En järnhäst och en älg

Igår av alla dagar på året valde jag att köra 85 mil bil och släp runt i landet. När jag kört klart, vid tolv på natten var jag tillbaks där jag började, men hur jag ska få ut virket jag sågar ur skogen är inte längre ett mysterium.

När jag köpte skogen i höstas skaffade jag genast en såg (blev en MS201 efter lite research). Jag har tillsammans med den påbörjat en liten förstagallring, kapat upp några vindfällen och tagit ner något barkborreträd. Men virket ligger kvar i skogen. Eftersom det är första året med skog har jag bestämt mig för att inte sälja något för att slippa hetsa med datum och minimivolymer. Jag tänkte istället bygga upp vedförrådet vid stugan, men virket måste ändå dit.

Har varit inne på och också provkört minitraktorer, äldre 2wd-traktor och ATV. Av dessa har jag nog blivit mest sugen på en minitraktor, men velar även där. När det istället dök upp en äldre järnhäst som såg fin ut till rätt pris i torsdags kväll högg jag som en kobra. Jag ska spara er besväret att läsa mina långa plus- och minuslistor för de olika fordonen, men kan i alla fall dra vad jag ser som fördelarna med järnhästen:

- Den kommer fram fint på mina marker.
- Den känns hanterbar för mig om det skulle bli något strul. Jag skulle våga, plocka isär och mecka med den och jag kan alltid dra och vinscha upp den på ett släp om den skulle tvärdö. Skulle jag skaffat en större traktor och något hände i skogen skulle jag vara helt handlingsförlamad.
- Jag kan göra all skogsskötsel jag behöver (om än inte så fort).
- Skaffar jag fler maskiner längre fram kan den verka som komplement, och tröttnar jag helt på den kan jag sälja den för samma pengar som jag köpte den för, så länge jag tar hand om den ordentligt.



Säljaren av järnhästen var mycket trevlig och visade upp den och några smarta modifieringar han gjort. Fick hjälp av honom att lasta på den på släpvagnen och sen hade hans fru dukat upp världens fikabord för att runda av affären. Fint gjort tycker jag.



Körning och allt gick bra, det tog bara en väldig tid. Som tur är tycker jag om att köra bil själv, han lyssna både radio och poddar samt prata en hel del i telefon (handsfree förstås, händerna tio i två hela vägen ). Runt 20 var jag framme vid den oplogade vändplanen där vägen in mot min skog började. Bäcksvart naturligtvis. Tidsoptimisten i mig hade tänkt lasta av i dagsljus eller möjligen skymning och hade därför inte med ficklampa heller. Efter att ha slirat runt lite på vändplanen i min framhjulsdrivna bil körde jag av järnhästen från släpet och tog den i ena handen och mobilen (med ficklampa på) i andra och pulsade ut i snön mot bäckmörkret.

Min nya häst puttrade på fint och när jag hade gått ca 500 meter ser jag vid en gran precis framför mig en siluett av en älg. Jag stannar tvärt och skriker rakt ut. Tittar ner, tittar upp igen och då ser jag bara granens grenar gunga framför mig. Det var högre puls den sista biten, fast det inte blev jobbigare att gå. Min känsla där och då var att den var närmare än fem meter. Men det gick så snabbt och det var så mörkt så jag skulle inte kunna svära på att det var under 10. Jag skulle inte ens kunna svära på att det var just en älg, även om den bild som ligger kvar på näthinnan ser ut just som en älg.





Efter att ha gungat loss bilen en sista gång på parkeringen bar det av hem till sängen. En konstig men bra dag. Lovar mer bilder på hästen in action nästa gång jag åker upp!