssida, dock rostbrun av gremmeniellaangrepp. Ljudet av skogsmaskiner hördes och norrifrån växte sig ett kalhygge stort.
Efter en stund lyfte bonden blicken mot bergssidan och säger: ”Det är beklämmande att se hur illa skogen behandlas i dag och det av folk med utbildning och som är satta till att sköta skogen. Som de nu bär sig åt gör de skogsnäringen en stor otjänst på lång sikt. De skulle avvakta en tid och inte hugga rent med en gång. Gremmeniellan har alltid funnits och slagit till med jämna mellanrum. På min tid lät vi skogen stå kvar. En viss andel av tallarna dog visserligen, men de flesta överlevde. De tallar som blev kvar blev effektivt kvistrensade på stammens nedre delar där genomluftningen är dålig. Kvar blev en liten toppställd krona. I takt med att träden fortsatte att växa vallades så småningom de små kvistresterna över och resultatet blev en näst intill kvistfri och rak stam, utmärkt som sågvirke”.
På hemvägen vandrade jag genom pelarsalar av högstammig tallskog, sådan skog man än i dag kan finna på Haftahedarna. Jag kunde då inte låta bli att tänka på bondens ord.
