Lever Naturskyddsföreningen som de lär i skogen? ARTIKEL
Postat: tis 23 feb 2016, 11:36
I samband med att Skogsstyrelsen släppte nyheten att de nu öppnat upp sin kartdata till att också inkludera sk anmälda områden för avverkning (avverkningsanmälan) så startade debatten om Skogsstyrelsen går miljörörelsens ärenden genom att förenkla arbetet miljörörelsen gör i att leta signalarter i områden som är anmälda för avverkning. Kort och gott, förse främst Naturskyddsföreningen med öppen och lättillgänglig data över kommande slutavverkningar. Kan man påvisa signalarter så kan man stoppa avverkningen av skogen genom att kontakta Skogsstyrelsen om detta och skogsskiftet kan helt eller i delar istället bli skyddat av Skogsstyrelsen eller Länsstyrelserna.
För markägare/skogsägare och sedermera företagare kan detta givetvis bli ett hårt slag för företagandet, skogsbruket och privatlivet. Det kanske värsta är känslan av maktlöshet när egen odlad skogsmark tas ur produktion i och med att den är skyddad - och att ursprunget är att anmälan till staten är en offentlig handling som kan användas emot ägaren. Lägg därtill gärna till att många skogsägare idag redan har ett fokus på miljöfrågor, det kan bli en känsla som att sälja smöret och tappa pengarna. Du kan läsa mer om reaktionerna i tråden Karta och info om avverkningsanmälningar nu publika
Ovanstående är en förenklad sammanställning av läget.
Men det kanske inte bara är dåligt med öppen data för alla? Något som faktiskt är bra är att alla kan ta del av datan och diskutera ikring den - den är ju öppen för alla!
När vi på skogsforum fick ett mail med ett påstående om att Naturskyddsföreningen själva äger skog så blev det ganska intressant. Och i så fall, hur ser deras skogsbruk ut? Skickar de också in avverkningsanmälningar?
Svaret är ja, Naturskyddsföreningen äger skogsmark. Och ja, de har anmält slutavverkningar och slutavverkat skog. Naturskyddsföreningen äger i vår snabba undersökning minst sex skogsfastigheter i Sverige.
Vid en snabb genomgång av fastigheterna ovan så märks ganska snart att flera av dem bedrivs företagsmässigt och med trakthyggesbruk.
Låt oss ta några exempel.
Osaby Säteri är ursprungligen en gåva till Naturskyddsföreningen. Fastigheten drabbades av stormarna Gudrun och Per och har därigenom större hyggen som planterats. Tittar man på deras verksamhetsberättelse så framkommer att skogsbruk har bedrivits av föreningen i inkomstsyfte för att delvis kunna driva säteriet och några av hyggena har markberetts och planterats med gran och även röjts för att gynna den planterade granen.
Verksamheten har också fått kritik från central ledning i Naturskyddsföreningen att skogen sköts för “skogsbruksmässigt” med för lite fokus på naturvård.
Här är några exempel på kritiken:
Några av skogsskiftena som avsatts för naturvård var ej representativa enl mål i FSC standarden. Lågproduktiva sumpskogar har avsatts istället för produktiv skogsmark.
Ett par avsatta områden av produktiv skogsmark hade mycket låga naturvärden och åtgärder som att hugga bort gran i dessa områden hade ej utförts (detta för att främja naturvården).
Några områden nära hagmarker med stor potential att bli värdefulla mångfaldsområden, har klassats som virkesproduktionsbestånd.
Omfattande bortgallring av lövträd i medelåldersbestånd har också genomförts.
Efter kritiken har styrelsen för Osaby valt att revidera röjningsinstruktionen för fastigheten. Numer ska man:
Frågan är hur prioriteringen/röjinstruktionen såg ut innan?
Läser man i Osabys förvaltningsberättelse framkommer att skogen brukas för att ge intäkter till gården, stormarna Gudrun och Per har delvis ändrat förutsättningarna, precis som för “vanliga” skogsbönder i söder:
Länk till Osaby Säteri, här finns också förvaltningsberättelserna för varje år i menyn
http://osaby.naturskyddsforeningen.se/
Vi besökte en av Naturskyddsföreningens skogar
Gården Stubbhult utanför Målilla är också från grunden en gåva till föreningen.
Här verkar ett aktivt skogsbruk bedrivas och när vi gått igenom datan verkar denna fastighet vara den enda i föreningens ägo som har aktuella avverkningsanmälningar.
Vi bestämde oss för att ta reda på hur Naturskyddsföreningen bedriver skogsbruk på sin egen fastighet så Skogsforum styrde kosan till Målilla och Stubbhult en februaridag.
Fastigheten Stubbhult ligger i ett typiskt Östsmåländskt landskap men mycket skog och en hel del insprängda hagmarker. Landskapet och terrängen är varierad men det mesta av Stubbhults marker ligger på relativt torra och stenbundna marker. Naturskyddsföreningen har lagt ut skogsbruksplanen från 2002 på sin webbsida och enligt denna så har fastigheten en medelbonitet om 6,2 m3sk/ha och år. Det är genuina barrskogsmarker och 2002 utgjordes 59% av virkesvolymen av tall, 38% av gran och endast 3% av löv.
http://www.stubbhult.nu/
Här nedan är en video från vårt besök.
Kalhyggesbruk och gran
När vi kommer in på fastigheten finns en hel del äldre skog där tallen är tydlig härskare i bestånden och klenare, underkuvade och halvtorra granar kämpar om livsutrymmet i skiktet under tallkronorna. Även om det är stor diameterskillnad mellan tallen och granen har de troligen samma ålder. Skogsbilvägen håller bra standard med ett rejält gruslager och den slingrar sig fram till bestånden som enligt skogsstyrelsens nya webbkarta över avverkningsanmälningar är föremål för avverkning. Här öppnar sig landskapet intill en rejäl GROT-hög som vittnar om fjolårets slutavverkning. Det är ett nytt hygge om ca 3 ha där man gjort ett vanligt kalhygge med en gles fröträdsställning. Hygget gränsar på ena sidan mot en gammal mossodling och här har man avverkat ända fram till kanten utan att spara några skuggande eller skyddande träd. Längre in gränsar hygget mot ett mindre och några år äldre hygge och här växer redan nyplanterade granplantor gröna och friska (om än med enstaka rådjursgnag). Ytterligare ett steg in finns en nyröjd granungskog som enligt planen från 2002 då var en S2:a, d v s ett bestånd moget för slutavverkning. Här har nästan all björk nu röjts bort till förmån för en grön och välsluten planterad granungskog med enstaka äldre “evighetesträd” insprängda.
28% av gammelskogen är avverkad
Efter att ha vandrat runt över fastigheten ett tag kan vi konstatera att den ser ut som vilken privatskog som helst. När skogsbruksplanen gjordes 2002 fanns här 60,9 ha S-skog (slutavverkningsmogen skog) vilket motsvarade 75% av skogsarealen. Nu, 14 år senare har drygt 17 ha av gammelskogen slutavverkats. Det innebär att Naturskyddsföeningen under ett och ett halvt decennium har avverkat 28% av gammelskogen som fanns på fastigheten. Skogsbruket på Stubbhult drivs helt klart som ett produktionsskogsbruk. Sedan planen gjordes har mer än 4000 kubikmeter avverkats vilket troligen är mer än tillväxten under perioden. Visst finns här avsättningar gjorda för naturvårdsändamål. Vid kanten till ett skogstjärn har en nyckelbiotop identifierats i ett område med branta hällar och äldre skog och det finns ett 3 hektar stort bestånd med gran på fuktig mark som markerats som NS med inriktning på naturvård. Men där man har avverkat de äldre bestånden har det inte tagits mer eller annorlunda hänsyn än vad som är normalt hos en privatskogsägare eller hos ett bolag med för den delen. (Sveaskog äger en hel del mark i trakterna runtomkrig och det märks ingen större skillnad.)
För lite tall
Hade man kunnat gjort så mycket annorlunda då kan man fråga sig? En möjlighet som finns för den som vill se så höga naturvärden som möjligt är ju att bara låta skogen stå och sköta sig själv in i evigheten. Det skulle ju på sikt skapa ökande naturvärden med allt större och mäktigare tallar och allt mer död ved. Men det kanske är lättare att ordinera sådan skötsel för skog som man inte äger själv? En sak som definitivt kunnat göras annorlunda är ändå att försöka få upp mer tall i plantskogen. På fastigheten finns flera områden där man planterat gran på tallmark. Den äldre skogen visar med all tydlighet att tallen klarar sig bättre än granen på de här torra markerna men trots det så planteras det här gran istället för tall. Har Naturskyddsföreningen liksom många privata skogsägare gett upp den ojämna kampen mot rådjur och älg?
Hyggesbränning eller utdragen föryngring?
Trots att det rekommenderas i skogsbruksplanen så verkar inte hyggena ha markberetts. Markberedning hade kunnat ge betydligt mer självsådda tallplantor så att det kanske hade räckt till både rådjur, älgar och skogsbestånd? Nu finns mest planterade granplantor. Det är kanhända ett aktivt beslut att undvika markberedningen av någon slags naturvårdsskäl? (Inne i bestånden pågick däremot intensiv markberedning av vildsvin men det hjälper ju föga på hygget.) En annan mer radikal men arbetskrävande metod som kunde tillämpas är hyggesbränning. I den här försommartorra delen av landet var det enligt forskarna mycket vanligt med återkommande skogsbränder innan människan kom in och “reglerade” och bränning tillämpas ju numera ibland som naturvårdsåtgärd av vissa större markägare. En annan, enklare metod hade Naturskyddsföreningen kunnat tillämpa om man velat särskilja sin skogsskötsel mot det traditionella. Man hade kunnat förlänga föryngringsfasen genom att avverka gammelskogen i flera steg och under en längre period. Det här är vanligt att kommunerna gör i tätortsnära områden. Med en så stor tallandel som funnits och fortfarande finns på Stubbhult, så hade det varit enkelt att ställa en tät timmerställning istället för en gles fröträdsskärm. Med eller utan markberedning hade man sedan säkert fått upp betydligt mer tallplantor än vad man gjort idag. Med en successiv utglesning av timmerställningen så kunde skogen föryngras i stort sett utan kalhyggen, om än med ojämnare ungskogar än vad vi brukar vilja ha. Men vi ska väl inte lära Naturskyddsföreningen hur de ska sköta sina skogar utan varje markägare gör väl som man själv finner bäst så länge det håller sig inom lagens råmärken, eller?
Praktiska realiteter och smultronställen
Syftet med dessa rader är inte på något sätt att smutskasta naturvården eller för den delen Naturskyddsföreningen. På gården Stubbhult gör man ett gediget arbete för att rädda och skapa naturvärden i det igenväxande och allt mer sällsynta småländska odlingslandskapet. Pengarna från skogen behövs säkert för att hålla igång det här arbetet. Syftet med den här artikeln är att påvisa att det är enklare att sätta sig till doms över vad andra ska göra eller inte göra så länge det inte handlar den egna ekonomin. När man själv däremot får ansvar för att bruka eller förvalta en skog så tvingas man förhålla sig till praktiska realiteter vilket plötsligt gör allt mycket svårare. Vi hoppas att Naturskyddsföreningen kan använda Stubbhult som ett bra exempel för att förstå alla Sveriges privata skogsägare som älskar sina skogar men behöver bruka det mesta av dem på ett sådant sätt så att man klarar sin privatekonomi på både kort och lång sikt. Samtidigt som man vill lämna en bättre skog efter sig än den man en gång tog över. Nästan alla skogsägare vi känner har sina egna skogliga smultronställen som de värnar och bevarar.
Vi avslutar med Naturskyddsföreningens egen film som orsakade en hel del reaktioner när den släpptes i TV-reklam för ungefär tre år sedan.
Man kan inte efter att ha sett föreningens egna skogsbruk stilla undra om de spelade in filmen delvis på egen mark?
För markägare/skogsägare och sedermera företagare kan detta givetvis bli ett hårt slag för företagandet, skogsbruket och privatlivet. Det kanske värsta är känslan av maktlöshet när egen odlad skogsmark tas ur produktion i och med att den är skyddad - och att ursprunget är att anmälan till staten är en offentlig handling som kan användas emot ägaren. Lägg därtill gärna till att många skogsägare idag redan har ett fokus på miljöfrågor, det kan bli en känsla som att sälja smöret och tappa pengarna. Du kan läsa mer om reaktionerna i tråden Karta och info om avverkningsanmälningar nu publika
Ovanstående är en förenklad sammanställning av läget.
Men det kanske inte bara är dåligt med öppen data för alla? Något som faktiskt är bra är att alla kan ta del av datan och diskutera ikring den - den är ju öppen för alla!
När vi på skogsforum fick ett mail med ett påstående om att Naturskyddsföreningen själva äger skog så blev det ganska intressant. Och i så fall, hur ser deras skogsbruk ut? Skickar de också in avverkningsanmälningar?
Svaret är ja, Naturskyddsföreningen äger skogsmark. Och ja, de har anmält slutavverkningar och slutavverkat skog. Naturskyddsföreningen äger i vår snabba undersökning minst sex skogsfastigheter i Sverige.
| Fastighet | Ort | Areal |
|---|---|---|
| Årtakan 1:11, 1:12 | Arvika | 17 ha |
| Björkelund 5:6 | Simlångsdalen | 30 ha |
| Osaby Säteri 3:2 | Växjö | 386 ha |
| Stubbhult 1:15 | Målilla | 82 ha |
| Storsund | Gothem, Gotland | 118 ha |
| Nygårdsmyr | Kräklingbo, Gotland | 47 ha |
| Smågårde Naturskog | Tofta, Gotland | 6 ha |
Vid en snabb genomgång av fastigheterna ovan så märks ganska snart att flera av dem bedrivs företagsmässigt och med trakthyggesbruk.
Låt oss ta några exempel.
Osaby Säteri är ursprungligen en gåva till Naturskyddsföreningen. Fastigheten drabbades av stormarna Gudrun och Per och har därigenom större hyggen som planterats. Tittar man på deras verksamhetsberättelse så framkommer att skogsbruk har bedrivits av föreningen i inkomstsyfte för att delvis kunna driva säteriet och några av hyggena har markberetts och planterats med gran och även röjts för att gynna den planterade granen.
Verksamheten har också fått kritik från central ledning i Naturskyddsföreningen att skogen sköts för “skogsbruksmässigt” med för lite fokus på naturvård.
Här är några exempel på kritiken:
Några av skogsskiftena som avsatts för naturvård var ej representativa enl mål i FSC standarden. Lågproduktiva sumpskogar har avsatts istället för produktiv skogsmark.
Ett par avsatta områden av produktiv skogsmark hade mycket låga naturvärden och åtgärder som att hugga bort gran i dessa områden hade ej utförts (detta för att främja naturvården).
Några områden nära hagmarker med stor potential att bli värdefulla mångfaldsområden, har klassats som virkesproduktionsbestånd.
Omfattande bortgallring av lövträd i medelåldersbestånd har också genomförts.
Efter kritiken har styrelsen för Osaby valt att revidera röjningsinstruktionen för fastigheten. Numer ska man:
röja fram träd och buskar som kan ge värdefull virkesproduktion och en hög biologisk mångfald. Särskilt ska det efter röjningen finnas riktigt med viltbete av lövträd, så att tallen inte betas så hårt utan överlever med rak stam. Naturvård prioriteras i bryn mot vägar etc.
Frågan är hur prioriteringen/röjinstruktionen såg ut innan?
Läser man i Osabys förvaltningsberättelse framkommer att skogen brukas för att ge intäkter till gården, stormarna Gudrun och Per har delvis ändrat förutsättningarna, precis som för “vanliga” skogsbönder i söder:
Efter stormarna Gudrun och Per har vi inte inom de närmaste decennierna någon
avverkningsbar skog som kan täcka de årliga driftskostnaderna.
Den under 2008 genomförda långtidsanalysen ger vid handen att vi borde klara att
driva verksamheten optimalt men befarar att vi under perioder framöver med stora och
oförutsedda kostnader kan komma att få likviditetsproblem, som tvingar oss att tära på
kapitalet.
Länk till Osaby Säteri, här finns också förvaltningsberättelserna för varje år i menyn
http://osaby.naturskyddsforeningen.se/
Vi besökte en av Naturskyddsföreningens skogar
Gården Stubbhult utanför Målilla är också från grunden en gåva till föreningen.
Här verkar ett aktivt skogsbruk bedrivas och när vi gått igenom datan verkar denna fastighet vara den enda i föreningens ägo som har aktuella avverkningsanmälningar.
Vi bestämde oss för att ta reda på hur Naturskyddsföreningen bedriver skogsbruk på sin egen fastighet så Skogsforum styrde kosan till Målilla och Stubbhult en februaridag.
Fastigheten Stubbhult ligger i ett typiskt Östsmåländskt landskap men mycket skog och en hel del insprängda hagmarker. Landskapet och terrängen är varierad men det mesta av Stubbhults marker ligger på relativt torra och stenbundna marker. Naturskyddsföreningen har lagt ut skogsbruksplanen från 2002 på sin webbsida och enligt denna så har fastigheten en medelbonitet om 6,2 m3sk/ha och år. Det är genuina barrskogsmarker och 2002 utgjordes 59% av virkesvolymen av tall, 38% av gran och endast 3% av löv.
http://www.stubbhult.nu/
Här nedan är en video från vårt besök.
Kalhyggesbruk och gran
När vi kommer in på fastigheten finns en hel del äldre skog där tallen är tydlig härskare i bestånden och klenare, underkuvade och halvtorra granar kämpar om livsutrymmet i skiktet under tallkronorna. Även om det är stor diameterskillnad mellan tallen och granen har de troligen samma ålder. Skogsbilvägen håller bra standard med ett rejält gruslager och den slingrar sig fram till bestånden som enligt skogsstyrelsens nya webbkarta över avverkningsanmälningar är föremål för avverkning. Här öppnar sig landskapet intill en rejäl GROT-hög som vittnar om fjolårets slutavverkning. Det är ett nytt hygge om ca 3 ha där man gjort ett vanligt kalhygge med en gles fröträdsställning. Hygget gränsar på ena sidan mot en gammal mossodling och här har man avverkat ända fram till kanten utan att spara några skuggande eller skyddande träd. Längre in gränsar hygget mot ett mindre och några år äldre hygge och här växer redan nyplanterade granplantor gröna och friska (om än med enstaka rådjursgnag). Ytterligare ett steg in finns en nyröjd granungskog som enligt planen från 2002 då var en S2:a, d v s ett bestånd moget för slutavverkning. Här har nästan all björk nu röjts bort till förmån för en grön och välsluten planterad granungskog med enstaka äldre “evighetesträd” insprängda.
28% av gammelskogen är avverkad
Efter att ha vandrat runt över fastigheten ett tag kan vi konstatera att den ser ut som vilken privatskog som helst. När skogsbruksplanen gjordes 2002 fanns här 60,9 ha S-skog (slutavverkningsmogen skog) vilket motsvarade 75% av skogsarealen. Nu, 14 år senare har drygt 17 ha av gammelskogen slutavverkats. Det innebär att Naturskyddsföeningen under ett och ett halvt decennium har avverkat 28% av gammelskogen som fanns på fastigheten. Skogsbruket på Stubbhult drivs helt klart som ett produktionsskogsbruk. Sedan planen gjordes har mer än 4000 kubikmeter avverkats vilket troligen är mer än tillväxten under perioden. Visst finns här avsättningar gjorda för naturvårdsändamål. Vid kanten till ett skogstjärn har en nyckelbiotop identifierats i ett område med branta hällar och äldre skog och det finns ett 3 hektar stort bestånd med gran på fuktig mark som markerats som NS med inriktning på naturvård. Men där man har avverkat de äldre bestånden har det inte tagits mer eller annorlunda hänsyn än vad som är normalt hos en privatskogsägare eller hos ett bolag med för den delen. (Sveaskog äger en hel del mark i trakterna runtomkrig och det märks ingen större skillnad.)
För lite tall
Hade man kunnat gjort så mycket annorlunda då kan man fråga sig? En möjlighet som finns för den som vill se så höga naturvärden som möjligt är ju att bara låta skogen stå och sköta sig själv in i evigheten. Det skulle ju på sikt skapa ökande naturvärden med allt större och mäktigare tallar och allt mer död ved. Men det kanske är lättare att ordinera sådan skötsel för skog som man inte äger själv? En sak som definitivt kunnat göras annorlunda är ändå att försöka få upp mer tall i plantskogen. På fastigheten finns flera områden där man planterat gran på tallmark. Den äldre skogen visar med all tydlighet att tallen klarar sig bättre än granen på de här torra markerna men trots det så planteras det här gran istället för tall. Har Naturskyddsföreningen liksom många privata skogsägare gett upp den ojämna kampen mot rådjur och älg?
Hyggesbränning eller utdragen föryngring?
Trots att det rekommenderas i skogsbruksplanen så verkar inte hyggena ha markberetts. Markberedning hade kunnat ge betydligt mer självsådda tallplantor så att det kanske hade räckt till både rådjur, älgar och skogsbestånd? Nu finns mest planterade granplantor. Det är kanhända ett aktivt beslut att undvika markberedningen av någon slags naturvårdsskäl? (Inne i bestånden pågick däremot intensiv markberedning av vildsvin men det hjälper ju föga på hygget.) En annan mer radikal men arbetskrävande metod som kunde tillämpas är hyggesbränning. I den här försommartorra delen av landet var det enligt forskarna mycket vanligt med återkommande skogsbränder innan människan kom in och “reglerade” och bränning tillämpas ju numera ibland som naturvårdsåtgärd av vissa större markägare. En annan, enklare metod hade Naturskyddsföreningen kunnat tillämpa om man velat särskilja sin skogsskötsel mot det traditionella. Man hade kunnat förlänga föryngringsfasen genom att avverka gammelskogen i flera steg och under en längre period. Det här är vanligt att kommunerna gör i tätortsnära områden. Med en så stor tallandel som funnits och fortfarande finns på Stubbhult, så hade det varit enkelt att ställa en tät timmerställning istället för en gles fröträdsskärm. Med eller utan markberedning hade man sedan säkert fått upp betydligt mer tallplantor än vad man gjort idag. Med en successiv utglesning av timmerställningen så kunde skogen föryngras i stort sett utan kalhyggen, om än med ojämnare ungskogar än vad vi brukar vilja ha. Men vi ska väl inte lära Naturskyddsföreningen hur de ska sköta sina skogar utan varje markägare gör väl som man själv finner bäst så länge det håller sig inom lagens råmärken, eller?
Praktiska realiteter och smultronställen
Syftet med dessa rader är inte på något sätt att smutskasta naturvården eller för den delen Naturskyddsföreningen. På gården Stubbhult gör man ett gediget arbete för att rädda och skapa naturvärden i det igenväxande och allt mer sällsynta småländska odlingslandskapet. Pengarna från skogen behövs säkert för att hålla igång det här arbetet. Syftet med den här artikeln är att påvisa att det är enklare att sätta sig till doms över vad andra ska göra eller inte göra så länge det inte handlar den egna ekonomin. När man själv däremot får ansvar för att bruka eller förvalta en skog så tvingas man förhålla sig till praktiska realiteter vilket plötsligt gör allt mycket svårare. Vi hoppas att Naturskyddsföreningen kan använda Stubbhult som ett bra exempel för att förstå alla Sveriges privata skogsägare som älskar sina skogar men behöver bruka det mesta av dem på ett sådant sätt så att man klarar sin privatekonomi på både kort och lång sikt. Samtidigt som man vill lämna en bättre skog efter sig än den man en gång tog över. Nästan alla skogsägare vi känner har sina egna skogliga smultronställen som de värnar och bevarar.
Vi avslutar med Naturskyddsföreningens egen film som orsakade en hel del reaktioner när den släpptes i TV-reklam för ungefär tre år sedan.
Man kan inte efter att ha sett föreningens egna skogsbruk stilla undra om de spelade in filmen delvis på egen mark?