Ibland tänker jag på..
av SHR ons 06 mar 2019, 18:40
.. döden.
Ofta när jag kör långt börjar tankarna vandra åt olika håll. Ofta åt det lite mer sentimentala och djupare tankarna som kanske inte får så stor plats i det vardagliga livet. Lite som de tankar som brukar komma upp precis när man släkt lampan om kvällen och har bara sig själv att lyssna på.
Länge nu har jag levt med att endast min farmor återstår av mina fina far- och morföräldrar. Mormor gick bort en månad innan jag kom till världen. Morfar och farfar gick bort i mitten på 00-talet. Ska man vara ärlig känns det som att farmor lever på lånad tid, då det är många år sedan nu hon fick en stroke och blev mindre sig själv, även om hon kämpat sig tillbaka från det med. Men det är mycket mer än så, ändå. Många av de äldre som vart med sedan man var liten har börjat försvinna. Grannen som alltid bjöd på flädersaft, som man drack även fast man inte tyckte om, eftersom hon var så snäll. Farfars bror och hans fru är också på de äldre dagarna nu, och man slås ibland av tanken på att man har lagt märke till att de inte orkar lika mycket mer, så som de gjorde när man var liten. Någon som alltid vart ute i skogen – jagat eller huggit ved – ställer in jakttillfällen eftersom det är för kallt eller för långt. Nått som för bara något år sedan inte var något problem. Varför känns det så konstigt att man ska överleva dem, när det är tidens gång?
Ibland känns det så konstigt att tänka sig, att man ska sitta där på deras begravning. Dem som vart familj. Eller nån som bara vart där, funnits. Nått man undviker att tänka på är väl ens egna föräldrars begravning. Tomheten som man ändå vet kommer infinna sig, hål som inte kan fyllas med annat. Inbillar mig att det skulle vara lättare om man hade haft syskon, men det är inte så mycket att göra åt det heller!
Jag tänker ofta på min farfar. Han som arbetade i skogen när han var ung, och var med om flottning hemikring. Jag tror att han skulle haft så mycket att berätta, bara jag hade varit tillräckligt gammal för att fråga. Vill även tro att han hade vart lite stolt över mitt yrkesval. Eller tyckt jag var helt galen, och skrattat.
En god vän gick bort med stor hast i januari 2018. 22 år tror jag att han hann bli, och precis fått ett liv som han verkade nöjd med. Jobb var inga problem att få tag i, engagerad i jakt med sina hundar och för att yngre skulle få följa med och jaga. Precis flyttat in med sin tjej, och en vecka senare kom beskedet att han gått bort i en sjukhussäng på ett större hospital. När en sådan genuint snäll människa går bort helt oväntat efter en kort tids sjukdom blir man lämnad oförstående. Finns det nått mer orättvist? Javisst gör det, men i stunden känner man sig helt handfallen.
Så när de här tankarna ibland kommer, när jag kör bil eller ska sova, tar jag dem lite i taget. Så allt det som gör ont att tänka på inte kommer på samma gång. Men det är nog bra att tänka på det ibland, döden. Inte se det som nått fasansfullt, utan nått som är oundvikligt för oss allihop.
Ofta när jag kör långt börjar tankarna vandra åt olika håll. Ofta åt det lite mer sentimentala och djupare tankarna som kanske inte får så stor plats i det vardagliga livet. Lite som de tankar som brukar komma upp precis när man släkt lampan om kvällen och har bara sig själv att lyssna på.
Länge nu har jag levt med att endast min farmor återstår av mina fina far- och morföräldrar. Mormor gick bort en månad innan jag kom till världen. Morfar och farfar gick bort i mitten på 00-talet. Ska man vara ärlig känns det som att farmor lever på lånad tid, då det är många år sedan nu hon fick en stroke och blev mindre sig själv, även om hon kämpat sig tillbaka från det med. Men det är mycket mer än så, ändå. Många av de äldre som vart med sedan man var liten har börjat försvinna. Grannen som alltid bjöd på flädersaft, som man drack även fast man inte tyckte om, eftersom hon var så snäll. Farfars bror och hans fru är också på de äldre dagarna nu, och man slås ibland av tanken på att man har lagt märke till att de inte orkar lika mycket mer, så som de gjorde när man var liten. Någon som alltid vart ute i skogen – jagat eller huggit ved – ställer in jakttillfällen eftersom det är för kallt eller för långt. Nått som för bara något år sedan inte var något problem. Varför känns det så konstigt att man ska överleva dem, när det är tidens gång?
Ibland känns det så konstigt att tänka sig, att man ska sitta där på deras begravning. Dem som vart familj. Eller nån som bara vart där, funnits. Nått man undviker att tänka på är väl ens egna föräldrars begravning. Tomheten som man ändå vet kommer infinna sig, hål som inte kan fyllas med annat. Inbillar mig att det skulle vara lättare om man hade haft syskon, men det är inte så mycket att göra åt det heller!
Jag tänker ofta på min farfar. Han som arbetade i skogen när han var ung, och var med om flottning hemikring. Jag tror att han skulle haft så mycket att berätta, bara jag hade varit tillräckligt gammal för att fråga. Vill även tro att han hade vart lite stolt över mitt yrkesval. Eller tyckt jag var helt galen, och skrattat.
En god vän gick bort med stor hast i januari 2018. 22 år tror jag att han hann bli, och precis fått ett liv som han verkade nöjd med. Jobb var inga problem att få tag i, engagerad i jakt med sina hundar och för att yngre skulle få följa med och jaga. Precis flyttat in med sin tjej, och en vecka senare kom beskedet att han gått bort i en sjukhussäng på ett större hospital. När en sådan genuint snäll människa går bort helt oväntat efter en kort tids sjukdom blir man lämnad oförstående. Finns det nått mer orättvist? Javisst gör det, men i stunden känner man sig helt handfallen.
Så när de här tankarna ibland kommer, när jag kör bil eller ska sova, tar jag dem lite i taget. Så allt det som gör ont att tänka på inte kommer på samma gång. Men det är nog bra att tänka på det ibland, döden. Inte se det som nått fasansfullt, utan nått som är oundvikligt för oss allihop.
7 kommentarer | Läst 2212 ggr