Kalhyggesfritt är inte synonymt med blädning
Postat: mån 25 apr 2016, 09:09
Det skrivs och pratas allt mer om kalhyggesfritt skogsbruk. Många kommuner fattar beslut om att bedriva någon form av kalhyggesfritt skogsbruk, nu senast Motala kommun:
http://www.corren.se/nyheter/motala/har-ska-det-bli-hyggesfritt-om4076789.aspx
En sak som sällan kommer fram i den här diskussionen men som jag tycker är viktigt är vad "kalhyggesfritt" innebär? Det blir väldigt lätt underförstått så att kalhyggesfritt är samma sak som blädning eller kontinuitetsskogsbruk. Jag skulle vilje skapa lite reda i den här diskussionen och ger mig på att försöka definiera några begrepp som svingar i den här diskussionen:
Kalhyggesfritt
Det bör ju i praktiken betyda att när man avverkar skogen så tar man inte bort allt. Det ska fortfarande finnas så mycket träd kvar att det uppfattas som skog och inte ett som ett kalhygge. Frågan är väl då vart den gränsen går? Det kan ju upplevas olika av olika personer och bli föremål för subjektivt tyckande. Om man går till skogsvårdslagen antar jag att man kan hitta någon form av definition. Om man inte är tvungen att lämna en hyggesanmälan = kalhyggesfritt? (hyggen under 0,5 ha, successiv utglesning...) Kan ju vara ett smart sätt att slippa få sina avverkningsplaner publicerade av skogsstyrelsen
Utdragen föryngring
Det här är nog den vanligaste "kalhyggesfria" metoden som många kommuner använder. Här i Jönköping t ex (samma i Karlstad tror jag) finns mycket kommunal skog på sandiga tallmarker. Dessa skogar är tätortsnära strövområden och de hanteras med en lång föryngringsfas, kanske 20 år. Skogen glesas successivt ut och när de sista (nåja, några får står kvar som evighetsträd) tallarna avverkas så står de mer eller mindre i en 20-årig, ojämn och luckig tallungskog. Under den här utdragna föryngringsperioden har man fortfarande haft en hög tillväxt. Dels på tallskärmen som svarar bra på utökat utrymme och ger värdefulla kubikmeter av talltimmer. Sen allt mer tillväxt i ungskogen. Nackdelen här kan ju vara att det blir krångligare och dyrare att avverka lite åt gången inne bland ungskog som man vill vara rädd om. Och att nästa generation i alla fall börjar sin karriär som skog på ett ojämnare sätt än en jämnårig föryngring. Men kvalitén kan ju bli väl så bra och många av de skogsbestånd vi idag tycker är fina har nog inte alltid sett så sköna ut i ungdomen heller.
På många bättre och lite fuktigare granmarker går det också väldigt bra att göra en utdragen föryngring. Ni vet hur det brukar se ut ibland när det blir luckor i äldre granbestånd. Småplantorna sprutar upp ur backen. Om skogen slutavverkas dör de flesta småplantor p g a att det inte tål den snabba ljusomställningen. Granen är ju ett "skuggträd" till skillnad mot tallen. Det finns dock skogsägare som lyckas alldeles utmärkt med självföryngring av gran med utdragen utglesning av bestånden. Men samma gäller väl här som ovan, att det kan bli dyrare att avverka. Det finns t ex en tråd här om att avverkningen blir 28% dyrare i blädning:
Blädning 28% dyrare än trakthyggesbruk i avverkning
Sen kan man nog räkna med mer arbete för att ta reda på vindfällen under den utdragna föryngringsfasen. Har man otur och det kommer en Gudrun så finns risk att allt åker i backen...
Blädning/kontinuitetsskogsbruk
Att bläda en skog eller driva den med "kontinuitetsskogsbruk" är ett sätt att jobba kalhyggesfritt. Men det här ställer betydligt större krav på förutsättningarna för att det ska fungera om en av ambitionerna fortfarande är att vi ska producera virke. Utöver markens bördighet, trädslag och skiktning så är nog skogsägarens kunskap i ämnet det allra viktigaste. I den bästa av världar (som man ibland kan läsa om hos SNF eller andra förespråkare för kontinuitetsskogsbruk) så går man bara in nån gång ibland och skördar ut avverkningsmogna träd och sen fortsätter det att mata på underifrån med plantor, småträd, halvstora träd och ganska gamla träd som successivt växer in i grövre dimensioner. Så kan det säkert fungera när alla förutsättningarna är de rätta men vi kan inte utgår från att det fungerar överallt, alltid.
Dimensionshuggning
Den här avverkningsformen är en rovdrift där man betraktar skogen som en gruvnäring. D v s att man tar det som finns tills det är slut sen fortsätter man någon annan stans. Den tillämpas tyvärr fortfarande i vissa delar av världen och den tillämpades i Sverige när skogen började få ett värde som industriell råvara. Först var det sågverken som ville ha de allra grövsta, bästa stockarna och då högg man, körde ut och flottade de största träden. Sen kanske man kom tillbaka en gång till och tog fler träd som fortfarande gav sågbar stock. Kvar blev div underväxt och småträd som sedan inte förmådde att växa upp till en vettig skog. På många marker i norra Sverige växte istället tjocka humuslager som en isolerande filt över marken och den dåliga skogen växte allt sämre. Tills en domänverksgubbe som hette Joel Wretlind kom på att skogen börjar växa om man kalhugger och bränner (för det var ju så det fungerade när naturen fick ha sin gång).
Risken vi står inför nu är att vi p g a en god vilja att vara politiskt korrekta kombinerat med skogsskötselmässig okunskap riskerar att gå i den lågproduktiva dimensionshuggningsfällan igen. Om vi kör kontinuitetsskogsbruk på fel typ av mark, i fel typ av skog och avverkar för hårt för att det kortsiktigt ska gå ihop ekonomiskt.
Det skulle vara intressant att ta del av era erfarenheter när det gäller blädning/kontinuitetsskogsbruk och utdragen föryngring. Skriv här och mata på med bilder. De här frågorna är viktiga att diskutera för att vi ska hamna rätt med det framtida skogsbruket, som för övrigt har en egen tråd här:
Hur ser framtidens skogsbruk ut
http://www.corren.se/nyheter/motala/har-ska-det-bli-hyggesfritt-om4076789.aspx
En sak som sällan kommer fram i den här diskussionen men som jag tycker är viktigt är vad "kalhyggesfritt" innebär? Det blir väldigt lätt underförstått så att kalhyggesfritt är samma sak som blädning eller kontinuitetsskogsbruk. Jag skulle vilje skapa lite reda i den här diskussionen och ger mig på att försöka definiera några begrepp som svingar i den här diskussionen:
Kalhyggesfritt
Det bör ju i praktiken betyda att när man avverkar skogen så tar man inte bort allt. Det ska fortfarande finnas så mycket träd kvar att det uppfattas som skog och inte ett som ett kalhygge. Frågan är väl då vart den gränsen går? Det kan ju upplevas olika av olika personer och bli föremål för subjektivt tyckande. Om man går till skogsvårdslagen antar jag att man kan hitta någon form av definition. Om man inte är tvungen att lämna en hyggesanmälan = kalhyggesfritt? (hyggen under 0,5 ha, successiv utglesning...) Kan ju vara ett smart sätt att slippa få sina avverkningsplaner publicerade av skogsstyrelsen
Utdragen föryngring
Det här är nog den vanligaste "kalhyggesfria" metoden som många kommuner använder. Här i Jönköping t ex (samma i Karlstad tror jag) finns mycket kommunal skog på sandiga tallmarker. Dessa skogar är tätortsnära strövområden och de hanteras med en lång föryngringsfas, kanske 20 år. Skogen glesas successivt ut och när de sista (nåja, några får står kvar som evighetsträd) tallarna avverkas så står de mer eller mindre i en 20-årig, ojämn och luckig tallungskog. Under den här utdragna föryngringsperioden har man fortfarande haft en hög tillväxt. Dels på tallskärmen som svarar bra på utökat utrymme och ger värdefulla kubikmeter av talltimmer. Sen allt mer tillväxt i ungskogen. Nackdelen här kan ju vara att det blir krångligare och dyrare att avverka lite åt gången inne bland ungskog som man vill vara rädd om. Och att nästa generation i alla fall börjar sin karriär som skog på ett ojämnare sätt än en jämnårig föryngring. Men kvalitén kan ju bli väl så bra och många av de skogsbestånd vi idag tycker är fina har nog inte alltid sett så sköna ut i ungdomen heller.
På många bättre och lite fuktigare granmarker går det också väldigt bra att göra en utdragen föryngring. Ni vet hur det brukar se ut ibland när det blir luckor i äldre granbestånd. Småplantorna sprutar upp ur backen. Om skogen slutavverkas dör de flesta småplantor p g a att det inte tål den snabba ljusomställningen. Granen är ju ett "skuggträd" till skillnad mot tallen. Det finns dock skogsägare som lyckas alldeles utmärkt med självföryngring av gran med utdragen utglesning av bestånden. Men samma gäller väl här som ovan, att det kan bli dyrare att avverka. Det finns t ex en tråd här om att avverkningen blir 28% dyrare i blädning:
Blädning 28% dyrare än trakthyggesbruk i avverkning
Sen kan man nog räkna med mer arbete för att ta reda på vindfällen under den utdragna föryngringsfasen. Har man otur och det kommer en Gudrun så finns risk att allt åker i backen...
Blädning/kontinuitetsskogsbruk
Att bläda en skog eller driva den med "kontinuitetsskogsbruk" är ett sätt att jobba kalhyggesfritt. Men det här ställer betydligt större krav på förutsättningarna för att det ska fungera om en av ambitionerna fortfarande är att vi ska producera virke. Utöver markens bördighet, trädslag och skiktning så är nog skogsägarens kunskap i ämnet det allra viktigaste. I den bästa av världar (som man ibland kan läsa om hos SNF eller andra förespråkare för kontinuitetsskogsbruk) så går man bara in nån gång ibland och skördar ut avverkningsmogna träd och sen fortsätter det att mata på underifrån med plantor, småträd, halvstora träd och ganska gamla träd som successivt växer in i grövre dimensioner. Så kan det säkert fungera när alla förutsättningarna är de rätta men vi kan inte utgår från att det fungerar överallt, alltid.
Dimensionshuggning
Den här avverkningsformen är en rovdrift där man betraktar skogen som en gruvnäring. D v s att man tar det som finns tills det är slut sen fortsätter man någon annan stans. Den tillämpas tyvärr fortfarande i vissa delar av världen och den tillämpades i Sverige när skogen började få ett värde som industriell råvara. Först var det sågverken som ville ha de allra grövsta, bästa stockarna och då högg man, körde ut och flottade de största träden. Sen kanske man kom tillbaka en gång till och tog fler träd som fortfarande gav sågbar stock. Kvar blev div underväxt och småträd som sedan inte förmådde att växa upp till en vettig skog. På många marker i norra Sverige växte istället tjocka humuslager som en isolerande filt över marken och den dåliga skogen växte allt sämre. Tills en domänverksgubbe som hette Joel Wretlind kom på att skogen börjar växa om man kalhugger och bränner (för det var ju så det fungerade när naturen fick ha sin gång).
Risken vi står inför nu är att vi p g a en god vilja att vara politiskt korrekta kombinerat med skogsskötselmässig okunskap riskerar att gå i den lågproduktiva dimensionshuggningsfällan igen. Om vi kör kontinuitetsskogsbruk på fel typ av mark, i fel typ av skog och avverkar för hårt för att det kortsiktigt ska gå ihop ekonomiskt.
Det skulle vara intressant att ta del av era erfarenheter när det gäller blädning/kontinuitetsskogsbruk och utdragen föryngring. Skriv här och mata på med bilder. De här frågorna är viktiga att diskutera för att vi ska hamna rätt med det framtida skogsbruket, som för övrigt har en egen tråd här:
Hur ser framtidens skogsbruk ut